Inrikes/Nyheter 26 april, 2019

100 vänsterhjältar

För andra året i rad publicerar Flamman-redaktionen i samarbete med läsarna hundra namn som är bra för vänstern.

1. Andreas Malm. Aktivist och human­ekolog som anser att man inte kan forska om klimatet utan att också vilja agera. Läs intervjun med årets listetta här.

2. Bipasha Huq, Amer Sarsour och Saman Faramarxi Sokhanran, Förenade förorter.
När Ortens bästa poet, som blivit Sveriges största scen för unga poeter, lade ned i vintras efter fyra år, var det ett hårt slag mot kulturlivet. Och inte bara i de berörda förorterna, utan i hela Sverige. Initiativtagarna till arrangören Förenade Förorter får här representera en hel rörelse, som trots svalt intresse från både politiker och publicister lyckades skapa något unikt.

3. Greta Thunberg, aktivist.
Skolstrejkaren som fick ikonstatus som talesperson för en generation utan framtid har hyllats för vad som beskrivs som hennes kärnbudskap: lyssna på forskarna och agera nu. Ytterligare hyllningar kan tyckas överflödiga; men låt oss lyfta en sak som ibland (medvetet?) glöms bort. När Greta talar med politiker, påvar och presidenter säger hon inte bara att insatserna för klimatet är otillräckliga, hon säger också att en tillräcklig insats kräver att vi gör upp med ett orättfärdigt och orättvist ekonomiskt system.

4. Collective Effort idrottsförening.
Denna nystartade socistiska idrottsförening har under året samlat över 400 medlemmar och spridit engagemang om stort och smått. Ett ljus i en annars högervriden kampsportsvärld.

5. Åsa Plesner, debattör.
Halva tankesmedjan Balans och till synes outtröttlig nagelfarare av nedskärningarna i det offentliga. Har i år dessutom hunnit göra scenföreställning av historien om sin egen utbrändhet.

6. Sara Karlsson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen, reformister.
Vägrar envist att ge upp hoppet om Socialdemokratin. Starten av Reformisterna är ett försök att rädda ett S som tappat gnista, bäring och handelskraft.

7. Erik Helgeson, hamnarbetare.
Under det som kom att kallas hamnkonflikten blev Erik Helgeson ett slags inofficiell talesperson för hamnarbetarförbundet. I den rollen missade han aldrig ett tillfälle att prisa medlemmarnas sammanhållning, som till slut resulterade i ett efterlängtat kollektivavtal.

8. Shawbo Elyasi, sjuksöterska och aktivist.
Med outsinlig energi kämpar denne Eskilstunabo för demokrati och mot fascism och rasism. Även om det är med fara för sin egen säkerhet.

9. Bille Karlsson och Bo Karlsson, vänsterparitster, Skara.
Med allt från viskafé till protester mot en nedläggningshotad järnväg och krigsövningar i Vättern har Bille och Bo Karlsson för en bättre värld och ett svängigare Skara.

10. Johan Nordqvist, ordförande juridikfronten.
Den ideella föreningen Juridikfronten visar gång på gång att det faktiskt går att döma folk för hets mot folkgrupp. Genom gediget förarbete underlättar föreningen polisens utredningar och ser till att förövarna blir fällda. De borde inte behövas, men det gör de.

11. Karl Gustav Nilsson.
Mannen som blev Nordeaslaktaren med hela vänstern efter ett eldigt utspel på Nordeas bolagsstämma säkrade i valet ett mandat i Ludvika kommunfullmäktige för Kommunistiska partiet.  Med det visade han att det kan löna sig att ställa sig upp och säga vad man tycker, även om det gör någon i kostym obekväm.

12. Linn Spross.
Vid Ekonomisk-historiska institutionen så väl som i den anarkistiska tidskriften Brands redaktion är Linn Spross expert på arbetsmarknadspolitik.

13. Rojin Pertow.
Chefredaktör på Galago som fortsätter göra seriemagasinet till ett välbehövligt kulturellt andningshål.

14. Erika Petersson.
Drottningen i kassan har gett kassörskor över hela landet en röst, numera krönikör i Arbetet.

15. Toivo Jokkala.
I en bransch som är minst sagt ogästvänlig fortsätter Arbetarens chefredaktör att förvalta tidningens svåröverträffade arv med glans.

16. Jenny Bengtsson.
Ledarskribent på Dagens ETC med det fackliga engagemanget ständigt färskt i minnet.

17. Kata Nilsson.
Socialdemokratins själv­ut­nämnde Lady Gaga och Piteå-tidningens politiska redaktör är alltid redo att ta ned en självgod stockholmare på jorden. Skaffade sig både vänner och fiender bland Flammans läsare när hon propagerade för sin, och andra Piteåbors, rätt att ta flyget.

18. Johan Persson.
Kanske mest känd under Twitternamnet ordförande Johan. Förutom att han är rolig och drastisk på internet är Persson dessutom hälften av podden Mörkret, som med humor och allvar utforskar varför livet är så jobbigt.

19. Anton Levein.
Politisk samordnare på 6F som tog facken genom valrörelsen.

20. Marin Hofverberg.
Chefsekonom på Hyres­gästföreningen som alltid sätter medlemmarna först.

21. Enna Gerin.
Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och ganska ny medarbetare på Aftonbladet kultur. Har alltid något smart att säga.

