Inrikes/Nyheter 26 april, 2019

100 vänsterhjältar

För andra året i rad publicerar Flamman-redaktionen i samarbete med läsarna hundra namn som är bra för vänstern.

1. Andreas Malm. Aktivist och human­ekolog som anser att man inte kan forska om klimatet utan att också vilja agera. Läs intervjun med årets listetta här.

2. Bipasha Huq, Amer Sarsour och Saman Faramarxi Sokhanran, Förenade förorter.
När Ortens bästa poet, som blivit Sveriges största scen för unga poeter, lade ned i vintras efter fyra år, var det ett hårt slag mot kulturlivet. Och inte bara i de berörda förorterna, utan i hela Sverige. Initiativtagarna till arrangören Förenade Förorter får här representera en hel rörelse, som trots svalt intresse från både politiker och publicister lyckades skapa något unikt.

3. Greta Thunberg, aktivist.
Skolstrejkaren som fick ikonstatus som talesperson för en generation utan framtid har hyllats för vad som beskrivs som hennes kärnbudskap: lyssna på forskarna och agera nu. Ytterligare hyllningar kan tyckas överflödiga; men låt oss lyfta en sak som ibland (medvetet?) glöms bort. När Greta talar med politiker, påvar och presidenter säger hon inte bara att insatserna för klimatet är otillräckliga, hon säger också att en tillräcklig insats kräver att vi gör upp med ett orättfärdigt och orättvist ekonomiskt system.

4. Collective Effort idrottsförening.
Denna nystartade socistiska idrottsförening har under året samlat över 400 medlemmar och spridit engagemang om stort och smått. Ett ljus i en annars högervriden kampsportsvärld.

5. Åsa Plesner, debattör.
Halva tankesmedjan Balans och till synes outtröttlig nagelfarare av nedskärningarna i det offentliga. Har i år dessutom hunnit göra scenföreställning av historien om sin egen utbrändhet.

6. Sara Karlsson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen, reformister.
Vägrar envist att ge upp hoppet om Socialdemokratin. Starten av Reformisterna är ett försök att rädda ett S som tappat gnista, bäring och handelskraft.

7. Erik Helgeson, hamnarbetare.
Under det som kom att kallas hamnkonflikten blev Erik Helgeson ett slags inofficiell talesperson för hamnarbetarförbundet. I den rollen missade han aldrig ett tillfälle att prisa medlemmarnas sammanhållning, som till slut resulterade i ett efterlängtat kollektivavtal.

8. Shawbo Elyasi, sjuksöterska och aktivist.
Med outsinlig energi kämpar denne Eskilstunabo för demokrati och mot fascism och rasism. Även om det är med fara för sin egen säkerhet.

9. Bille Karlsson och Bo Karlsson, vänsterparitster, Skara.
Med allt från viskafé till protester mot en nedläggningshotad järnväg och krigsövningar i Vättern har Bille och Bo Karlsson för en bättre värld och ett svängigare Skara.

10. Johan Nordqvist, ordförande juridikfronten.
Den ideella föreningen Juridikfronten visar gång på gång att det faktiskt går att döma folk för hets mot folkgrupp. Genom gediget förarbete underlättar föreningen polisens utredningar och ser till att förövarna blir fällda. De borde inte behövas, men det gör de.

11. Karl Gustav Nilsson.
Mannen som blev Nordeaslaktaren med hela vänstern efter ett eldigt utspel på Nordeas bolagsstämma säkrade i valet ett mandat i Ludvika kommunfullmäktige för Kommunistiska partiet.  Med det visade han att det kan löna sig att ställa sig upp och säga vad man tycker, även om det gör någon i kostym obekväm.

12. Linn Spross.
Vid Ekonomisk-historiska institutionen så väl som i den anarkistiska tidskriften Brands redaktion är Linn Spross expert på arbetsmarknadspolitik.

13. Rojin Pertow.
Chefredaktör på Galago som fortsätter göra seriemagasinet till ett välbehövligt kulturellt andningshål.

14. Erika Petersson.
Drottningen i kassan har gett kassörskor över hela landet en röst, numera krönikör i Arbetet.

15. Toivo Jokkala.
I en bransch som är minst sagt ogästvänlig fortsätter Arbetarens chefredaktör att förvalta tidningens svåröverträffade arv med glans.

