Inrikes/Nyheter 26 april, 2019

100 vänsterhjältar

För andra året i rad publicerar Flamman-redaktionen i samarbete med läsarna hundra namn som är bra för vänstern.

1. Andreas Malm. Aktivist och human­ekolog som anser att man inte kan forska om klimatet utan att också vilja agera. Läs intervjun med årets listetta här.

2. Bipasha Huq, Amer Sarsour och Saman Faramarxi Sokhanran, Förenade förorter.
När Ortens bästa poet, som blivit Sveriges största scen för unga poeter, lade ned i vintras efter fyra år, var det ett hårt slag mot kulturlivet. Och inte bara i de berörda förorterna, utan i hela Sverige. Initiativtagarna till arrangören Förenade Förorter får här representera en hel rörelse, som trots svalt intresse från både politiker och publicister lyckades skapa något unikt.

3. Greta Thunberg, aktivist.
Skolstrejkaren som fick ikonstatus som talesperson för en generation utan framtid har hyllats för vad som beskrivs som hennes kärnbudskap: lyssna på forskarna och agera nu. Ytterligare hyllningar kan tyckas överflödiga; men låt oss lyfta en sak som ibland (medvetet?) glöms bort. När Greta talar med politiker, påvar och presidenter säger hon inte bara att insatserna för klimatet är otillräckliga, hon säger också att en tillräcklig insats kräver att vi gör upp med ett orättfärdigt och orättvist ekonomiskt system.

4. Collective Effort idrottsförening.
Denna nystartade socistiska idrottsförening har under året samlat över 400 medlemmar och spridit engagemang om stort och smått. Ett ljus i en annars högervriden kampsportsvärld.

5. Åsa Plesner, debattör.
Halva tankesmedjan Balans och till synes outtröttlig nagelfarare av nedskärningarna i det offentliga. Har i år dessutom hunnit göra scenföreställning av historien om sin egen utbrändhet.

6. Sara Karlsson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen, reformister.
Vägrar envist att ge upp hoppet om Socialdemokratin. Starten av Reformisterna är ett försök att rädda ett S som tappat gnista, bäring och handelskraft.

7. Erik Helgeson, hamnarbetare.
Under det som kom att kallas hamnkonflikten blev Erik Helgeson ett slags inofficiell talesperson för hamnarbetarförbundet. I den rollen missade han aldrig ett tillfälle att prisa medlemmarnas sammanhållning, som till slut resulterade i ett efterlängtat kollektivavtal.

8. Shawbo Elyasi, sjuksöterska och aktivist.
Med outsinlig energi kämpar denne Eskilstunabo för demokrati och mot fascism och rasism. Även om det är med fara för sin egen säkerhet.

9. Bille Karlsson och Bo Karlsson, vänsterparitster, Skara.
Med allt från viskafé till protester mot en nedläggningshotad järnväg och krigsövningar i Vättern har Bille och Bo Karlsson för en bättre värld och ett svängigare Skara.

10. Johan Nordqvist, ordförande juridikfronten.
Den ideella föreningen Juridikfronten visar gång på gång att det faktiskt går att döma folk för hets mot folkgrupp. Genom gediget förarbete underlättar föreningen polisens utredningar och ser till att förövarna blir fällda. De borde inte behövas, men det gör de.

11. Karl Gustav Nilsson.
Mannen som blev Nordeaslaktaren med hela vänstern efter ett eldigt utspel på Nordeas bolagsstämma säkrade i valet ett mandat i Ludvika kommunfullmäktige för Kommunistiska partiet.  Med det visade han att det kan löna sig att ställa sig upp och säga vad man tycker, även om det gör någon i kostym obekväm.

12. Linn Spross.
Vid Ekonomisk-historiska institutionen så väl som i den anarkistiska tidskriften Brands redaktion är Linn Spross expert på arbetsmarknadspolitik.

13. Rojin Pertow.
Chefredaktör på Galago som fortsätter göra seriemagasinet till ett välbehövligt kulturellt andningshål.

14. Erika Petersson.
Drottningen i kassan har gett kassörskor över hela landet en röst, numera krönikör i Arbetet.

15. Toivo Jokkala.
I en bransch som är minst sagt ogästvänlig fortsätter Arbetarens chefredaktör att förvalta tidningens svåröverträffade arv med glans.