22. Vihan Tahir.
Chefredaktör som tar väl hand om den feministiska tidskriften Bang. Expert på trygghet på nätet, och dessutom är hon snäll mot djur.

23. Somar Al Naher. 
Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

24. Fatemeh Khavari. 
Det intensiva medieintresset som följde Fatemeh Khavari under sittsterjken för de afghanska ungdomarna har avtagit. Men hon har fortsatt kämpa för deras rättigheter ändå.

25. Mattias Irving.
Politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet och svensk mästare i god ton. Alltid snäll, aldrig mesig.

26. Robin Zachari.
Skiftets chef har byggt en folkrörelse kring konkreta och genomförbara politiska frågor. Mästare på mejllistor och uppseendeväckande aktioner.

27. Alejandra Cerda.
PR-person och kulturskribent som precis startat ny byrå. Redan i pressmeddelandet konstaterade hon att hela företaget hatar män. Så vitt vi kan förstå fullständigt orädd.

28. Christine Bylund. 
Etnolog som redan lärt oss mer än de flesta om funkofobi, men fortsätter agitera och organisera.

29. Tanvir Mansur.
Skribent, poddare och en pålitlig påpekare av samhällets rasistiska över- och undertoner.

30. Aleksa Lundberg.
Förklarar lugnt när debattvågorna slår över, och kan samtidigt piska upp en storm när havet ligger allt för stilla.

31. Samira Ariadad.
Yttre vänsterkantens främste plattvändare är dessutom en utmärkt skribent.

32. Yonna Waltersson.
Som chefredaktör leder hon fackpressens största tidning, Arbetet, i en ständigt uppåtgående kvalitetskurva.

33. Anna-Marija Todorov.

Allas vår Fröken Forever fortsätter skildrar vardagen, inom och utanför förskolans väggar.

34. Kenny Rheinhold.

Seko Sjölfolks ordförande leder med patos arbetet för ett mer inkluderande och feministiskt fackförbund.

35. Mathias Wåg.

Guldspadevinnare, aktivist och anarkist. Lika hemma på gatan som i den politiska litteraturen.

36. Sam Carlshamre.
Nytillträdd politisk sekreterare på Vänsterpartiet, återkommande Flammanskribent och marxistisk föreläsare. Vänsterpartiet i synnerhet och vänstern i allmänhet skulle vara fattigare utan.

37. Jenny Wrangborg.

Poet som med sina läsningar räddat otaliga sömniga vänstertillställningar.

38. Linnea Axelsson.

Med det stora och storslagna diktverket Aednan skildrade 2018 års Augustprisvinnare på ett unikt sett Sveriges koloniala behandling av den samiska befolkningen.

39. Susanna Kierkegaard.

Den socialdemokratiska opinionsbildningens snabbast stigande stjärna. Fattar faktiskt vad som pågår i EU-parlamentet.

40. Åsa Hidmark.
Forskare, marxist och självutnämnt sträng. Det är ok att vara sträng när man nästan alltid har rätt.

41. Jens Börjesson.
Vänsterpartist och medlem i Klimatfronten som knackar kod och knäcker klimatbovar. Precis vad framtiden behöver.

42.Liv Strömqvist.
Drastisk, rolig, och en orädd tänkare. Om inte annat kan man bli vänster bara för att få vara på samma lag som henne.

43.Hanna Höie.

Arkivarie, aktivist och en röst för ett enat Malmö.

44. Göran Greider.
Skriver ofta
och mycket
Alltid klokt
ibland på vers


45. Jenny Lindahl Persson.

Chef både för Arena Idé och Centrum för marxistiska samhällsstudier. Poddar om Game of Thrones och pengar och politik med samma finess. Sveriges ledande översättare från Sandro Scocco till svenska.

46. Jenny Diệu Thúy Nguyen.

Juridik och jävlarannama.

47. Ronny Eriksson.

Euskefeurats frontman tycker att man ska stå på sig, annars gör någon annan det.

48. Maria-Elsa Salvo.
Vet mer om USA än nästan någon annan. Kommunicerar på Arena Idé.

49. Erik Persson.

Har läst den där boken man tänkte läsa fast det aldrig blev av och berättar pedagogiskt och insatt om den i podden Apans Anatomi.

50. Henrik Bromander.
Sveriges kanske bästa romanförfattare skrev den stora MeToo-romanen innan MeToo och skildrar samtiden utanför medelklassbubblan: med näthatare, elalergiker, thailandsresenärer och de andra karaktärerna i verklighetens folk.

51. Sarah Liz Degerhammar.

Kämpar för allas rätt till rimliga bostäder i Ort till ort.

52. Ilyas Hassan.
Talesperson för förorter mot våld. Förra årets listetta är fortfarande lika rimlig.

53. Daria Bogdanska.

Serietecknare, skribent och aktivist med båda fötterna i verkligheten.