16. Jenny Bengtsson.
Ledarskribent på Dagens ETC med det fackliga engagemanget ständigt färskt i minnet.

17. Kata Nilsson.
Socialdemokratins själv­ut­nämnde Lady Gaga och Piteå-tidningens politiska redaktör är alltid redo att ta ned en självgod stockholmare på jorden. Skaffade sig både vänner och fiender bland Flammans läsare när hon propagerade för sin, och andra Piteåbors, rätt att ta flyget.

18. Johan Persson.
Kanske mest känd under Twitternamnet ordförande Johan. Förutom att han är rolig och drastisk på internet är Persson dessutom hälften av podden Mörkret, som med humor och allvar utforskar varför livet är så jobbigt.

19. Anton Levein.
Politisk samordnare på 6F som tog facken genom valrörelsen.

20. Marin Hofverberg.
Chefsekonom på Hyres­gästföreningen som alltid sätter medlemmarna först.

21. Enna Gerin.
Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och ganska ny medarbetare på Aftonbladet kultur. Har alltid något smart att säga.

22. Vihan Tahir.
Chefredaktör som tar väl hand om den feministiska tidskriften Bang. Expert på trygghet på nätet, och dessutom är hon snäll mot djur.

23. Somar Al Naher. 
Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

24. Fatemeh Khavari. 
Det intensiva medieintresset som följde Fatemeh Khavari under sittsterjken för de afghanska ungdomarna har avtagit. Men hon har fortsatt kämpa för deras rättigheter ändå.

25. Mattias Irving.
Politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet och svensk mästare i god ton. Alltid snäll, aldrig mesig.

26. Robin Zachari.
Skiftets chef har byggt en folkrörelse kring konkreta och genomförbara politiska frågor. Mästare på mejllistor och uppseendeväckande aktioner.

27. Alejandra Cerda.
PR-person och kulturskribent som precis startat ny byrå. Redan i pressmeddelandet konstaterade hon att hela företaget hatar män. Så vitt vi kan förstå fullständigt orädd.

28. Christine Bylund. 
Etnolog som redan lärt oss mer än de flesta om funkofobi, men fortsätter agitera och organisera.

29. Tanvir Mansur.
Skribent, poddare och en pålitlig påpekare av samhällets rasistiska över- och undertoner.

30. Aleksa Lundberg.
Förklarar lugnt när debattvågorna slår över, och kan samtidigt piska upp en storm när havet ligger allt för stilla.

31. Samira Ariadad.
Yttre vänsterkantens främste plattvändare är dessutom en utmärkt skribent.

32. Yonna Waltersson.
Som chefredaktör leder hon fackpressens största tidning, Arbetet, i en ständigt uppåtgående kvalitetskurva.

33. Anna-Marija Todorov.

Allas vår Fröken Forever fortsätter skildrar vardagen, inom och utanför förskolans väggar.

34. Kenny Rheinhold.

Seko Sjölfolks ordförande leder med patos arbetet för ett mer inkluderande och feministiskt fackförbund.

35. Mathias Wåg.

Guldspadevinnare, aktivist och anarkist. Lika hemma på gatan som i den politiska litteraturen.

36. Sam Carlshamre.
Nytillträdd politisk sekreterare på Vänsterpartiet, återkommande Flammanskribent och marxistisk föreläsare. Vänsterpartiet i synnerhet och vänstern i allmänhet skulle vara fattigare utan.

37. Jenny Wrangborg.

Poet som med sina läsningar räddat otaliga sömniga vänstertillställningar.

38. Linnea Axelsson.

Med det stora och storslagna diktverket Aednan skildrade 2018 års Augustprisvinnare på ett unikt sett Sveriges koloniala behandling av den samiska befolkningen.

39. Susanna Kierkegaard.

Den socialdemokratiska opinionsbildningens snabbast stigande stjärna. Fattar faktiskt vad som pågår i EU-parlamentet.

40. Åsa Hidmark.
Forskare, marxist och självutnämnt sträng. Det är ok att vara sträng när man nästan alltid har rätt.

41. Jens Börjesson.
Vänsterpartist och medlem i Klimatfronten som knackar kod och knäcker klimatbovar. Precis vad framtiden behöver.