16. Jenny Bengtsson.
Ledarskribent på Dagens ETC med det fackliga engagemanget ständigt färskt i minnet.

17. Kata Nilsson.
Socialdemokratins själv­ut­nämnde Lady Gaga och Piteå-tidningens politiska redaktör är alltid redo att ta ned en självgod stockholmare på jorden. Skaffade sig både vänner och fiender bland Flammans läsare när hon propagerade för sin, och andra Piteåbors, rätt att ta flyget.

18. Johan Persson.
Kanske mest känd under Twitternamnet ordförande Johan. Förutom att han är rolig och drastisk på internet är Persson dessutom hälften av podden Mörkret, som med humor och allvar utforskar varför livet är så jobbigt.

19. Anton Levein.
Politisk samordnare på 6F som tog facken genom valrörelsen.

20. Marin Hofverberg.
Chefsekonom på Hyres­gästföreningen som alltid sätter medlemmarna först.

21. Enna Gerin.
Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och ganska ny medarbetare på Aftonbladet kultur. Har alltid något smart att säga.

22. Vihan Tahir.
Chefredaktör som tar väl hand om den feministiska tidskriften Bang. Expert på trygghet på nätet, och dessutom är hon snäll mot djur.

23. Somar Al Naher. 
Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

24. Fatemeh Khavari. 
Det intensiva medieintresset som följde Fatemeh Khavari under sittsterjken för de afghanska ungdomarna har avtagit. Men hon har fortsatt kämpa för deras rättigheter ändå.

25. Mattias Irving.
Politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet och svensk mästare i god ton. Alltid snäll, aldrig mesig.

26. Robin Zachari.
Skiftets chef har byggt en folkrörelse kring konkreta och genomförbara politiska frågor. Mästare på mejllistor och uppseendeväckande aktioner.

27. Alejandra Cerda.
PR-person och kulturskribent som precis startat ny byrå. Redan i pressmeddelandet konstaterade hon att hela företaget hatar män. Så vitt vi kan förstå fullständigt orädd.

28. Christine Bylund. 
Etnolog som redan lärt oss mer än de flesta om funkofobi, men fortsätter agitera och organisera.

29. Tanvir Mansur.
Skribent, poddare och en pålitlig påpekare av samhällets rasistiska över- och undertoner.

30. Aleksa Lundberg.
Förklarar lugnt när debattvågorna slår över, och kan samtidigt piska upp en storm när havet ligger allt för stilla.

31. Samira Ariadad.
Yttre vänsterkantens främste plattvändare är dessutom en utmärkt skribent.

32. Yonna Waltersson.
Som chefredaktör leder hon fackpressens största tidning, Arbetet, i en ständigt uppåtgående kvalitetskurva.

33. Anna-Marija Todorov.

Allas vår Fröken Forever fortsätter skildrar vardagen, inom och utanför förskolans väggar.

34. Kenny Rheinhold.

Seko Sjölfolks ordförande leder med patos arbetet för ett mer inkluderande och feministiskt fackförbund.

35. Mathias Wåg.

Guldspadevinnare, aktivist och anarkist. Lika hemma på gatan som i den politiska litteraturen.

36. Sam Carlshamre.
Nytillträdd politisk sekreterare på Vänsterpartiet, återkommande Flammanskribent och marxistisk föreläsare. Vänsterpartiet i synnerhet och vänstern i allmänhet skulle vara fattigare utan.

37. Jenny Wrangborg.

Poet som med sina läsningar räddat otaliga sömniga vänstertillställningar.

38. Linnea Axelsson.

Med det stora och storslagna diktverket Aednan skildrade 2018 års Augustprisvinnare på ett unikt sett Sveriges koloniala behandling av den samiska befolkningen.

39. Susanna Kierkegaard.

Den socialdemokratiska opinionsbildningens snabbast stigande stjärna. Fattar faktiskt vad som pågår i EU-parlamentet.

40. Åsa Hidmark.
Forskare, marxist och självutnämnt sträng. Det är ok att vara sträng när man nästan alltid har rätt.

41. Jens Börjesson.
Vänsterpartist och medlem i Klimatfronten som knackar kod och knäcker klimatbovar. Precis vad framtiden behöver.

42.Liv Strömqvist.
Drastisk, rolig, och en orädd tänkare. Om inte annat kan man bli vänster bara för att få vara på samma lag som henne.

43.Hanna Höie.