54. Ali Esbati.
Vänsterpartiets arbetsmarknaspolitiska talesperson är en enhörning: en nationalekonom som är rolig.

55. Daniel Bernmar.
Ledde vänsterpartiet i Göteborg i deras bästa val någonsin.

56. Ulf Bjereld.
Statsvetare och Socialdemokrat. Kunnig, klok och oumbärlig för att kalibrera S moraliska kompassnål.

57. Farhiya Feysal.
Välförtjänt utnämnd till ortens bästa poet två år i rad.

58 Devrim Mavi.
Före detta talesperson för feministiskt initiativ som aldrig slutat kämpa för jämlikhet.

59. Emil Boss.

Författare och facklig aktivist som gör oumbärliga insatser för allt från strejkrätt och rättvis vinhandel till att stoppa högerextremister.

60. Lina Stenberg.

Ledarskribent både i Arbetet och Länstidningen Östersund. Når nästan Göran Greider-artade nivåer av produktion. Dessutom en hörnsten i panelen i Gomorron, vänstern!

61. Roya Hakiminia.

Läkare, debattör och socialist. Oslagbar i vårdfrågor.

62. Anna Westberg.
Håller ordning på Skiftet, segling och EU på samma gång.

63. Per Sundgren.

Outtröttlig förkämpe för rättvisa. Klok i kulisserna på fler håll i vänstern än vad man trodde var möjligt.

64. Hanna Cederin.

Ung vänsters före detta ordförande leder både teatergruppen Ung utan pung och Vänsterpartiets förnyelsearbete. Det kan inte bli annat än bra.

65. Joakim Medin.

Gör vänsterns bästa utrikesreportage och tar hem den stora världen till Sverige.

66. Christer Themptander.

Agitatorisk huskonstnär för vänstern som visar upp både vardag och politik ur nya perspektiv.

67. Showan Shattak.
Med utbildning, agitation och organisering vill han göra Malmö tryggare för alla, inte bara de som har det bäst ställt.

68. Marijana smilevska.
Kvinnofolkhögskolans rektor kämpar för allas rätt till utbildning.

69. Judith Kiros.

Smart, sylvass och en av vänsterns skickligaste skribenter. Tog saken i egna hände och startade den medieplattformen Kontext


70. Erik Melin.

Mememästare på skiftet som tar den svenska hardocrescenens politiska amibtion in en ny tid.

71. Ehlina Pahnke.
En av vänsterns främsta reportageskribenter och medgrundare till den fristående medieplattformen Kontext.

72. Erik Haking.
Skribent och kritiker. Innehavare av vänsterns vassaste litteratursåg.

73. Eskil Rönér.

Hamnarbetarförbundets ordförande ledde kampen för medlemmarnas rättigheter och vann, trots motstånd från alla tänkbara håll.

74. Felicia Mulinari.
Kämpar mot rasismen med poetisk kraft.

75. Zina Al-Dewany.

Ledarskribent som lämnade Flamman för Aftonbladet. Redaktionen sörjer men gratulerar läsarna av sveriges största tidning. Att fler får ta del av Zinas texter är i slutändan något bra.

76. America Vera Zavala.
Dundrande dramatiker med hjärtat på rätt ställe.

77. Malin Björk.
Vänsterpartiets EU-parlamentariker röstade mest rätt för klimatet under den gångna mandatperioden. Röstade för övrigt mest rätt i de flesta andra frågor också.

78. Per Björklund.
Ledarskribent i Flamman och förläggare på Verbal förlag – Sveriges eget Verso.

79. Julia Lindblom.

Nytillskott på Arbetarens redaktion som är en av de senaste årets rimligaste rekryteringar.

80. Nabila Abdul Fattah.

Ställer alltid någon annan i det främsta rummet i sin envetna kamp för orten och kulturen.

81. Uje Brandelius.
Om vänstern hade ett hov skulle Uje Brandelius vara dess hovsångare. Nu har vi tack och lov inte något hov, men får ta del av barnböcker, visor och Doktor Kosmos i alla fall.

82. Sara Granér.
Seriemästaren från Lund vars verksamhet kanske sammanfattades bäst i hennes egna form i en rubrik i Flamman: Teori, raseri, ett geni.

83. Tobias Holmberg.
Student och vänsterpartist som slåss för rätten till assistans.

84. Lawen Mothadi.

Vass, smart och orädd förläggare på Natur och kultur.

85. Per Wirtén.
Författare och EU-förespråkare som alltid är redo att utmana invanda vänstervärderingar.

86. Nooshi Dadgostar.

Vice partiledare för Vänsterpartiet som ändå inte syns tillräckligt. Får Vänsterpartister överallt att tänka sig framtid utan Jonas Sjöstedt utan att deppa ihop.

87. Emmelie Renlund.
Snickare från Umeå och ombudsman på Byggnads som tar striden för jämlikhet och schyssta villkor både i förbundet och offentligheten.

88. Lennart Gustavsson.
Tidigare riksdagsledamot som återvände till Malå i Västerbotten och tog partiet till 32 procent i kommunvalet. Hävdar att knepet var att lyssna på folk.

89. Emelie Ribeiro.
Klimataktivist och en av de som slutit upp i snabbväxande rörelsen Extinction Rebellion.

90. Freja Erixån.
Flammans favoritserieskapare just nu gör obegripliga och obegripligt roliga bilder. Minns vart ni såg henne först.

