Inrikes/Nyheter 26 april, 2019

100 vänsterhjältar

För andra året i rad publicerar Flamman-redaktionen i samarbete med läsarna hundra namn som är bra för vänstern.

1. Andreas Malm. Aktivist och human­ekolog som anser att man inte kan forska om klimatet utan att också vilja agera. Läs intervjun med årets listetta här.

2. Bipasha Huq, Amer Sarsour och Saman Faramarxi Sokhanran, Förenade förorter.
När Ortens bästa poet, som blivit Sveriges största scen för unga poeter, lade ned i vintras efter fyra år, var det ett hårt slag mot kulturlivet. Och inte bara i de berörda förorterna, utan i hela Sverige. Initiativtagarna till arrangören Förenade Förorter får här representera en hel rörelse, som trots svalt intresse från både politiker och publicister lyckades skapa något unikt.

3. Greta Thunberg, aktivist.
Skolstrejkaren som fick ikonstatus som talesperson för en generation utan framtid har hyllats för vad som beskrivs som hennes kärnbudskap: lyssna på forskarna och agera nu. Ytterligare hyllningar kan tyckas överflödiga; men låt oss lyfta en sak som ibland (medvetet?) glöms bort. När Greta talar med politiker, påvar och presidenter säger hon inte bara att insatserna för klimatet är otillräckliga, hon säger också att en tillräcklig insats kräver att vi gör upp med ett orättfärdigt och orättvist ekonomiskt system.

4. Collective Effort idrottsförening.
Denna nystartade socistiska idrottsförening har under året samlat över 400 medlemmar och spridit engagemang om stort och smått. Ett ljus i en annars högervriden kampsportsvärld.

5. Åsa Plesner, debattör.
Halva tankesmedjan Balans och till synes outtröttlig nagelfarare av nedskärningarna i det offentliga. Har i år dessutom hunnit göra scenföreställning av historien om sin egen utbrändhet.

6. Sara Karlsson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen, reformister.
Vägrar envist att ge upp hoppet om Socialdemokratin. Starten av Reformisterna är ett försök att rädda ett S som tappat gnista, bäring och handelskraft.

7. Erik Helgeson, hamnarbetare.
Under det som kom att kallas hamnkonflikten blev Erik Helgeson ett slags inofficiell talesperson för hamnarbetarförbundet. I den rollen missade han aldrig ett tillfälle att prisa medlemmarnas sammanhållning, som till slut resulterade i ett efterlängtat kollektivavtal.

8. Shawbo Elyasi, sjuksöterska och aktivist.
Med outsinlig energi kämpar denne Eskilstunabo för demokrati och mot fascism och rasism. Även om det är med fara för sin egen säkerhet.

9. Bille Karlsson och Bo Karlsson, vänsterparitster, Skara.
Med allt från viskafé till protester mot en nedläggningshotad järnväg och krigsövningar i Vättern har Bille och Bo Karlsson för en bättre värld och ett svängigare Skara.

10. Johan Nordqvist, ordförande juridikfronten.
Den ideella föreningen Juridikfronten visar gång på gång att det faktiskt går att döma folk för hets mot folkgrupp. Genom gediget förarbete underlättar föreningen polisens utredningar och ser till att förövarna blir fällda. De borde inte behövas, men det gör de.

11. Karl Gustav Nilsson.
Mannen som blev Nordeaslaktaren med hela vänstern efter ett eldigt utspel på Nordeas bolagsstämma säkrade i valet ett mandat i Ludvika kommunfullmäktige för Kommunistiska partiet.  Med det visade han att det kan löna sig att ställa sig upp och säga vad man tycker, även om det gör någon i kostym obekväm.

12. Linn Spross.
Vid Ekonomisk-historiska institutionen så väl som i den anarkistiska tidskriften Brands redaktion är Linn Spross expert på arbetsmarknadspolitik.

13. Rojin Pertow.
Chefredaktör på Galago som fortsätter göra seriemagasinet till ett välbehövligt kulturellt andningshål.

14. Erika Petersson.
Drottningen i kassan har gett kassörskor över hela landet en röst, numera krönikör i Arbetet.

15. Toivo Jokkala.
I en bransch som är minst sagt ogästvänlig fortsätter Arbetarens chefredaktör att förvalta tidningens svåröverträffade arv med glans.

16. Jenny Bengtsson.
Ledarskribent på Dagens ETC med det fackliga engagemanget ständigt färskt i minnet.

17. Kata Nilsson.
Socialdemokratins själv­ut­nämnde Lady Gaga och Piteå-tidningens politiska redaktör är alltid redo att ta ned en självgod stockholmare på jorden. Skaffade sig både vänner och fiender bland Flammans läsare när hon propagerade för sin, och andra Piteåbors, rätt att ta flyget.

18. Johan Persson.
Kanske mest känd under Twitternamnet ordförande Johan. Förutom att han är rolig och drastisk på internet är Persson dessutom hälften av podden Mörkret, som med humor och allvar utforskar varför livet är så jobbigt.

19. Anton Levein.
Politisk samordnare på 6F som tog facken genom valrörelsen.

20. Marin Hofverberg.
Chefsekonom på Hyres­gästföreningen som alltid sätter medlemmarna först.

21. Enna Gerin.
Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och ganska ny medarbetare på Aftonbladet kultur. Har alltid något smart att säga.

22. Vihan Tahir.
Chefredaktör som tar väl hand om den feministiska tidskriften Bang. Expert på trygghet på nätet, och dessutom är hon snäll mot djur.

23. Somar Al Naher. 
Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

24. Fatemeh Khavari. 
Det intensiva medieintresset som följde Fatemeh Khavari under sittsterjken för de afghanska ungdomarna har avtagit. Men hon har fortsatt kämpa för deras rättigheter ändå.

25. Mattias Irving.
Politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet och svensk mästare i god ton. Alltid snäll, aldrig mesig.

26. Robin Zachari.
Skiftets chef har byggt en folkrörelse kring konkreta och genomförbara politiska frågor. Mästare på mejllistor och uppseendeväckande aktioner.

27. Alejandra Cerda.
PR-person och kulturskribent som precis startat ny byrå. Redan i pressmeddelandet konstaterade hon att hela företaget hatar män. Så vitt vi kan förstå fullständigt orädd.

28. Christine Bylund. 
Etnolog som redan lärt oss mer än de flesta om funkofobi, men fortsätter agitera och organisera.

29. Tanvir Mansur.
Skribent, poddare och en pålitlig påpekare av samhällets rasistiska över- och undertoner.

30. Aleksa Lundberg.
Förklarar lugnt när debattvågorna slår över, och kan samtidigt piska upp en storm när havet ligger allt för stilla.

31. Samira Ariadad.
Yttre vänsterkantens främste plattvändare är dessutom en utmärkt skribent.

32. Yonna Waltersson.
Som chefredaktör leder hon fackpressens största tidning, Arbetet, i en ständigt uppåtgående kvalitetskurva.

33. Anna-Marija Todorov.

Allas vår Fröken Forever fortsätter skildrar vardagen, inom och utanför förskolans väggar.

34. Kenny Rheinhold.

Seko Sjölfolks ordförande leder med patos arbetet för ett mer inkluderande och feministiskt fackförbund.

35. Mathias Wåg.

Guldspadevinnare, aktivist och anarkist. Lika hemma på gatan som i den politiska litteraturen.

36. Sam Carlshamre.
Nytillträdd politisk sekreterare på Vänsterpartiet, återkommande Flammanskribent och marxistisk föreläsare. Vänsterpartiet i synnerhet och vänstern i allmänhet skulle vara fattigare utan.

37. Jenny Wrangborg.

Poet som med sina läsningar räddat otaliga sömniga vänstertillställningar.

38. Linnea Axelsson.

Med det stora och storslagna diktverket Aednan skildrade 2018 års Augustprisvinnare på ett unikt sett Sveriges koloniala behandling av den samiska befolkningen.

39. Susanna Kierkegaard.

Den socialdemokratiska opinionsbildningens snabbast stigande stjärna. Fattar faktiskt vad som pågår i EU-parlamentet.

40. Åsa Hidmark.
Forskare, marxist och självutnämnt sträng. Det är ok att vara sträng när man nästan alltid har rätt.

41. Jens Börjesson.
Vänsterpartist och medlem i Klimatfronten som knackar kod och knäcker klimatbovar. Precis vad framtiden behöver.

42.Liv Strömqvist.
Drastisk, rolig, och en orädd tänkare. Om inte annat kan man bli vänster bara för att få vara på samma lag som henne.

43.Hanna Höie.

Arkivarie, aktivist och en röst för ett enat Malmö.

44. Göran Greider.
Skriver ofta
och mycket
Alltid klokt
ibland på vers


45. Jenny Lindahl Persson.

Chef både för Arena Idé och Centrum för marxistiska samhällsstudier. Poddar om Game of Thrones och pengar och politik med samma finess. Sveriges ledande översättare från Sandro Scocco till svenska.

46. Jenny Diệu Thúy Nguyen.

Juridik och jävlarannama.

47. Ronny Eriksson.

Euskefeurats frontman tycker att man ska stå på sig, annars gör någon annan det.

48. Maria-Elsa Salvo.
Vet mer om USA än nästan någon annan. Kommunicerar på Arena Idé.

49. Erik Persson.

Har läst den där boken man tänkte läsa fast det aldrig blev av och berättar pedagogiskt och insatt om den i podden Apans Anatomi.

50. Henrik Bromander.
Sveriges kanske bästa romanförfattare skrev den stora MeToo-romanen innan MeToo och skildrar samtiden utanför medelklassbubblan: med näthatare, elalergiker, thailandsresenärer och de andra karaktärerna i verklighetens folk.

51. Sarah Liz Degerhammar.

Kämpar för allas rätt till rimliga bostäder i Ort till ort.

52. Ilyas Hassan.
Talesperson för förorter mot våld. Förra årets listetta är fortfarande lika rimlig.

53. Daria Bogdanska.

Serietecknare, skribent och aktivist med båda fötterna i verkligheten.

54. Ali Esbati.
Vänsterpartiets arbetsmarknaspolitiska talesperson är en enhörning: en nationalekonom som är rolig.

55. Daniel Bernmar.
Ledde vänsterpartiet i Göteborg i deras bästa val någonsin.

56. Ulf Bjereld.
Statsvetare och Socialdemokrat. Kunnig, klok och oumbärlig för att kalibrera S moraliska kompassnål.

57. Farhiya Feysal.
Välförtjänt utnämnd till ortens bästa poet två år i rad.

58 Devrim Mavi.
Före detta talesperson för feministiskt initiativ som aldrig slutat kämpa för jämlikhet.

59. Emil Boss.

Författare och facklig aktivist som gör oumbärliga insatser för allt från strejkrätt och rättvis vinhandel till att stoppa högerextremister.

60. Lina Stenberg.

Ledarskribent både i Arbetet och Länstidningen Östersund. Når nästan Göran Greider-artade nivåer av produktion. Dessutom en hörnsten i panelen i Gomorron, vänstern!

61. Roya Hakiminia.

Läkare, debattör och socialist. Oslagbar i vårdfrågor.

62. Anna Westberg.
Håller ordning på Skiftet, segling och EU på samma gång.

63. Per Sundgren.

Outtröttlig förkämpe för rättvisa. Klok i kulisserna på fler håll i vänstern än vad man trodde var möjligt.

64. Hanna Cederin.

Ung vänsters före detta ordförande leder både teatergruppen Ung utan pung och Vänsterpartiets förnyelsearbete. Det kan inte bli annat än bra.

65. Joakim Medin.

Gör vänsterns bästa utrikesreportage och tar hem den stora världen till Sverige.

66. Christer Themptander.

Agitatorisk huskonstnär för vänstern som visar upp både vardag och politik ur nya perspektiv.

67. Showan Shattak.
Med utbildning, agitation och organisering vill han göra Malmö tryggare för alla, inte bara de som har det bäst ställt.

68. Marijana smilevska.
Kvinnofolkhögskolans rektor kämpar för allas rätt till utbildning.

69. Judith Kiros.

Smart, sylvass och en av vänsterns skickligaste skribenter. Tog saken i egna hände och startade den medieplattformen Kontext


70. Erik Melin.

Mememästare på skiftet som tar den svenska hardocrescenens politiska amibtion in en ny tid.

71. Ehlina Pahnke.
En av vänsterns främsta reportageskribenter och medgrundare till den fristående medieplattformen Kontext.

72. Erik Haking.
Skribent och kritiker. Innehavare av vänsterns vassaste litteratursåg.

73. Eskil Rönér.

Hamnarbetarförbundets ordförande ledde kampen för medlemmarnas rättigheter och vann, trots motstånd från alla tänkbara håll.

74. Felicia Mulinari.
Kämpar mot rasismen med poetisk kraft.

75. Zina Al-Dewany.

Ledarskribent som lämnade Flamman för Aftonbladet. Redaktionen sörjer men gratulerar läsarna av sveriges största tidning. Att fler får ta del av Zinas texter är i slutändan något bra.

76. America Vera Zavala.
Dundrande dramatiker med hjärtat på rätt ställe.

77. Malin Björk.
Vänsterpartiets EU-parlamentariker röstade mest rätt för klimatet under den gångna mandatperioden. Röstade för övrigt mest rätt i de flesta andra frågor också.

78. Per Björklund.
Ledarskribent i Flamman och förläggare på Verbal förlag – Sveriges eget Verso.

79. Julia Lindblom.

Nytillskott på Arbetarens redaktion som är en av de senaste årets rimligaste rekryteringar.

80. Nabila Abdul Fattah.

Ställer alltid någon annan i det främsta rummet i sin envetna kamp för orten och kulturen.

81. Uje Brandelius.
Om vänstern hade ett hov skulle Uje Brandelius vara dess hovsångare. Nu har vi tack och lov inte något hov, men får ta del av barnböcker, visor och Doktor Kosmos i alla fall.

82. Sara Granér.
Seriemästaren från Lund vars verksamhet kanske sammanfattades bäst i hennes egna form i en rubrik i Flamman: Teori, raseri, ett geni.

83. Tobias Holmberg.
Student och vänsterpartist som slåss för rätten till assistans.

84. Lawen Mothadi.

Vass, smart och orädd förläggare på Natur och kultur.

85. Per Wirtén.
Författare och EU-förespråkare som alltid är redo att utmana invanda vänstervärderingar.

86. Nooshi Dadgostar.

Vice partiledare för Vänsterpartiet som ändå inte syns tillräckligt. Får Vänsterpartister överallt att tänka sig framtid utan Jonas Sjöstedt utan att deppa ihop.

87. Emmelie Renlund.
Snickare från Umeå och ombudsman på Byggnads som tar striden för jämlikhet och schyssta villkor både i förbundet och offentligheten.

88. Lennart Gustavsson.
Tidigare riksdagsledamot som återvände till Malå i Västerbotten och tog partiet till 32 procent i kommunvalet. Hävdar att knepet var att lyssna på folk.

89. Emelie Ribeiro.
Klimataktivist och en av de som slutit upp i snabbväxande rörelsen Extinction Rebellion.

90. Freja Erixån.
Flammans favoritserieskapare just nu gör obegripliga och obegripligt roliga bilder. Minns vart ni såg henne först.

91. Göran Therborn.
Under 2018 satte vänsterns grand old man återigen klass på agendan. Igen.

92. Shabane Barot.
Klok provokatör som grundat överklassafari och utropat kommunism på NK. Skriver fint också.

93. Farida Al-Abani.
Nykterist, streetgäri, och numera partiledare för Feministiskt initiativ. Med ett starkt rättvisepatos kan hon vara precis vad Fi behöver.

94. Karina Cubilla.
Socialdemokrat som turnerar land och rike runt för att förändra partiet och Sverige.

95. Aida Paridad.

Vänsterns bästa programledare. En grundpelare i skapandet av Gomorron vänstern!

96. Lisa Pelling.

Sveriges bäst insatta i migrationspolitiska frågor. Jobbar på Arena idé och har alltid jämlikhet för ögonen.

97. Miriam Katzin.
Vänsteparitets ordförande i Malmö är också aktivist, forskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism. Gör gott på flera håll.

98. Erik Bonk.
Syndikalisternas ordförande bygger gärna allianser i en tidigare splittrad vänster.

99. Adrián Groglopo.
Antirasistiska Akademiens ordförande visar med bildning och aktivism hur en akademi borde arbeta.

100.Carl Schlyter.
Kom, kanske lite av misstag, ut som socialist när han kallade socialism och marxism för logik i Flamman. Vågade bryta med ett MP som brutit med sina grundvärderingar och hävdar att klimat och jämlikhet hänger ihop.

Inrikes 19 december, 2025

Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”

Bild: Delsbo solidaritetskör / Skärmavbild från Kvartal.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Silicon Valley är lika reaktionärt som Texas

Den högerkonservativa mångmiljardären Peter Thiel vid en Bitcoinmässa i Florida 2022. Foto: Rebecca Blackwell.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget. 

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin. 

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor  (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Läs mer
En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka. 

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 19 december, 2025

Färgsprakande floskelfest med ”daddy issues”

Krigarhövdingen Varang är ond men förförisk. Foto: 20th Century Studios/Disney.

James Camerons blå befolkning väckte en gång miljoner biobesökares världssamveten. 13 år och 400 miljoner dollar senare serveras en familjesåpa med vapenskrammel.

Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser. 

För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 19 december, 2025

Sluta vänsterdeppa – mycket i världen blir bättre!

Det brasilianska Arbetarpartiets Lula da Silva ser in i en förhoppningsvis ljus framtid. Foto: Andre Penner/AP/TT.

Är du för stressad för att läsa det här brevet, för att du ännu inte köpt julklappar än? Lugnt, tryck bara här så löser det sig.

Nå, var var vi.

Hoppas att du har en fin december. Jo jag vet att det är den mörkaste någonsin. Men tänk på att det är ljust någon annanstans!

Förlåt men jag ser bara en massa dysterhet överallt. Trots att det finns mycket som faktiskt går åt rätt håll.

Låt oss börja med det tråkiga: grön energi. År 2024 var 92,5 procent av all ny elkapacitet förnybar, med en rekordökning på 585 gigawatt. Snart kommer sol och vind att passera kol som världens dominerande energislag. Hurra!

Nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Visst gör radikalhögern framsteg, men den dominerar knappast. Politiken har snarare brutits upp i tre delar – en rödgrön, en liberal och en högerpopulistisk – och ingen av dem är stark nog för att vinna majoritet. Det gör politiken oförutsägbar och ineffektiv, men lämnar även plats för vänstersegrar.

Den franska vänstern vann faktiskt valet våren 2024, även om den inte släpptes fram till makten. Och i år har uttalade socialister vunnit i Danmark och New York, med levnadsomkostnader som huvudfråga – ett område där vänstern har bäst svar. Det bådar gott inför kommande storstadsdrabbningar. Latinamerika fortsätter att vara en stark kontinent, med vänsterstyren i stora länder som Brasilien, Colombia och Mexiko.

Den globala arbetslösheten ligger stabilt på fem procent, vilket är historiskt lågt. I OECD har reallönerna börjat öka igen efter covid- och inflationsdippen, Och även om ojämlikheten har fortsatt öka inom länder så minskar den mellan länder, tack vare de enorma ekonomiska framstegen i stora delar av världen – inte minst stora länder som Kina, Indien, Thailand och Indonesien.

Därför har medellivslängden globalt ökat från 66,8 till 73,5 år på 25 år, vilket beror på halverad barnadödlighet, bättre sjukvård, framsteg mot infektionssjukdomar som hiv och malaria, högre levnadsstandard, och lägre dödlighet i arbetsplatsolyckor.

Sådana siffror avfärdas ibland som ”liberala”, men det är en absurd tanke att socialister inte skulle glädjas över att människor är friskare och lever längre. Och på vissa håll syns en ljusning även i kampen mot ojämlikhet – Brasilien införde i fjol en skatt på jätterika och skatteflykt, och OECD:s globala minimiskatt för multinationella bolag är nu införd i över 50 länder, däribland flera EU-stater.

Kort sagt: allt är inte skit. Så nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socialistiskt forum i Stockholm 29/11 arrangerade Flamman debatten ”Kan vänstern och Palestinarörelsen bli vänner igen?”. Trots invändningar mot frågeställningen debatterade Somar al Naher (ETC), Fayyad Assali (Rättvisa för alla) och undertecknad. Efteråt skrev Flammans Leonidas Aretakis och Al Naher var sin ledare – som inte alls behandlade samtalet de beskriver som så viktigt, utan de som inte deltog (!) i det. Samtal är viktiga så jag upprepar kritiken som diskuterades – och hörts länge från aktivister och engagerade. 

En inkonsekvent antirasism som bortser från koloniala sammanhang. Inget folkmord – eller stöd till folkmord – är möjligt utan avhumaniserande rasism mot de som mördas, eller demonisering av de som protesterar och gör motstånd. De senare har utmålats som drivna av antisemitism och extremism, inte antikolonialism/antirasism. Ledarsidorna har bara delvis invänt mot den inramningen, och ibland direkt underblåst den. 

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort. De har betonat att ockupationen är grundproblemet och motsatt sig folkmordet – men vägrat försvara rätten till motstånd eller diskutera hur dess desperata former, som så ofta för antikoloniala rörelser, påverkats mer av palestiniernas extrema underläge än av ideologi, när väst ignorerat allt fredligt motstånd

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort.

Samtidigt har olika måttstockar använts för antisemitism (den kolonialt anstrukna IHRA-definitionen) respektive rasism mot araber och muslimer, och judiska vänsterrösters och solidaritetsrörelsens kritik mot detta har ignorerats.

Den bosättarkoloniala logik som får så många israeler att stödja apartheid och folkmord har avfärdats som ”amerikanska modeord”.  Och imperialistiska strukturer som förklarar västs stöd till just en bosättarkolonial form av sionism, som gynnar västs militära och geopolitiska intressen i regionen (självklara utgångspunkter för ledande forskare och USA:s nationella säkerhetsstrategier) har avfärdats som antisemitiska konspirationsteorier. Detta gör konflikten obegriplig och stärker de rasistiska förklaringar som återstår, när materiella analyser underkänts.  

En inkonsekvent syn på folkrätt och rätt till motstånd. Rysslands invasion av Ukraina hanterade ledarsidorna helt annorlunda. De stödde genast sanktioner mot Ryssland och vägrade spela med i narrativ om extremism bland ukrainare. Men Israel har dödat, förtryckt och fördrivit palestinier sedan 1948, och ockuperat Västbanken och Gaza sedan 1967. Först efter en tids folkmord började ledarsidorna kräva sanktioner även för det. Och där de genast tog ställning för västs militära stöd till Ukraina, har de bejakat västs terrorstämpling av palestinska och libanesiska motståndsgrupper. Och avfärdat de som krävt att folkrättens rätt till motstånd mot ockupation ska gälla också i Mellanöstern, som terrorkramare. 

Många etniska svenskar, även till vänster, är så vana vid de dubbla måttstockarna att de knappt ser dem. Men för allt fler insatta – särskilt med rötter i det globala Syd – är de oacceptabla. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var en mer konsekvent linje svensk regeringspolitik – den borde kunna försvaras av vänstertidningar även idag. 

Om Flamman och ETC slutade osynliggöra/misstänkliggöra alla som kräver det – särskilt aktiva som själva utsätts för folkmordsrasismen – skulle debatten bli mer framåtsyftande. Särskilt om redaktionerna lärde lite av dem och släppte fram dem på sina ledarsidor.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

John Hörnquist tycker att jag borde ha skrivit en ledare där jag ställde mig till doms över vårt panelsamtal på Socforum den 29 november. Det tycker jag själv hade varit ohövligt. Samtalet blev lyckat och välbesökt, vilket visade vikten av att bjuda in meningsmotståndare, och det räckte bra så. Men jag besvarar gärna hans argument.

Det vore väl utmärkt med ett forskningsbaserat samtal om Israels koloniala beteende mot palestinierna, och vi har publicerat flera textertemat. Men på vissa håll har teorin blivit en illa dold ursäkt för att få säga att Israels judiska befolkning borde lämna landet – och möjligen flytta tillbaka till ”New Jersey eller Skåne”. Den sortens grumligheter har tyvärr blivit en vanlig strategi bland folk som hyser impopulära ståndpunkter, för att slippa argumentera för dem. 

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi.

Visst har borgerliga ledarsidor varit inkonsekventa, men jag har också märkt hur sådan kritik mot ”hyckleri” har blivit en metod för att dölja sin egen oförmåga att stå upp för Ukraina. För att bryta det dödläget gäller det att vara konsekvent. Flamman har omedelbart och konsekvent tagit ställning emot både Israels och Rysslands illegala ockupationer och folkmordsambitioner, vilket mindre vänstertidningar som Proletären och Internationalen misslyckats med. Föga förvånande vill Framtidens vänster stoppa vapenstödet till Ukraina.

Jag uppskattar däremot möjligen att hänvisa till ett urval av mitt faktiska skrivande: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3, 4. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi. Men med sorg har jag däremot sett hur glesa vänsterdemonstrationerna för Ukraina är, när vi varit så duktiga på att protestera mot krig, inklusive sådana Sverige höll sig utanför och kritiserade, som Irak och Vietnam. Och den enda förklaringen som håller är att man bara vill stå på motsatt sida om USA.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Välj inte vapen framför välfärd

För upprustning finns alltid pengar. Tystare blir det när det handlar om vård, omsorg och klimat. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vi lever i upprustningens tid. Sverige och Europa rustar till nivåer vi inte sett sedan kalla kriget. Upprustning framställs som det enda rationella och den som ifrågasätter avfärdas som naiv eller illojal. 

Vi ser årliga höjningar av försvarsbudgeten, oftast kompletterade med extramiljarder. I Sverige har försvarsutgifterna ökat med 179 procent mellan 2014 och 2024, från 45 till
125,5 miljarder kronor. 2025 uppgår anslagen till 143 miljarder och 2026 till 175 miljarder. 

Regeringen vill lånefinansiera försvaret uppemot 300 miljarder till 2034. Samtliga riksdagspartier står bakom. När Nato i år beslutat om 5 procent av BNP till 2035 kommer kostnaderna att behöva öka ännu mer. Samtidigt lämnas helt avgörande samhällsutmaningar lokalt, nationellt och globalt utan verkliga åtgärder.

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler.

Klimatkrisen fortsätter att rasa fram med torka, översvämningar, stormar och bränder. Konsekvenserna har varit tydliga länge: brist på mat och vatten, naturkatastrofer, väpnade konflikter och människor som tvingas på flykt. De som drabbas hårdast är människor i fattigdom, urfolk och önationer. Kvinnor och flickor görs särskilt utsatta. Samtidigt är frånvaron av handling från dem med makt att agera smärtsamt tydlig. 1,5-gradersmålet liknar allt mer en utopi.

Parallellt med detta urholkas välfärden. Sjukvård, omsorg och skola lider av personalbrist och ohållbara villkor. Kvinnor i lågbetalda yrken bär välfärden på sina arbetsskadade axlar och bär sedan samhället obetalt när systemen sviker. Undersköterskor, Sveriges största yrkesgrupp där 88 procent är kvinnor, är sjukskrivna dubbelt så ofta och dubbelt så länge som andra. En studie från 2021 visar att om den obetalda omsorg som anhöriga, främst kvinnor, täcker upp för skulle utföras av undersköterskor, skulle kostnaden för staten bli 194 miljarder kronor per år. Kvinnor betalar med sin hälsa och ekonomi.

Investeringar som räddar liv, förebygger väpnade konflikter, minskar fattigdom och stärker kvinnors rättigheter prioriteras bort. Sverige har lämnat enprocentsmålet och följer trenden i bland annat Storbritannien, USA, Frankrike och Tyskland. Det globala biståndet sjönk 2024 med över 7 procent med katastrofala följder för människors liv, hälsa och framtid. 

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler. 2024 spenderade världens stater rekordhöga 2 718 miljarder dollar på militära utgifter, mer än tio gånger så mycket som på bistånd. Militären är dessutom en enorm klimatbov vars utsläpp inte ens rapporteras inom Parisavtalet.

Läs mer

Beslut om försvars- och säkerhetspolitik fattas i hög grad av män och män är även de som gynnas av militära satsningar. Män utgör en stor majoritet av anställda inom militären, liksom inom försvarsindustrin. För att inte tala om ägarna. Saabs aktie har stigit med 343 procent på tre år.

Vi lever inte bara i en tid av militarisering utan också av nationalism, repression och ett bakslag mot kvinnors rättigheter. Det är ingen slump, de hänger ihop och förstärker varandra.

Frågan vi alla behöver ställa oss är: vem vågar ställa sig i opposition mot militariseringen, och vad är priset för att låta bli?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 december, 2025

Stormens utveckling instiftar kulturpris: ”Målet är att Ranelid blir arg”

Mecenat. Konstnären Liv Strömquist driver podden Stormens utveckling tillsammans med Ola Söderholm och Jonatan Unge. Nu har de tillsammans startat ett nytt kulturpris. Foto: Ida Persson/SvD/TT.

Podden Stormens utveckling, som består av Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonatan Unge, startar ett nytt kulturpris. ”Vi vill ge tillbaka till andra”, skriver Liv Strömquist till Flamman.

Den populära samhällspodden Stormens utveckling instiftar ett nytt kulturpris. Det meddelar Ola Söderholm i sociala medier via ett mobilfoto av en datorskärm.

Stormens utveckling-priset, som det ska heta, ”delas ut en gång om året till någon eller några vars verksamhet förtjänar att uppmuntras”. Priset består av ett verk av konstnären Liv Strömquist samt 50 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 18 december, 2025

Irans vattenkris visar varför kommunismen behövs

En misse ser ut över den uttorkade Zayandehfloden i iranska Esfahan, den 1 december 2025. Foto: Hozi/MEI/Sipa.

Irans handfallna svar på vattenkrisen borde vara en varning för alla. När allt fler samhällen ställs inför planetära hot, så kommer åtgärder som en gång framstod som drastiska eller utopiska att ses som sunt förnuft.

Var, i dagens värld, finns en plats där alla våra motsättningar och kamper för överlevnad sammanstrålar? Det är inte Gaza, Ukraina, Sudan eller ens i bedrägericentrumen i norra Myanmar. Det är Teheran.

Irans huvudstad räknar ned till ”dag noll”, då vattnet helt enkelt tar slut. Och staden är inte ensam. Större delen av Iran är på väg mot ”vattenkonkurs”, när efterfrågan permanent överstiger den naturliga tillgången. Irans president Masoud Pezeshkian talar nu om att flytta huvudstaden och evakuera nästan tio miljoner människor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 18 december, 2025

Vi har bostäder men inga hem

Ett hem är mer än ett tak över huvudet. Det är att införliva alla dimensionerna av varat i sitt liv, enligt Heidegger. Konst: Meta Isæus-Berlin, ”As I Remember”, 2024. Detalj. Foto: Paulina Sokolow.

Politiken pratar om kvadratmeter och amorteringskrav, men den verkliga krisen är djupare än så. I en tid där vi ständigt flyttar, renoverar och spekulerar, blir det allt ovanligare att känna sig hemma på en plats.

Jag träffar en kvinna från Mölndal på en lunchtillställning. Hon är, berättar hon, född och uppvuxen i Mölndal. Hennes man är också från Mölndal. De bor i Mölndal, och har gjort det i hela sina liv. Under en period hade hon en anställning i Linköping – men då pendlade hon från Mölndal.

Jag har varit en del i Mölndal, och hennes livsval framstår som helt obegripliga för mig. Mölndal är en charmlös småstad, så nära Göteborg att det i praktiken rör sig om en förort. Kvinnan, som är över 50, väcker någon sorts förvirrad medkänsla i mig. Jag tycker inte att hon verkar ha levt ett riktigt liv. Samtidigt är det som om jag avundas henne, för att hon uppenbarligen klarat något som jag själv aldrig riktigt har gjort: att känna sig hemma.


Jag cyklar, och inser att jag har svängt utan att tänka på vad jag gjort. På ren automatik har jag valt den snabbaste vägen hem.

Det borde inte vara något konstigt, men känslan i kroppen skickar mig ändå tillbaka till barndomen. När jag gick hem från skolan. Körde moppe hem från stallet. Borta i tankar, mitt i den täta trafiken över Alnöbron, 42 meter över ett isbrutet hav jag slutat lägga märke till, och någon gång plötsligt noterade på nytt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 december, 2025

Näringslivets ekonomisajt får konkurrens från vänster

Foto: Skärmdump (montage).

Den nya sajten Ekonomidata vill ge svar på svenskarnas funderingar om både privat och statlig ekonomi, samtidigt som man utmanar näringslivets snarlika sida Ekonomifakta. ”Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör”, säger Skiftets teknikchef Joel Svensson.

Kodknackare Joel Svensson, 32, är inte helt lätt att nå dagen efter att projektet Ekonomidata.nu blivit tillgängligt för allmänheten. Teknikchefen beskriver ett gensvar över förväntan, och hur mejlkorgen snabbt fylldes upp av synpunkter på den tidiga beta-versionen.

– Det var kul och bekräftande med så många ögon på det samtidigt, säger han till Flamman.

Populärast just nu på sajten – som samlar statistik om Sveriges ekonomi från en mängd öppna källor – är funktionen ”Hur många tjänar mer än mig?”, baserad på att frågan ofta googlas. Andra räknar ut sin lön efter skatt.

– En extra klurig sak är formlerna för att räkna på progressiv beskattning, satserna blir högre ju mer du tjänar och så finns det massa avdrag. Just de bitarna har jag polerat en hel del i dag, så att det inte blir något gnissel om det.

Många tittar också på historisk arbetslöshet, kikar på hur hyresvärdarnas krav utvecklats de senaste åren – eller undersöker hur mycket deras intjänade pengar faktiskt är värda, efter de senaste årens inflation.

Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt.

– Min förhoppning är att stora aktörer som redan gör bra rapporter, som facken eller Hyresgästföreningen, ser detta och tänker att liknande satsningar kan vara en bra idé, berättar Joel Svensson, och fortsätter: 

– Så småningom vill vi få in mer om elpriser. Men den datan är mycket mer inlåst hos bolagen som äger elmarknaden, och kan vara rätt svår och dyr att få tag på. 

Skiftet, organisationen bakom kampanjsajten Mitt Skifte och lobbyism-granskande Klägget, har precis lanserat hemsidan som samlar ekonomisk statistik från SCB, Riksbanken och andra officiella källor. Målet är att erbjuda ett alternativ till Ekonomifakta.se – det statistikorgan som Svenskt Näringsliv driver sedan över trettio år tillbaka.

– När folk googlar på statistikfrågor kommer ofta Ekonomifakta högst upp. De är bättre på att förenkla och presentera vissa grejer än Statistiska centralbyrån, säger Joel Svensson till Flamman.

Han menar att just Ekonomifaktas dominans på nätet är det som gjort ett alternativ nödvändigt. 

– Vårt främsta mål är att folk ska hitta till Ekonomidata snarare än till Ekonomifakta, förklarar han för Flamman.

Han är inte ensam om att kritisera den näringslivsägda sajten. Redan år 1990 anklagade sociologen Walter Korpi Ekonomifakta för ”vilseledande grepp”, och veckan innan Ekonomidata såg dagens ljus menade LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö att SVT ”räknar galet med hjälp av Svenskt Näringsliv” i frågan om arbetskraftsinvandring, efter att ett reportage lutat sig mot Ekonomifaktas statistik. Ekonomifakta svarade att man ”använder vedertagna metoder från SCB” och att ”demografiska mått alltid förenklar”.

– Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt, säger Joel Svensson på Skiftet. 

– Men man kan ju vara kreativ i hur man presenterar saker, och vilja göra poänger. Till är det rimligt att också nämna bankvinster om man pratar om ränteavdrag.

Han tar upp hur Ekonomifakta tenderar att framställa skatt som något som ”enbart hindrar dig från att tjäna mer pengar”, exempelvis via fokus på marginalskatt (skatten på den ”senast tjänade tusenlappen”).

– De räknar också med arbetsgivaravgiften som ”något obehagligt du själv betalar” när du vill räkna ut din lön efter skatt. Det är inte det du frågar efter, men Svenskt Näringsliv vill att du gör den kopplingen, menar han.

– Man kan kalla det för en avgift eller en skatt, det är rätt ovidkommande. Propagandan kommer in när de smyger in det okommenterat.

Ali Esbati (bilden), nationalekonom och tidigare V-topp, är en av dem som välkomnar den nya satsningen.

”Näringslivets Ekonomifakta håller inte på med hittepå, utan bygger också på öppet tillgänglig statistik. Men urvalen och förklaringarna har, på flera områden, en politisk tendens”, skriver han i ett sms till Flamman.

Han beskriver Ekonomidata som ett ”kul initiativ”, och hoppas få se det utvecklas.

”Särskilt i tider där grundläggande fakta utgör ett växande hot mot högerns politiska projekt.”

När Flamman ringer upp Katarina Wagman, chef på Ekonomifakta, vill hon inte kommentera den nya konkurrenten något närmare.

– Men det var kul att höra att det finns fler aktörer.

Diskutera på forumet (0 svar)