42.Liv Strömqvist.
Drastisk, rolig, och en orädd tänkare. Om inte annat kan man bli vänster bara för att få vara på samma lag som henne.

43.Hanna Höie.

Arkivarie, aktivist och en röst för ett enat Malmö.

44. Göran Greider.
Skriver ofta
och mycket
Alltid klokt
ibland på vers


45. Jenny Lindahl Persson.

Chef både för Arena Idé och Centrum för marxistiska samhällsstudier. Poddar om Game of Thrones och pengar och politik med samma finess. Sveriges ledande översättare från Sandro Scocco till svenska.

46. Jenny Diệu Thúy Nguyen.

Juridik och jävlarannama.

47. Ronny Eriksson.

Euskefeurats frontman tycker att man ska stå på sig, annars gör någon annan det.

48. Maria-Elsa Salvo.
Vet mer om USA än nästan någon annan. Kommunicerar på Arena Idé.

49. Erik Persson.

Har läst den där boken man tänkte läsa fast det aldrig blev av och berättar pedagogiskt och insatt om den i podden Apans Anatomi.

50. Henrik Bromander.
Sveriges kanske bästa romanförfattare skrev den stora MeToo-romanen innan MeToo och skildrar samtiden utanför medelklassbubblan: med näthatare, elalergiker, thailandsresenärer och de andra karaktärerna i verklighetens folk.

51. Sarah Liz Degerhammar.

Kämpar för allas rätt till rimliga bostäder i Ort till ort.

52. Ilyas Hassan.
Talesperson för förorter mot våld. Förra årets listetta är fortfarande lika rimlig.

53. Daria Bogdanska.

Serietecknare, skribent och aktivist med båda fötterna i verkligheten.

54. Ali Esbati.
Vänsterpartiets arbetsmarknaspolitiska talesperson är en enhörning: en nationalekonom som är rolig.

55. Daniel Bernmar.
Ledde vänsterpartiet i Göteborg i deras bästa val någonsin.

56. Ulf Bjereld.
Statsvetare och Socialdemokrat. Kunnig, klok och oumbärlig för att kalibrera S moraliska kompassnål.

57. Farhiya Feysal.
Välförtjänt utnämnd till ortens bästa poet två år i rad.

58 Devrim Mavi.
Före detta talesperson för feministiskt initiativ som aldrig slutat kämpa för jämlikhet.

59. Emil Boss.

Författare och facklig aktivist som gör oumbärliga insatser för allt från strejkrätt och rättvis vinhandel till att stoppa högerextremister.

60. Lina Stenberg.

Ledarskribent både i Arbetet och Länstidningen Östersund. Når nästan Göran Greider-artade nivåer av produktion. Dessutom en hörnsten i panelen i Gomorron, vänstern!

61. Roya Hakiminia.

Läkare, debattör och socialist. Oslagbar i vårdfrågor.

62. Anna Westberg.
Håller ordning på Skiftet, segling och EU på samma gång.

63. Per Sundgren.

Outtröttlig förkämpe för rättvisa. Klok i kulisserna på fler håll i vänstern än vad man trodde var möjligt.

64. Hanna Cederin.

Ung vänsters före detta ordförande leder både teatergruppen Ung utan pung och Vänsterpartiets förnyelsearbete. Det kan inte bli annat än bra.

65. Joakim Medin.

Gör vänsterns bästa utrikesreportage och tar hem den stora världen till Sverige.

66. Christer Themptander.

Agitatorisk huskonstnär för vänstern som visar upp både vardag och politik ur nya perspektiv.

67. Showan Shattak.
Med utbildning, agitation och organisering vill han göra Malmö tryggare för alla, inte bara de som har det bäst ställt.

68. Marijana smilevska.
Kvinnofolkhögskolans rektor kämpar för allas rätt till utbildning.

69. Judith Kiros.

Smart, sylvass och en av vänsterns skickligaste skribenter. Tog saken i egna hände och startade den medieplattformen Kontext


70. Erik Melin.

Mememästare på skiftet som tar den svenska hardocrescenens politiska amibtion in en ny tid.

71. Ehlina Pahnke.
En av vänsterns främsta reportageskribenter och medgrundare till den fristående medieplattformen Kontext.

