2014 publicerades Naomi Kleins bok Det här förändrar allt, med den talande undertiteln ”kapitalismen kontra klimatet”. Det var förmodligen årtiondets viktigaste klimatbok, som skapade mängder av ekomarxister och populariserade begreppet ”technofix”, det vill säga idén att krisen kan lösas på teknisk väg. Kleins budskap var otvetydigt: vi står inför valet att förändra vårt ekonomiska system eller ägna decennier åt att suga koldioxid ur atmosfären, med teknik som förmodligen inte fungerar. ”No solution but revolution” var slagordet.

Problemet var bara att Klein inte förklarade hur detta skulle gå till. I boken fanns ett kort avsnitt om hur klimatrörelsen förenades med ursprungsfolk i kampen mot oljeprospektering, men den som föreställde sig att en sådan rörelse skulle nå revolutionär sprängkraft var milt uttryckt naiv. Ingenstans i boken fanns några tankar om hur arbetarklassen kunde vinnas för en klimatagenda. I ett ökänt avsnitt skrev Klein att västvärlden måste gå tillbaka till 1970-talets konsumtionsnivå för att klara utmaningen. Som Leigh Philips påpekade i boken Austerity ecology var detta typiskt för Kleins klassblinda angreppssätt: majoriteten av amerikanerna hade efter årtionden av åtstramningspolitik stannat kvar vid just 1970-talets konsumtionsnivå. Dessutom kunde man fråga sig om någon rörelse är kapabel att driva kravet på standardsänkningar. Vilken politisk kraft kan begära att vi genomgår en finanskris av 2008 års magnitud år efter år? Inget parti, inga företag och inga medborgare kommer acceptera detta. Problemet med tillväxtkritiker som Klein är att de alltid slutar diskutera där samtalet borde börja.

Mest problematisk var dock Kleins skepsis mot så kallad ”technofix”. Klein var blind för att en revolution faktiskt höll på att ske – men inte på ekonomins område, utan teknikens. De senaste 20 åren har den globala kapaciteten för förnybar el nästan fyrdubblats, till 2 900 gigawatt. Tyskland och Kina har mer än hundradubblat sin solcellskapacitet på 15 år. Detta betyder inte att det ser ljust ut. Samtidigt befinner sig 500 kolkraftverk i planerings- eller byggstadiet, och antalet nysålda elbilar kommer överskrida bensin- och dieselbilarna först 2030. Det går med andra ord vansinnigt fort – men ändå för långsamt.

Om Kleins Det här förändrar allt var förra årtiondets viktigaste klimatbok – sina svagheter till trots – kom i dagarna en titel med potential att bli detta årtiondes viktigaste bok. Den är skriven av Kajsa Borgnäs, chef för den tyska fackliga tankesmedjan Stiftung Arbeit und Umwelt (Stiftelsen arbete och miljö), och heter Ingen tid för illusioner. En reseguide. Det är en märkligt lam titel: dels för att begreppet ”reseguide” är obegripligt – Borgnäs gör inga resor i boken – och dels för att det låter som en tillrättalagd politikerbiografi, typ Göran Perssons Min väg, mina val. Men innehållet i boken är dynamit. Där visar Borgnäs att begreppet ”technofix” har spelat ut sin roll, eftersom tron på rena teknik- eller politiklösningar (det vill säga “nedväxt”) i dag ter sig löjeväckande.

I ett vänstersammanhang är Borgnäs budskap kontroversiellt. Om omställningen blir en kamp mellan olika grupper – en ren kraftmätning mellan arbete och kapital – kommer vi inte göra tillräckligt snabba framsteg. Föreställningen om att kapitalismen står mot klimatet är med andra ord en farlig illusion. Budskapet svider i ett socialistiskt hjärta, men är helt nödvändigt. Borgnäs använder sig av en symbolisk bild från dagbrottet i Garzweiler i Ruhrområdet för att illustrera sin tes. Det var där som tusentals klimatdemonstranter i rörelsen Ende Gelände samlades 2019 för att protestera mot brunkolsbrytningen. Vad flertalet demonstranter inte visste var att några kilometer från området, i kraftverket Niederaussen, satt ett 40 meter långt stålrör fastskruvat. Detta är en så kallad ”koldioxidtvätt” som separerar koldioxiden ur röken efter förbränningen. Tekniken tar bort nio tiondelar av utsläppen och är fullt funktionsduglig – men används inte eftersom det får elpriset att stiga. Med rätt subventioner och skatter skulle det dock kunna användas direkt.

Vilken är rätt väg ut ur klimatkrisen? Att protestera mot brunkolsbrytning? Kräva regleringar av marknaden så att koldioxidtvättar installeras på varenda kraftverk? Borgnäs svar är: båda två! Ett halvår efter protesterna fattade tyska politiker beslut om att fasa ut all kolkraft till 2038. Man tillsatte en kolkommission, beslutade om att ge 400 miljarder i kompensationspaket till kolregionerna och planerade en kraftig utbyggnad av förnybar el och järnvägar. Inom vänstern finns en föreställning att det är omöjligt att förtidspensionera fossilt kapital under kapitalismen, men tvärtemot den föreställningen fattade konservativa politiker just ett sådant beslut. Borgnäs poäng är att det varken är marknaden eller politiken, tekniken eller ekonomin som själv kan lösa klimatkrisen. Det viktiga är att alla krafter drar åt samma håll.

Ingen tid för illusioner påminner på många sätt om Kim Stanley Robinsons science fiction-roman The ministry for the future. Den är något så sällsynt som en klimatutopi och troligen vår tids viktigaste skönlitterära bok. Den berättar om hur en ohygglig värmebölja i Indien utlöser en klausul i Parisavtalet, varpå ett ministerium för att skydda de oföddas rättigheter skapas. Robinson skildrar hur en palett av åtgärder sätts in, med allt från experiment med svavelaerosoler till en ”koldioxidpeng” som betalas ut till oljeföretag. Robinsons bok är inte någon rosenskimrande skildring av framtiden – värmeböljor dödar miljoner och diktaturer som Saudiarabien blir extremt rika. Men poängen är att de saudiska oljeföretagen låter de fossila resurserna ligga kvar i marken. Det den gamla anarkisten Robinson visar är att allt som fungerar måste användas. I en intervju i tidningen Jacobin underströk han nyligen detta: till och med så kallad geoenginering, det vill säga storskalig manipulation av klimatet, måste upp på bordet. Vi kan komma att behöva sådana tekniker i framtiden, så varför inte börja forska på det på allvar? Kanske skulle man med en travesti på den socialdemokratiska ideologin kunna kalla det för en ”funktionsekologi”.

Arbetarrörelsen kommer alltid att vara antikapitalistisk. Det är dess bultande hjärta och det som besjälar dess jämlikhetsideologi. Men i tider av djupgående kris – som på 1930-talet – har den tvingats samarbeta med kapitalet, rentav rädda det. Visst kommer vi att behöva omforma vårt ekonomiska system i grunden det närmaste seklet. Och visst kan vi behöva ta till som det Andreas Malm kallar ”krigskommunism”, det vill säga expropriering av oljebolag utan ersättning till ägarna. Men vi kommer också att behöva marknaden när vi ska tredubbla elproduktionen fram till 2050. Ingen enskild aktör kan lösa detta – så låt företag som bygger solceller, vindkraftverk och batterier sno åt sig alla oljebolagens statliga subventioner. Kort sagt: låt tusen blommor blomma.

Det Borgnäs bok visar på ett pedagogiskt sätt är att väldigt många diskussioner om klimatet kretsar kring falska dikotomier. Kapitalismen kontra klimatet är ett exempel, när det vi egentligen borde tala om är hur vi får marknad och stat att samarbeta på ett målinriktat sätt. Tillväxt eller inte tillväxt är en annan falsk dikotomi – det viktiga är tillväxtens sammansättning. Våra diskussioner om välstånd kretsar deprimerande ofta kring huruvida vi kan äta rött kött tre gånger om dagen och ha hundratals hästkrafter under motorhuven. När det vi egentligen borde tala om är det bakomliggande: hur vi ska skydda mobiliteten, värmen och kylan, ett hälsosamt liv, människors status. Ingen tid för illusioner uppdaterar på så sätt Kleins dänga om ”kapitalismen kontra klimatet” för 2020-talet. Hennes paroll har inte samma genomslagskraft som Kleins, men är bättre anpassad till den gröna industrialiseringens 2020-tal. Visst, skriver Borgnäs, måste mycket bli väldigt annorlunda, ”men bara för att det vi tycker är verkligt viktigt ska kunna förbli ungefär som det är”.