91. Göran Therborn.
Under 2018 satte vänsterns grand old man återigen klass på agendan. Igen.

92. Shabane Barot.
Klok provokatör som grundat överklassafari och utropat kommunism på NK. Skriver fint också.

93. Farida Al-Abani.
Nykterist, streetgäri, och numera partiledare för Feministiskt initiativ. Med ett starkt rättvisepatos kan hon vara precis vad Fi behöver.

94. Karina Cubilla.
Socialdemokrat som turnerar land och rike runt för att förändra partiet och Sverige.

95. Aida Paridad.

Vänsterns bästa programledare. En grundpelare i skapandet av Gomorron vänstern!

96. Lisa Pelling.

Sveriges bäst insatta i migrationspolitiska frågor. Jobbar på Arena idé och har alltid jämlikhet för ögonen.

97. Miriam Katzin.
Vänsteparitets ordförande i Malmö är också aktivist, forskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism. Gör gott på flera håll.

98. Erik Bonk.
Syndikalisternas ordförande bygger gärna allianser i en tidigare splittrad vänster.

99. Adrián Groglopo.
Antirasistiska Akademiens ordförande visar med bildning och aktivism hur en akademi borde arbeta.

100.Carl Schlyter.
Kom, kanske lite av misstag, ut som socialist när han kallade socialism och marxism för logik i Flamman. Vågade bryta med ett MP som brutit med sina grundvärderingar och hävdar att klimat och jämlikhet hänger ihop.

Ledare 02 januari, 2026

Dags att säga nej till miljardärernas sperma

Den ryska mångmiljardären Pavel Durov, grundare av samtalsappen Telegram, inledde i somras ett samarbete med Elon Musks app X. Foto: Cyril Pecquenard/Sipa/TT.

När superrika män börjar erbjuda sin säd som en tjänst till mänskligheten blir det tydligt varför kampen mot ojämlikhet också är en feministisk fråga.

Den 23 december delades en märklig julklapp ut av samtalsappen Telegrams grundare Pavel Durov. Han lovade att betala provrörsbefruktningen för ogifta kvinnor under 37, om de använder hans ”eftertraktade” och ”högkvalitativa” spermier. Han kallar det sin ”civila plikt” att hjälpa till, och har redan fler än 100 biologiska barn som alla har rätt att ärva hans uppskattade förmögenhet på 156 miljarder kronor.

Hans affärspartner Elon Musk, själv far till minst 14 barn, skojade att det var ”nybörjarsiffror” jämfört med Djingis Khan, som beräknas ha 16 miljoner ättlingar. Durov svarade med en referens till datorspelet Starcraft: Spawn more overlords!!!, skapa fler överherrar.

Erbjudandet att göra kvinnor till avelsston för elitgener hänger ihop med en annan pojkfantasi som Elon Musk spridit: grundandet av en ny republik styrd av ”högstatusmän”, där män med lågt testosteron och kvinnor inte är välkomna.

Utbytet är ett tecken i tiden. Om superrika män förr ville bli odödliga genom museer och forskningsstiftelser, vill de i dag frälsa världen med sin sperma. Det visar också varför kampen mot superrika män måste vara en huvudfråga för feminister.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn.

I rapporten Därför blir män rikare än kvinnor visar Fredrika Bremer-förbundet att ”lönegapet” kan minskas om vi vill, men också att jämställdhet inte går att isolera från ekonomin. Skillnaden i livsinkomster beror inte bara på normer eller livsval, utan på en politik som prioriterar vinster för en liten krets stenrika män.

Det gör det dock svårare att nå bred enighet om en politik som gynnar kvinnor. Den är nämligen ofrånkomligen socialistisk.

Sverige är ett skolboksexempel. Här använde vi staten för att frigöra kvinnan: föräldraförsäkring, barnomsorg, äldreomsorg och utbyggd offentlig sektor gjorde det möjligt för henne att arbeta, försörja sig och lämna skadliga relationer. Det var inget mirakel, utan en politik som byggde på socialismens och kvinnorörelsens recept. Därför toppar de nordiska länderna också ständigt jämställdhetsindex från World economic forum, Varieties of democracy och FN.

Och sambandet syns lika tydligt när staten drar sig tillbaka. Skattesänkningar, privatiseringar och individualiserad risk har fått ojämlikheten att tillta igen.

Just föräldraskapet är ett tydligt exempel. Kvinnors löner minskar fortfarande när de får barn, medan mäns knappt påverkas. Rapporten förklarar det delvis med normer om den ”perfekta medarbetaren”, men dessa normer är direkt kopplade till marknadsekonomin, där arbetsgivare krasst sett alltid måste hålla tillbaka kostnader. Därför kan vi inte vänta på ”attitydförändringar”. Politiken måste tvinga fram en jämn fördelning av ledighet, ansvar och risk. Och vi män måste ta vår del.

Men lönerna är en krympande del av historien. Den verkligt explosiva ojämlikheten finns i kapital. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men i Sverige lönar det sig att äga. Arbete beskattas hårt och kapital lätt. Det har inte gjort ”män” till kollektiva vinnare, utan skapat en extremt rik manlig elit. Enligt Credit Suisse och UBS äger den rikaste procenten över 45 procent av alla tillgångar, och de flesta är män. Det är här makten finns. Inte hos kvinnan, men inte heller hos den arbetslösa killen i Borlänge.

