I år har den amerikanska invasionen av Afghanistan pågått i två decennier. Det innebär att ingen afghan som är under 20 år har upplevt en endaste dag av fred. När invasionen inleddes 2001 hade den tre uttalade mål: döda Usama Bin Ladin, utrota Al-Qaida och avlägsna talibanregimen. Resultatet av ”Operation enduring freedom” 2021 är att Bin Ladin förvisso är död, men hans skapelse Al-Qaida lever och frodas, samtidigt som talibanerna tvingat USA till förödmjukande fredsförhandlingar medan den afghanska marionettregeringen bedriver opiumhandel och plundrar statskassan.

För en svensk allmänhet försågs invasionen med rosa feminist­stämpel. Från krigs­hetsande politiker och ledarsidor fram­ställdes kvinnornas situation under den reaktionära taliban­regimen – som beväpnats och tränats av västmakterna i syfte att störta den sekulära socialistregimen som styrde landet 1978–1992 – rentav som själva grundorsaken till operationen. Här passade den kanadensiska författaren Deborah Ellis barnbok Den osynliga flickan som hand i handske. Boken om den modiga 11-åringen Parvana, som tvingas klä ut sig till pojke för att försörja familjen medan hennes pappa sitter i fängelse för att ha lärt flickor att läsa, kom ut 2000 och blev en stor och prisbelönt framgång. Den animerade filmversionen Oscarsnominerades 2018 och har således några år på nacken, men först i år fått svensk biopremiär.

”Om man är pojke får man gå vart man vill”, förklarar Parvanas kavata före detta skolkamrat Shauzia, som också rör sig i staden under manlig täckmantel. Nora Twomeys filmversion är ofrånkomligen en produkt av post-invasionen och det Afghanistan som Parvana försöker överleva i är snarare ett land av ändlösa krig och utsiktslöshet än en plats där ont står mot gott. Till och med talibankrigarna skildras som en samling människor med olika bevekelsegrunder som rymmer alltifrån fanatiker till pragmatiker och sadistiska barnarövare till relativt blöthjärtade trashankar.

Den osynliga flickan är en otäck och våldsam historia där skenbart hoppfulla inslag, som när Parvana och Shauzia lovar varandra att de ska träffas igen om 20 år, snarare spär på mörkret än skänker förtröstan. 2020 var Afghanistan världens dödligaste land för civila samtidigt som invasionsmakterna – inklusive Sverige – bär sitt förakt för de människor som tvingats hit på flykt på grund av kriget som en medalj på bröstet.

Parvana och Shauzia får nog vänta ytterligare på sin ”bestående frihet”.