Arkivarie, aktivist och en röst för ett enat Malmö.

44. Göran Greider.
Skriver ofta
och mycket
Alltid klokt
ibland på vers


45. Jenny Lindahl Persson.

Chef både för Arena Idé och Centrum för marxistiska samhällsstudier. Poddar om Game of Thrones och pengar och politik med samma finess. Sveriges ledande översättare från Sandro Scocco till svenska.

46. Jenny Diệu Thúy Nguyen.

Juridik och jävlarannama.

47. Ronny Eriksson.

Euskefeurats frontman tycker att man ska stå på sig, annars gör någon annan det.

48. Maria-Elsa Salvo.
Vet mer om USA än nästan någon annan. Kommunicerar på Arena Idé.

49. Erik Persson.

Har läst den där boken man tänkte läsa fast det aldrig blev av och berättar pedagogiskt och insatt om den i podden Apans Anatomi.

50. Henrik Bromander.
Sveriges kanske bästa romanförfattare skrev den stora MeToo-romanen innan MeToo och skildrar samtiden utanför medelklassbubblan: med näthatare, elalergiker, thailandsresenärer och de andra karaktärerna i verklighetens folk.

51. Sarah Liz Degerhammar.

Kämpar för allas rätt till rimliga bostäder i Ort till ort.

52. Ilyas Hassan.
Talesperson för förorter mot våld. Förra årets listetta är fortfarande lika rimlig.

53. Daria Bogdanska.

Serietecknare, skribent och aktivist med båda fötterna i verkligheten.

54. Ali Esbati.
Vänsterpartiets arbetsmarknaspolitiska talesperson är en enhörning: en nationalekonom som är rolig.

55. Daniel Bernmar.
Ledde vänsterpartiet i Göteborg i deras bästa val någonsin.

56. Ulf Bjereld.
Statsvetare och Socialdemokrat. Kunnig, klok och oumbärlig för att kalibrera S moraliska kompassnål.

57. Farhiya Feysal.
Välförtjänt utnämnd till ortens bästa poet två år i rad.

58 Devrim Mavi.
Före detta talesperson för feministiskt initiativ som aldrig slutat kämpa för jämlikhet.

59. Emil Boss.

Författare och facklig aktivist som gör oumbärliga insatser för allt från strejkrätt och rättvis vinhandel till att stoppa högerextremister.

60. Lina Stenberg.

Ledarskribent både i Arbetet och Länstidningen Östersund. Når nästan Göran Greider-artade nivåer av produktion. Dessutom en hörnsten i panelen i Gomorron, vänstern!

61. Roya Hakiminia.

Läkare, debattör och socialist. Oslagbar i vårdfrågor.

62. Anna Westberg.
Håller ordning på Skiftet, segling och EU på samma gång.

63. Per Sundgren.

Outtröttlig förkämpe för rättvisa. Klok i kulisserna på fler håll i vänstern än vad man trodde var möjligt.

64. Hanna Cederin.

Ung vänsters före detta ordförande leder både teatergruppen Ung utan pung och Vänsterpartiets förnyelsearbete. Det kan inte bli annat än bra.

65. Joakim Medin.

Gör vänsterns bästa utrikesreportage och tar hem den stora världen till Sverige.

66. Christer Themptander.

Agitatorisk huskonstnär för vänstern som visar upp både vardag och politik ur nya perspektiv.

67. Showan Shattak.
Med utbildning, agitation och organisering vill han göra Malmö tryggare för alla, inte bara de som har det bäst ställt.

68. Marijana smilevska.
Kvinnofolkhögskolans rektor kämpar för allas rätt till utbildning.

69. Judith Kiros.

Smart, sylvass och en av vänsterns skickligaste skribenter. Tog saken i egna hände och startade den medieplattformen Kontext


70. Erik Melin.

Mememästare på skiftet som tar den svenska hardocrescenens politiska amibtion in en ny tid.

71. Ehlina Pahnke.
En av vänsterns främsta reportageskribenter och medgrundare till den fristående medieplattformen Kontext.

72. Erik Haking.
Skribent och kritiker. Innehavare av vänsterns vassaste litteratursåg.

73. Eskil Rönér.

Hamnarbetarförbundets ordförande ledde kampen för medlemmarnas rättigheter och vann, trots motstånd från alla tänkbara håll.

74. Felicia Mulinari.
Kämpar mot rasismen med poetisk kraft.

75. Zina Al-Dewany.

Ledarskribent som lämnade Flamman för Aftonbladet. Redaktionen sörjer men gratulerar läsarna av sveriges största tidning. Att fler får ta del av Zinas texter är i slutändan något bra.

76. America Vera Zavala.
Dundrande dramatiker med hjärtat på rätt ställe.

77. Malin Björk.
Vänsterpartiets EU-parlamentariker röstade mest rätt för klimatet under den gångna mandatperioden. Röstade för övrigt mest rätt i de flesta andra frågor också.

78. Per Björklund.
Ledarskribent i Flamman och förläggare på Verbal förlag – Sveriges eget Verso.

79. Julia Lindblom.

Nytillskott på Arbetarens redaktion som är en av de senaste årets rimligaste rekryteringar.

80. Nabila Abdul Fattah.

Ställer alltid någon annan i det främsta rummet i sin envetna kamp för orten och kulturen.

81. Uje Brandelius.
Om vänstern hade ett hov skulle Uje Brandelius vara dess hovsångare. Nu har vi tack och lov inte något hov, men får ta del av barnböcker, visor och Doktor Kosmos i alla fall.

82. Sara Granér.
Seriemästaren från Lund vars verksamhet kanske sammanfattades bäst i hennes egna form i en rubrik i Flamman: Teori, raseri, ett geni.

83. Tobias Holmberg.
Student och vänsterpartist som slåss för rätten till assistans.

84. Lawen Mothadi.

Vass, smart och orädd förläggare på Natur och kultur.

85. Per Wirtén.
Författare och EU-förespråkare som alltid är redo att utmana invanda vänstervärderingar.

86. Nooshi Dadgostar.

Vice partiledare för Vänsterpartiet som ändå inte syns tillräckligt. Får Vänsterpartister överallt att tänka sig framtid utan Jonas Sjöstedt utan att deppa ihop.

87. Emmelie Renlund.
Snickare från Umeå och ombudsman på Byggnads som tar striden för jämlikhet och schyssta villkor både i förbundet och offentligheten.

88. Lennart Gustavsson.
Tidigare riksdagsledamot som återvände till Malå i Västerbotten och tog partiet till 32 procent i kommunvalet. Hävdar att knepet var att lyssna på folk.

89. Emelie Ribeiro.
Klimataktivist och en av de som slutit upp i snabbväxande rörelsen Extinction Rebellion.

90. Freja Erixån.
Flammans favoritserieskapare just nu gör obegripliga och obegripligt roliga bilder. Minns vart ni såg henne först.

91. Göran Therborn.
Under 2018 satte vänsterns grand old man återigen klass på agendan. Igen.

92. Shabane Barot.
Klok provokatör som grundat överklassafari och utropat kommunism på NK. Skriver fint också.

93. Farida Al-Abani.
Nykterist, streetgäri, och numera partiledare för Feministiskt initiativ. Med ett starkt rättvisepatos kan hon vara precis vad Fi behöver.

94. Karina Cubilla.
Socialdemokrat som turnerar land och rike runt för att förändra partiet och Sverige.

95. Aida Paridad.

Vänsterns bästa programledare. En grundpelare i skapandet av Gomorron vänstern!

96. Lisa Pelling.

Sveriges bäst insatta i migrationspolitiska frågor. Jobbar på Arena idé och har alltid jämlikhet för ögonen.

97. Miriam Katzin.
Vänsteparitets ordförande i Malmö är också aktivist, forskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism. Gör gott på flera håll.

98. Erik Bonk.
Syndikalisternas ordförande bygger gärna allianser i en tidigare splittrad vänster.

99. Adrián Groglopo.
Antirasistiska Akademiens ordförande visar med bildning och aktivism hur en akademi borde arbeta.

100.Carl Schlyter.
Kom, kanske lite av misstag, ut som socialist när han kallade socialism och marxism för logik i Flamman. Vågade bryta med ett MP som brutit med sina grundvärderingar och hävdar att klimat och jämlikhet hänger ihop.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 mars, 2024

Högern planerar en bostadspolitisk chockdoktrin

Byggbolagen hamstrar byggrätter i väntan på att staten tar initiativet igen. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Den svenska byggkrisen är politiskt skapad för att ramma igenom marknadshyror. Men vad som krävs är det motsatta – att staten tar ansvar igen.

Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.