Pengarna används inte bara till att köpa metalliska jättepenisar att, som Jeff Bezos och Elon Musk, segla till Venedig eller flyga till Mars med. De används också till att köpa medier där de kan sprida sina reaktionära idéer, som när Elon Musk ger sig in i svensk debatt på extremhögerns sida på sin egen plattform X.

Hans offentliga nedskärningsprogram Doge bör förstås även i detta ljus. När resurser flyttas från välfärd till privata fickor försvagas verktygen som kvinnor använde för att bli fria. Därför är även Tidöavtalet en samlad attack mot kvinnors frihet, där SD:s reaktionära värderingar går hand i hand med nedmonteringen av välfärden.

Läs mer

Socialister och feminister måste samla sig för en ny gemensam strid. Men inte genom att hjälpa högern att övertala unga arbetarmän om att även de är vinnare om de manliga miljardärerna får bestämma. Utan genom att förklara att även de missgynnas, inte bara ekonomiskt och socialt, utan även sexuellt.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn. Det som skulle fösa tillbaka kvinnan i mannens famn har i stället lett till en sexstrejk värdig Aristofanes pjäs Lysistrate.

Det är alltså dags att säga nej till miljardärernas sperma. Ett mer jämlikt samhälle skulle inte bara ge kvinnor större frihet – det skulle ge männen ett bättre sexliv också. Om inte det lockar tillbaka killarna till vänstern vet jag inte vad som gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 02 januari, 2026

V och C måste inse allvaret och samarbeta

Vänsterpartiet och Centerpartiet har mycket gemensamt, skriver vänsterpartisterna Stig Henriksson och Per Sundgren.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Helst vill vi förstås efter valet 2026 ha en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men politiken följer inte alltid önskelistor, och mycket talar för att Centerpartiet kommer att behövas för att skapa en majoritetsregering. 

”Det går inte”, säger pessimisten. Men vi är optimister. Det går i andra länder, inte minst i våra nordiska grannländer, och i Sverige samregerar V och C redan i både regioner och kommuner. Så varför skulle det inte gå i riksdagen?

I praktiken har Centerpartiet, genom att utesluta varje samarbete med Sverigedemokraterna, inget alternativ till en rödgrön regering med Magdalena Andersson som statsminister. Detta börjar nu gå upp för Centerledningen, som inser att ett samarbete med Vänsterpartiet troligen kommer att bli nödvändigt för att en regering utan SD ska kunna bildas.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll. 

Den ekonomiska politiken är självklart central och här finns betydande skillnader. Inte bara mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet, utan mellan dem och samtliga rödgröna partier. Så varför skulle de få diktera den ekonomiska politiken? 

Alla partier kommer att behöva kompromissa, även Centerpartiet. Men också på ekonomins område finns viktiga frågor, där en möjlig samsyn kan uppnås. Det är inte socialismen som står på dagordningen, men den ekonomiska politiken får under inga omständigheter leda till att ojämlikheten ökar.

Rader av undersökningar visar att Centerpartiets väljare är de borgerliga väljare som ligger närmast de rödgröna partierna när det gäller jämlikhet, också på det ekonomiska området. I vårens Som-undersökning hade andelen centerpartister som placerar sig till höger mer än halverats, och deras inställning till skattenivåerna ligger nu nära Socialdemokraternas.

Skillnaden mot de tre högerpartiernas väljare är alltså stor. Mot denna bakgrund borde det gå att komma överens om en ekonomisk politik som inte ökar de ekonomiska klyftorna, och som skyddar den gemensamma välfärden.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll. Inte minst gäller det klimat och miljö. Här finns förutsättningar för en mer offensiv politik. C borde tillsammans med V och MP kunna sätta stopp för socialdemokratiska tankar på utbyggd kärnkraft samtidigt som stora satsningar görs på utbyggd järnväg och kollektivtrafik, både i städer och på landsbygd. 

Och när det kommer till demokratin och rättsstaten finns en stark gemensam grund, medan regeringen angriper yttrandefriheten och vill gradera medborgarskapet. Att sådana frågor alls står på dagordningen visar hur allvarlig situationen är. Centerpartiet borde tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunna enas om en humanare och mindre repressiv migrations- och kriminalpolitik. 

Slutligen behövs en politik som faktiskt gynnar landsbygden. Bönder och andra småföretagare har länge missgynnats av en industripolitik som främst gagnat stora bolag, ibland med förluster för hela samhället, som i fallet med Northvolt. 

Vi ser därför goda förutsättningar för ett regeringssamarbete mellan de tre rödgröna partierna och Centerpartiet. Under alla omständigheter är ett sådant alternativ överlägset ett fortsatt styre med SD som ledande kraft.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 januari, 2026

Är detta Buschs julklapp till Xi Jinping?

Runt 3 000 personer arbetar på det som ska bli världens största vätgasanläggning, ett stålverk och en anläggning som ska göra järnsvamp att tillverka stål av. Foto: Joakim Ståhl/SvD/TT.

Med vind, vatten och en stark ståltradition är norra Sverige idealiskt för den gröna industrin. Om Stegra faller är det ännu ett fiasko för regeringen – och en fin julklapp till Xi Jinping.