72. Erik Haking.
Skribent och kritiker. Innehavare av vänsterns vassaste litteratursåg.

73. Eskil Rönér.

Hamnarbetarförbundets ordförande ledde kampen för medlemmarnas rättigheter och vann, trots motstånd från alla tänkbara håll.

74. Felicia Mulinari.
Kämpar mot rasismen med poetisk kraft.

75. Zina Al-Dewany.

Ledarskribent som lämnade Flamman för Aftonbladet. Redaktionen sörjer men gratulerar läsarna av sveriges största tidning. Att fler får ta del av Zinas texter är i slutändan något bra.

76. America Vera Zavala.
Dundrande dramatiker med hjärtat på rätt ställe.

77. Malin Björk.
Vänsterpartiets EU-parlamentariker röstade mest rätt för klimatet under den gångna mandatperioden. Röstade för övrigt mest rätt i de flesta andra frågor också.

78. Per Björklund.
Ledarskribent i Flamman och förläggare på Verbal förlag – Sveriges eget Verso.

79. Julia Lindblom.

Nytillskott på Arbetarens redaktion som är en av de senaste årets rimligaste rekryteringar.

80. Nabila Abdul Fattah.

Ställer alltid någon annan i det främsta rummet i sin envetna kamp för orten och kulturen.

81. Uje Brandelius.
Om vänstern hade ett hov skulle Uje Brandelius vara dess hovsångare. Nu har vi tack och lov inte något hov, men får ta del av barnböcker, visor och Doktor Kosmos i alla fall.

82. Sara Granér.
Seriemästaren från Lund vars verksamhet kanske sammanfattades bäst i hennes egna form i en rubrik i Flamman: Teori, raseri, ett geni.

83. Tobias Holmberg.
Student och vänsterpartist som slåss för rätten till assistans.

84. Lawen Mothadi.

Vass, smart och orädd förläggare på Natur och kultur.

85. Per Wirtén.
Författare och EU-förespråkare som alltid är redo att utmana invanda vänstervärderingar.

86. Nooshi Dadgostar.

Vice partiledare för Vänsterpartiet som ändå inte syns tillräckligt. Får Vänsterpartister överallt att tänka sig framtid utan Jonas Sjöstedt utan att deppa ihop.

87. Emmelie Renlund.
Snickare från Umeå och ombudsman på Byggnads som tar striden för jämlikhet och schyssta villkor både i förbundet och offentligheten.

88. Lennart Gustavsson.
Tidigare riksdagsledamot som återvände till Malå i Västerbotten och tog partiet till 32 procent i kommunvalet. Hävdar att knepet var att lyssna på folk.

89. Emelie Ribeiro.
Klimataktivist och en av de som slutit upp i snabbväxande rörelsen Extinction Rebellion.

90. Freja Erixån.
Flammans favoritserieskapare just nu gör obegripliga och obegripligt roliga bilder. Minns vart ni såg henne först.

91. Göran Therborn.
Under 2018 satte vänsterns grand old man återigen klass på agendan. Igen.

92. Shabane Barot.
Klok provokatör som grundat överklassafari och utropat kommunism på NK. Skriver fint också.

93. Farida Al-Abani.
Nykterist, streetgäri, och numera partiledare för Feministiskt initiativ. Med ett starkt rättvisepatos kan hon vara precis vad Fi behöver.

94. Karina Cubilla.
Socialdemokrat som turnerar land och rike runt för att förändra partiet och Sverige.

95. Aida Paridad.

Vänsterns bästa programledare. En grundpelare i skapandet av Gomorron vänstern!

96. Lisa Pelling.

Sveriges bäst insatta i migrationspolitiska frågor. Jobbar på Arena idé och har alltid jämlikhet för ögonen.

97. Miriam Katzin.
Vänsteparitets ordförande i Malmö är också aktivist, forskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism. Gör gott på flera håll.

98. Erik Bonk.
Syndikalisternas ordförande bygger gärna allianser i en tidigare splittrad vänster.

99. Adrián Groglopo.
Antirasistiska Akademiens ordförande visar med bildning och aktivism hur en akademi borde arbeta.

100.Carl Schlyter.
Kom, kanske lite av misstag, ut som socialist när han kallade socialism och marxism för logik i Flamman. Vågade bryta med ett MP som brutit med sina grundvärderingar och hävdar att klimat och jämlikhet hänger ihop.

Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr