Inrikes/Nyheter 26 april, 2019

100 vänsterhjältar

För andra året i rad publicerar Flamman-redaktionen i samarbete med läsarna hundra namn som är bra för vänstern.

1. Andreas Malm. Aktivist och human­ekolog som anser att man inte kan forska om klimatet utan att också vilja agera. Läs intervjun med årets listetta här.

2. Bipasha Huq, Amer Sarsour och Saman Faramarxi Sokhanran, Förenade förorter.
När Ortens bästa poet, som blivit Sveriges största scen för unga poeter, lade ned i vintras efter fyra år, var det ett hårt slag mot kulturlivet. Och inte bara i de berörda förorterna, utan i hela Sverige. Initiativtagarna till arrangören Förenade Förorter får här representera en hel rörelse, som trots svalt intresse från både politiker och publicister lyckades skapa något unikt.

3. Greta Thunberg, aktivist.
Skolstrejkaren som fick ikonstatus som talesperson för en generation utan framtid har hyllats för vad som beskrivs som hennes kärnbudskap: lyssna på forskarna och agera nu. Ytterligare hyllningar kan tyckas överflödiga; men låt oss lyfta en sak som ibland (medvetet?) glöms bort. När Greta talar med politiker, påvar och presidenter säger hon inte bara att insatserna för klimatet är otillräckliga, hon säger också att en tillräcklig insats kräver att vi gör upp med ett orättfärdigt och orättvist ekonomiskt system.

4. Collective Effort idrottsförening.
Denna nystartade socistiska idrottsförening har under året samlat över 400 medlemmar och spridit engagemang om stort och smått. Ett ljus i en annars högervriden kampsportsvärld.

5. Åsa Plesner, debattör.
Halva tankesmedjan Balans och till synes outtröttlig nagelfarare av nedskärningarna i det offentliga. Har i år dessutom hunnit göra scenföreställning av historien om sin egen utbrändhet.

6. Sara Karlsson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen, reformister.
Vägrar envist att ge upp hoppet om Socialdemokratin. Starten av Reformisterna är ett försök att rädda ett S som tappat gnista, bäring och handelskraft.

7. Erik Helgeson, hamnarbetare.
Under det som kom att kallas hamnkonflikten blev Erik Helgeson ett slags inofficiell talesperson för hamnarbetarförbundet. I den rollen missade han aldrig ett tillfälle att prisa medlemmarnas sammanhållning, som till slut resulterade i ett efterlängtat kollektivavtal.

8. Shawbo Elyasi, sjuksöterska och aktivist.
Med outsinlig energi kämpar denne Eskilstunabo för demokrati och mot fascism och rasism. Även om det är med fara för sin egen säkerhet.

9. Bille Karlsson och Bo Karlsson, vänsterparitster, Skara.
Med allt från viskafé till protester mot en nedläggningshotad järnväg och krigsövningar i Vättern har Bille och Bo Karlsson för en bättre värld och ett svängigare Skara.

10. Johan Nordqvist, ordförande juridikfronten.
Den ideella föreningen Juridikfronten visar gång på gång att det faktiskt går att döma folk för hets mot folkgrupp. Genom gediget förarbete underlättar föreningen polisens utredningar och ser till att förövarna blir fällda. De borde inte behövas, men det gör de.

11. Karl Gustav Nilsson.
Mannen som blev Nordeaslaktaren med hela vänstern efter ett eldigt utspel på Nordeas bolagsstämma säkrade i valet ett mandat i Ludvika kommunfullmäktige för Kommunistiska partiet.  Med det visade han att det kan löna sig att ställa sig upp och säga vad man tycker, även om det gör någon i kostym obekväm.

12. Linn Spross.
Vid Ekonomisk-historiska institutionen så väl som i den anarkistiska tidskriften Brands redaktion är Linn Spross expert på arbetsmarknadspolitik.

13. Rojin Pertow.
Chefredaktör på Galago som fortsätter göra seriemagasinet till ett välbehövligt kulturellt andningshål.

14. Erika Petersson.
Drottningen i kassan har gett kassörskor över hela landet en röst, numera krönikör i Arbetet.

15. Toivo Jokkala.
I en bransch som är minst sagt ogästvänlig fortsätter Arbetarens chefredaktör att förvalta tidningens svåröverträffade arv med glans.

16. Jenny Bengtsson.
Ledarskribent på Dagens ETC med det fackliga engagemanget ständigt färskt i minnet.

17. Kata Nilsson.
Socialdemokratins själv­ut­nämnde Lady Gaga och Piteå-tidningens politiska redaktör är alltid redo att ta ned en självgod stockholmare på jorden. Skaffade sig både vänner och fiender bland Flammans läsare när hon propagerade för sin, och andra Piteåbors, rätt att ta flyget.

18. Johan Persson.
Kanske mest känd under Twitternamnet ordförande Johan. Förutom att han är rolig och drastisk på internet är Persson dessutom hälften av podden Mörkret, som med humor och allvar utforskar varför livet är så jobbigt.

19. Anton Levein.
Politisk samordnare på 6F som tog facken genom valrörelsen.

20. Marin Hofverberg.
Chefsekonom på Hyres­gästföreningen som alltid sätter medlemmarna först.

21. Enna Gerin.
Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och ganska ny medarbetare på Aftonbladet kultur. Har alltid något smart att säga.

22. Vihan Tahir.
Chefredaktör som tar väl hand om den feministiska tidskriften Bang. Expert på trygghet på nätet, och dessutom är hon snäll mot djur.

23. Somar Al Naher. 
Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

24. Fatemeh Khavari. 
Det intensiva medieintresset som följde Fatemeh Khavari under sittsterjken för de afghanska ungdomarna har avtagit. Men hon har fortsatt kämpa för deras rättigheter ändå.

25. Mattias Irving.
Politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet och svensk mästare i god ton. Alltid snäll, aldrig mesig.

26. Robin Zachari.
Skiftets chef har byggt en folkrörelse kring konkreta och genomförbara politiska frågor. Mästare på mejllistor och uppseendeväckande aktioner.

27. Alejandra Cerda.
PR-person och kulturskribent som precis startat ny byrå. Redan i pressmeddelandet konstaterade hon att hela företaget hatar män. Så vitt vi kan förstå fullständigt orädd.

28. Christine Bylund. 
Etnolog som redan lärt oss mer än de flesta om funkofobi, men fortsätter agitera och organisera.

29. Tanvir Mansur.
Skribent, poddare och en pålitlig påpekare av samhällets rasistiska över- och undertoner.

30. Aleksa Lundberg.
Förklarar lugnt när debattvågorna slår över, och kan samtidigt piska upp en storm när havet ligger allt för stilla.

31. Samira Ariadad.
Yttre vänsterkantens främste plattvändare är dessutom en utmärkt skribent.

32. Yonna Waltersson.
Som chefredaktör leder hon fackpressens största tidning, Arbetet, i en ständigt uppåtgående kvalitetskurva.

33. Anna-Marija Todorov.

Allas vår Fröken Forever fortsätter skildrar vardagen, inom och utanför förskolans väggar.

34. Kenny Rheinhold.

Seko Sjölfolks ordförande leder med patos arbetet för ett mer inkluderande och feministiskt fackförbund.

35. Mathias Wåg.

Guldspadevinnare, aktivist och anarkist. Lika hemma på gatan som i den politiska litteraturen.

36. Sam Carlshamre.
Nytillträdd politisk sekreterare på Vänsterpartiet, återkommande Flammanskribent och marxistisk föreläsare. Vänsterpartiet i synnerhet och vänstern i allmänhet skulle vara fattigare utan.

37. Jenny Wrangborg.

Poet som med sina läsningar räddat otaliga sömniga vänstertillställningar.

38. Linnea Axelsson.

Med det stora och storslagna diktverket Aednan skildrade 2018 års Augustprisvinnare på ett unikt sett Sveriges koloniala behandling av den samiska befolkningen.

39. Susanna Kierkegaard.

Den socialdemokratiska opinionsbildningens snabbast stigande stjärna. Fattar faktiskt vad som pågår i EU-parlamentet.

40. Åsa Hidmark.
Forskare, marxist och självutnämnt sträng. Det är ok att vara sträng när man nästan alltid har rätt.

41. Jens Börjesson.
Vänsterpartist och medlem i Klimatfronten som knackar kod och knäcker klimatbovar. Precis vad framtiden behöver.

42.Liv Strömqvist.
Drastisk, rolig, och en orädd tänkare. Om inte annat kan man bli vänster bara för att få vara på samma lag som henne.

43.Hanna Höie.

Arkivarie, aktivist och en röst för ett enat Malmö.

44. Göran Greider.
Skriver ofta
och mycket
Alltid klokt
ibland på vers


45. Jenny Lindahl Persson.

Chef både för Arena Idé och Centrum för marxistiska samhällsstudier. Poddar om Game of Thrones och pengar och politik med samma finess. Sveriges ledande översättare från Sandro Scocco till svenska.

46. Jenny Diệu Thúy Nguyen.

Juridik och jävlarannama.

47. Ronny Eriksson.

Euskefeurats frontman tycker att man ska stå på sig, annars gör någon annan det.

48. Maria-Elsa Salvo.
Vet mer om USA än nästan någon annan. Kommunicerar på Arena Idé.

49. Erik Persson.

Har läst den där boken man tänkte läsa fast det aldrig blev av och berättar pedagogiskt och insatt om den i podden Apans Anatomi.

50. Henrik Bromander.
Sveriges kanske bästa romanförfattare skrev den stora MeToo-romanen innan MeToo och skildrar samtiden utanför medelklassbubblan: med näthatare, elalergiker, thailandsresenärer och de andra karaktärerna i verklighetens folk.

51. Sarah Liz Degerhammar.

Kämpar för allas rätt till rimliga bostäder i Ort till ort.

52. Ilyas Hassan.
Talesperson för förorter mot våld. Förra årets listetta är fortfarande lika rimlig.

53. Daria Bogdanska.

Serietecknare, skribent och aktivist med båda fötterna i verkligheten.

54. Ali Esbati.
Vänsterpartiets arbetsmarknaspolitiska talesperson är en enhörning: en nationalekonom som är rolig.

55. Daniel Bernmar.
Ledde vänsterpartiet i Göteborg i deras bästa val någonsin.

56. Ulf Bjereld.
Statsvetare och Socialdemokrat. Kunnig, klok och oumbärlig för att kalibrera S moraliska kompassnål.

57. Farhiya Feysal.
Välförtjänt utnämnd till ortens bästa poet två år i rad.

58 Devrim Mavi.
Före detta talesperson för feministiskt initiativ som aldrig slutat kämpa för jämlikhet.

59. Emil Boss.

Författare och facklig aktivist som gör oumbärliga insatser för allt från strejkrätt och rättvis vinhandel till att stoppa högerextremister.

60. Lina Stenberg.

Ledarskribent både i Arbetet och Länstidningen Östersund. Når nästan Göran Greider-artade nivåer av produktion. Dessutom en hörnsten i panelen i Gomorron, vänstern!

61. Roya Hakiminia.

Läkare, debattör och socialist. Oslagbar i vårdfrågor.

62. Anna Westberg.
Håller ordning på Skiftet, segling och EU på samma gång.

63. Per Sundgren.

Outtröttlig förkämpe för rättvisa. Klok i kulisserna på fler håll i vänstern än vad man trodde var möjligt.

64. Hanna Cederin.

Ung vänsters före detta ordförande leder både teatergruppen Ung utan pung och Vänsterpartiets förnyelsearbete. Det kan inte bli annat än bra.

65. Joakim Medin.

Gör vänsterns bästa utrikesreportage och tar hem den stora världen till Sverige.

66. Christer Themptander.

Agitatorisk huskonstnär för vänstern som visar upp både vardag och politik ur nya perspektiv.

67. Showan Shattak.
Med utbildning, agitation och organisering vill han göra Malmö tryggare för alla, inte bara de som har det bäst ställt.

68. Marijana smilevska.
Kvinnofolkhögskolans rektor kämpar för allas rätt till utbildning.

69. Judith Kiros.

Smart, sylvass och en av vänsterns skickligaste skribenter. Tog saken i egna hände och startade den medieplattformen Kontext


70. Erik Melin.

Mememästare på skiftet som tar den svenska hardocrescenens politiska amibtion in en ny tid.

71. Ehlina Pahnke.
En av vänsterns främsta reportageskribenter och medgrundare till den fristående medieplattformen Kontext.

72. Erik Haking.
Skribent och kritiker. Innehavare av vänsterns vassaste litteratursåg.

73. Eskil Rönér.

Hamnarbetarförbundets ordförande ledde kampen för medlemmarnas rättigheter och vann, trots motstånd från alla tänkbara håll.

74. Felicia Mulinari.
Kämpar mot rasismen med poetisk kraft.

75. Zina Al-Dewany.

Ledarskribent som lämnade Flamman för Aftonbladet. Redaktionen sörjer men gratulerar läsarna av sveriges största tidning. Att fler får ta del av Zinas texter är i slutändan något bra.

76. America Vera Zavala.
Dundrande dramatiker med hjärtat på rätt ställe.

77. Malin Björk.
Vänsterpartiets EU-parlamentariker röstade mest rätt för klimatet under den gångna mandatperioden. Röstade för övrigt mest rätt i de flesta andra frågor också.

78. Per Björklund.
Ledarskribent i Flamman och förläggare på Verbal förlag – Sveriges eget Verso.

79. Julia Lindblom.

Nytillskott på Arbetarens redaktion som är en av de senaste årets rimligaste rekryteringar.

80. Nabila Abdul Fattah.

Ställer alltid någon annan i det främsta rummet i sin envetna kamp för orten och kulturen.

81. Uje Brandelius.
Om vänstern hade ett hov skulle Uje Brandelius vara dess hovsångare. Nu har vi tack och lov inte något hov, men får ta del av barnböcker, visor och Doktor Kosmos i alla fall.

82. Sara Granér.
Seriemästaren från Lund vars verksamhet kanske sammanfattades bäst i hennes egna form i en rubrik i Flamman: Teori, raseri, ett geni.

83. Tobias Holmberg.
Student och vänsterpartist som slåss för rätten till assistans.

84. Lawen Mothadi.

Vass, smart och orädd förläggare på Natur och kultur.

85. Per Wirtén.
Författare och EU-förespråkare som alltid är redo att utmana invanda vänstervärderingar.

86. Nooshi Dadgostar.

Vice partiledare för Vänsterpartiet som ändå inte syns tillräckligt. Får Vänsterpartister överallt att tänka sig framtid utan Jonas Sjöstedt utan att deppa ihop.

87. Emmelie Renlund.
Snickare från Umeå och ombudsman på Byggnads som tar striden för jämlikhet och schyssta villkor både i förbundet och offentligheten.

88. Lennart Gustavsson.
Tidigare riksdagsledamot som återvände till Malå i Västerbotten och tog partiet till 32 procent i kommunvalet. Hävdar att knepet var att lyssna på folk.

89. Emelie Ribeiro.
Klimataktivist och en av de som slutit upp i snabbväxande rörelsen Extinction Rebellion.

90. Freja Erixån.
Flammans favoritserieskapare just nu gör obegripliga och obegripligt roliga bilder. Minns vart ni såg henne först.

91. Göran Therborn.
Under 2018 satte vänsterns grand old man återigen klass på agendan. Igen.

92. Shabane Barot.
Klok provokatör som grundat överklassafari och utropat kommunism på NK. Skriver fint också.

93. Farida Al-Abani.
Nykterist, streetgäri, och numera partiledare för Feministiskt initiativ. Med ett starkt rättvisepatos kan hon vara precis vad Fi behöver.

94. Karina Cubilla.
Socialdemokrat som turnerar land och rike runt för att förändra partiet och Sverige.

95. Aida Paridad.

Vänsterns bästa programledare. En grundpelare i skapandet av Gomorron vänstern!

96. Lisa Pelling.

Sveriges bäst insatta i migrationspolitiska frågor. Jobbar på Arena idé och har alltid jämlikhet för ögonen.

97. Miriam Katzin.
Vänsteparitets ordförande i Malmö är också aktivist, forskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism. Gör gott på flera håll.

98. Erik Bonk.
Syndikalisternas ordförande bygger gärna allianser i en tidigare splittrad vänster.

99. Adrián Groglopo.
Antirasistiska Akademiens ordförande visar med bildning och aktivism hur en akademi borde arbeta.

100.Carl Schlyter.
Kom, kanske lite av misstag, ut som socialist när han kallade socialism och marxism för logik i Flamman. Vågade bryta med ett MP som brutit med sina grundvärderingar och hävdar att klimat och jämlikhet hänger ihop.

Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)