Sverige och Europa har ett grundläggande problem: vi är beroende av att importera energi. År 2023 importerade unionen 58 procent av all energi. Eftersom den är central för både produktion och transport stannar ekonomin om vi inte kan köpa billig olja, kol och gas. Då försvinner jobb, varor blir dyrare och hela branscher slås ut.

Det vet Putin, som ströp gaskranen före invasionen av Ukraina. Det vet Trump, som vill tvinga oss att lägga ned vår klimatpolitik för att få oss att köpa amerikansk gas. Det vet Qatar, som ställer liknande krav. Det vet också Xi Jinping som storsatsar på grön energi för att slippa importera fossil sådan.

Därför handlar svensk grön energi inte bara om klimatet, utan om självständighet och säkerhet.

Det är också något som industrin vill se. Därför grundades Stegra, ett uppstartsbolag som backas av jättar som Scania och Mercedes-Benz, för att ersätta kol i stålproduktionen med vätgas från förnybar el. Bolaget bygger nu EU:s första stålverk på 50 år, ett projekt som ska skära bort miljontals ton stål som årligen importeras till EU och skapa runt 1 500 jobb i norra Sverige.

Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

För ett otränat öga ser Stegra och Northvolt likadana ut – gröna risksatsningar i norr. Men Stegra är något annat. Man producerar stål – något Sverige har gjort sedan 1600-talet. Man använder europeiska leverantörer i stället för kinesiska, som Northvolt hade problem med. Och man har kommit överens med Byggnads om kollektivavtal på hela bygget, att minimera de underentreprenörled som Northvolt haft problem med, och ha koll på bygget.

Att satsningarna hamnar i norr är ingen slump. Där finns vattenkraft, vindkraft och en industriell kompetens som gör regionen attraktiv. Det arvet håller regeringen nu på att sjabbla bort.

Energin och kompetensen är nämligen värdelös utan hamnar, järnväg och elnät. Här har regeringen dumpat ansvaret på Stegra. För att satsningarna ska fungera måste Luleå hamn byggas ut och ny räls läggas. Men kommunen vill självklart inte ta risken för mångmiljardinvesteringar. Sådana investeringar borde komma från staten, som har lägre lånekostnader än både kommuner och bolag. I stället lämnar man notan till ett enskilt bolag, samtidigt som man lägger 20 miljarder om året på städning och köksrenoveringar genom rut och rot, och ägnar resten av tiden åt att kulturkriga mot allt som kallas grönt.

Under tiden fortsätter Kina att bygga industrikapacitet och statliga bolaget HBIS utvecklar nu samma teknik. Kinas handelsöverskott växte nyligen till rekordstora 1 000 miljarder dollar. Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

Stegra har nu fått problem med finansieringen. Investerarna tvekar, då regeringen dessutom har vägrat att betala ut det stöd till Stegra som EU-kommissionen redan godkänt. Man har dessutom bestämt att just Stegra inte ska få statliga medel som finns till för att investerare ska tro på projektet. Staten borde signalera långsiktighet och stabilitet. I stället signalerar man kortsiktighet och osäkerhet.

Först när skadan redan var skedd delade Energimyndigheten i panik ut ett begränsat stöd för några veckor sedan. Det är sent och otillräckligt. Om Stegra faller kunde pengarna lika gärna eldats upp i spisen i Sagerska palatset.

Läs mer

Här finns också det tragiska sambandet mellan Northvolt och Stegra: ett fåtal kampanjaktörer med hemliga finansiärer har fått mediesverige att tro att problemet är en ambitiös industripolitik.
I själva verket är det tvärtom: den unika statliga passiviteten i Sverige undergräver vår konkurrenskraft.

Som forskare på stålomställning vet jag hur centralt Sverige har varit globalt. OECD, IEA och EU har alla pekat på Stegra som ett ledande exempel för stålindustrins omställning. Kollegor runt om i världen säger samma sak: alla väntar på att se om Sverige levererar. Lyckas vi, följer andra. Men om både LKAB, SSAB och Vattenfalls Hybrit pausas och Stegra fallerar skulle det få en enorm avkylande effekt i hela västvärlden.

Vi kan ersätta de miljoner ton kol som importeras till EU varje år. Vi kan skapa en innovationsmotor i norra Sverige. Ska det kastas bort?

Om det sker vilar ansvaret tungt på Rosenbad.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 01 januari, 2026

Så formar spelnördar på Södermalm USA:s unga höger

Spelbolaget Paradox Interactive ligger bakom den framgångsrika strategiserien ”Europa universalis”. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT.

En berättelse om storstrategispel och högerextrem radikalisering, berättad av någon som älskar dem.

Ifall du missat det: USA:s försvarsminister Pete Hegseth har många tatueringar.

De ser inte bara fruktansvärda ut. De är också oroande, då många kretsar kring ett och samma tema: korstågen. Inte metaforiskt, utan de faktiska medeltida expeditionerna. Pete Hegseth, USA:s krigsminister som det numera heter, har täckt kroppen med symboler från väpnade slag för snart 1 000 år sedan.

Jerusalemkorset, vapenskölden för det havererade korsfararväldet Kungariket Jerusalem, sitter mitt på bröstet. På underarmen finns ett kors med ett svärd, en referens till bibelversen Matteus 10:34, som kristna nationalister än i dag använder för att rättfärdiga religiöst våld. Och på biceps: Deus vult, Gud vill det.

Gaddad. Pete Hegseth, USA:s krigsminister, visar upp sina armtatueringar på Instagram. Foto: Privat.

Den sistnämnda tatueringen var den som fick mest uppmärksamhet när Hegseth nominerades till sin post i november 2024. Det påpekades att uttrycket använts av vit makt-mördare och nynazister under 2010-talet, vilket väckte oro även utanför de etablerade mediernas läsekretsar. Men konsekvenserna uteblev. Han avfärdade kritiken som ”antikristen hatretorik”, godkändes att leda Pentagon, och liberalerna gick vidare med sina liv. När de ger sig på honom i dag handlar det i regel om hans supande eller allmänna inkompetens.

Men varför har de släppt tatueringarna? Troligen för de kan ursäktas som uttryck för kristen traditionalism, snarare än rasism i vår samtid. Det må stämma för Jerusalemkorset, som fortfarande pryder Georgiens flagga, och visst har Matteusevangeliet citerats i predikningar i tusentals år. 

Men ”Deus vult” är knepigare. Efter korstågen föll uttrycket ur bruk. I hundratals år användes det varken av kyrkan, konservativa katoliker eller medeltidsnördar. Men sedan 2010-talet har frasen återupplivats  som en symbol för vit nationalism.

Sedan 2012, för att vara mer exakt – efter att svenska Paradox Interactive släppte Crusader Kings II, ett storstragegispel (grand strategy) om medeltiden där uttrycket förekommer hela tiden.


Du har nog en idé om hur texten fortsätter.

Jag kopplar Paradox till en färsk skandal om Donald Trump, för att vänsteryxigt beskriva deras spel i så skräckinjagande termer som möjligt. Med formuleringar som omedelbart avslöjar att jag inte spelat en sekund, målar jag upp hela strategigenren som en digital radikaliseringsmaskin som gör unga män till fascister. Det saknas knappast underlag. Företagets mest populära spel är trots allt en andra världskriget-simulator där du bokstavligen kan spela Hitler. Sedan rundar jag av med lite vagt gnäll om internet, antyder att spelen borde förbjudas, och går vidare utan att ha gjort någon klokare.

Det tänker jag inte göra. För jag har något att erkänna: jag älskar Paradoxspel. Jag har spelat dem sedan högstadiet och gör det fortfarande. Jag är dessutom, vågar jag påstå, rätt bra på dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 31 december, 2025

Flamman firar in 2026 med historisk ökning

Redaktionen firade 5 000 prenumeranter med champagne. Foto: Flamman.

Flamman fyller 120 år och firar med historiska siffror. Årets mest lästa artiklar tar sikte på samhällets mäktigaste.

1,5 miljoner. Så många gånger klickade sig folk in på Flammans hemsida under 2025 – en historisk siffra.

Vi är stolta över att några tidningens mest lästa artiklar under året tar sikte på Sveriges rika och mäktiga, helt i enlighet med tidningens socialistiska historia.

Dit hör Liz Fällmans reportage från Vargön, där turkiska Yildirim köpt upp smältverket och dumpar miljontals ton slagg, liksom Leonidas Aretakis genomlysning av överklassterroristen Alexander Holmberg och försöken från den inflytelserika familjen att skydda sin nazistson genom riktade stämningar. Men också Jonas Algers insiktsfulla industripolitiska analyser av Kinas gröna omställning och Northvolts kollaps, som lästs av tusentals människor.

Vi har också publicerat viktiga idétexter, som Joel Halldorfs uppmaning till frikyrkorna att göra upp med den kristna sionismen – som diskuterats i såväl Sverige som våra grannländer – och Lyra Eriksson Lindbäcks uppgörelse med den traumakultur som präglat samhället under 2000-talet. Under sommaren debatterade kulturredaktör Paulina Sokolow antisemitismens fortsatta relevans med poeten Johannes Anyuru.

Utöver det har vi fört en intensiv bevakning av både Vänsterpartiets interna splittringar och den framväxande högerextrema gaturörelsen. Våra gräv om allt från Jeffrey Epsteins svenska kopplingar till SD:s mingel med Alexander Ernstberger har plockats upp av de stora mediehusen. Vi har dessutom storsatsat på intervjuer, och pratat med alla från Linda Skugge och Amanda Lind till humorgruppen Freudian Slip och den virala herrmodeexperten Derek Guy.

Under året har vi både ökat i antal prenumeranter och höjt priset på tidningen. Det innebär att vi ökat våra prenumerationsintäkter med två miljoner jämfört med året innan – och mer än fördubblat dem sedan 2023.

Pengarna har investerats i en ny reportertjänst, höjda arvoden och en ny hemsida – men också i att stärka säkerheten på redaktionen. Att inte ducka för de tuffa granskningarna kommer tyvärr med en ökad hotbild. Samtidigt tror vi att vi är på helt rätt väg framåt.

1,5 miljoner visningar är en bra siffra. Det innebär att nästan tre gånger fler läser Flamman i dag jämfört med för bara några år sedan. 2026 fyller tidningen 120 år, och står starkare än på länge.

Samtidigt hoppas vi att det bara är början. Nu börjar valåret, och vi vill göra allt för att fortsätta granska Sveriges ekonomiska och politiska makthavare. Om du vill bidra till det arbetet får du gärna prenumerera, alternativt sätta in en slant via Swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2). Varje krona går till att bygga en stark vänstertidning som står emot högerblåsten.

Gott nytt år!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 31 december, 2025

Clara Bohman: Hejdå 2025 – året när bajs blev till motstånd

Florentina Holzingers föreställning på Dansens hus, ”A year without a summer”, drog fulla hus, men flera i publiken lämnade rummet. Foto: Mayra Wallraff.

Brunt och gult är kampens färg. Clara Bohman tar adjö av ett år då kroppsvätskorna skvätt på scenerna som aldrig förr.

Den 18 oktober: Världens mäktigaste man Donald Trump delar AI-videor där han flygbombar sina politiska motståndare med bajs. Samtidigt har kiss och bajs börjat spela en allt större roll på svenska scener. Kvinnliga skådespelare kissar ymnigt på scen: Mira Mark i Exil i Hello Kitty City på Brunnsgatan fyra, Jenny M Jensen i 1974 på Konträr – hon låter det gula skvala på den svenska flaggan för att visa sitt missnöje med svensk kulturpolitik och Elin Skarin i Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel kissar i ett dricksglas. I Dämon: Il funeral de Bergman på Dramaten tvättar regissören Angélica Liddell sitt nakna kön framför publiken och skvätter ut smutsvattnet på den.

Att kissa och bajsa på scen är kamp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 31 december, 2025

Iskyla efter Ice i Chicago

Gränspatrullens befälhavare Gregory Bovino promenerar med sina agenter efter att gripande i Little Village-området i Chicago, den 16 december 2025. Foto: Anthony Vazquez/Chicago Sun-Times/AP/TT.

Helikoptrarna har tystnat, men rädslan hänger kvar. Flamman åkte till Chicago och träffade traumatiserade migranter som nu gömmer sig från gränspatrullen – och de eldsjälar som hjälper dem.

Chicago i slutet av november. Vinterkylan är inte här än, men då och då sveper iskalla prärievindar in som en förvarning. För bara några veckor sedan surrade helikoptrar över taken, medan gränspoliser grep människor med latinamerikanskt utseende. Nu har ett lugn lagt sig över staden.

I skyltfönster och på restaurangdörrar sitter klistermärken på både engelska och spanska, som vittnar om de senaste månadernas konflikter: ”Lämna Chicago ifred”, ”Gränspolisen: Ut ur Chicago”, ”ICE är inte välkomna”. På en postlåda har någon klottrat ”ICE-agenter är fjollor”.

För att förstå vad som har hänt har jag stämt möte med Förenade grannar för ömsesidigt stöd (Neighbors united for mutual support, Nums). De är baserade i södra Chicago och har bett mig att träffas i en kyrka – vars namn de av säkerhetsskäl inte vill att jag nämner.

När jag slår upp portarna möts jag av en kör framför altaret som snart börjar sjunga. Jag ser mig förvirrat omkring, innan jag ser meddelandet på mobilen: ”gå runt till baksidan”.

Vid dörren mot parkeringsplatsen tar socialarbetaren Bess Cohen (bilden) emot. Hon engagerade sig i Nums för precis ett år sedan, berättar hon, medan vi letar efter en avskild vrå i kyrkans källare.

– Jag är judinna, så jag tycker det här stället är ganska läbbigt, säger hon när vi passerar under ett kors med en gråtande Jesus.

Nums grundades av Maureen Graves, en humanitär advokat som började hjälpa migranter förra sommaren, när en udda kris uppstod i staden. Inför Demokraternas partikonvent i augusti 2024 beslöt Texas republikanska guvernör Greg Abbott att skicka tusentals migranter, främst från Venezuela, till staden för att skapa kaos och få det demokratstyrda Chicago att framstå i dålig dager.

Bussarna anlände sent för att släppa av folk på polisstationer, kyrkor eller trottoarer, ofta utan både vinterkläder och kontakter i staden.

Anarki. Ett protestklistmärke från anarkistgruppen Crimethinc har satts upp på stängslet utanför en Ice-kontor i förorten Broadview, Chicago, den 12 december 2025. Foto: Nam Y. Huh/AP.

– De där bussarna kommer att fortsätta rulla tills vi har säkrat gränsen, förklarade Abbott inför en jublande publik.

Den nya eran inleddes 2022, när man började bussa migranter från Texas till så kallade ”fristäder” i de delar av USA som domineras av det demokratiska partiet. Vilket i Chicago ledde till en kraftig ökning av hemlösheten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 december, 2025

Ond, kåt, sjuk och oförglömlig

Jana (Amanda Jansson) och Bror (Rasmus Johansson) i barndomshemmet där de växte upp med misshandel och övergrepp. Foto: SVT.

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda. 

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 30 december, 2025

Flammans svek mot Palestinarörelsen 

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas. 

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 december, 2025

Amra Bajric: Chris Rea – en tröst för gubbflickor som jag

Chris Rea uppträder i Budapest, Ungern i mars 2008. Foto: Peter Kollanyi/AP.

Just för att han var så främmande gjorde honom möjlig att älska. Amra Bajric sörjer den raspiga rösten som ackompanjerade hennes första tid som flykting i Sverige.

Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.

Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)