Ledare 22 december, 2015

2016 måste vänstern våga vara vänster

Trenden var tydlig under året: de som vågade vara vänster firade triumfer. Ta bara den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders. Från början betraktades han som en kuriositet, som bäst – för man vinner inte val när man står långt ut på kanten av den politiska skalan, eller hur? Men om 2015 lärde oss någonting så är det att sluta sätta likhetstecken mellan ”valbar” och liberal slätstrukenhet. Var mitten i det politiska landskapet återfinns går att ta strid om. De väljare som vacklar mellan höger och vänster vinns inte automatiskt av den politiker som är närmast mitten. Det handlar lika mycket om att sätta rätt ord på känslan för dagen, att lyfta de frågor där de vacklande faktiskt står till vänster – och om att ha någon slags personlighet, i en tid där den klassiska politikertypen har stora problem med trovärdigheten. Genuint ska det vara nu för tiden, det gäller både inredning och politik. Labourmedlemmarna är säkra på att Jeremy Corbyn menar det han säger. Just det gav honom vinsten, med rekordstor marginal, i Labours partiledarval.

Vänster vågade också Syriza och Podemos vara. Syriza försökte i alla fall ta strid mot den europeiska åtstramningspolitiken. Arbetslösheten i södra Europa är en framtida krutdurk, varannan ung spanjor och grek är utan jobb – men de stora krisrubrikerna under 2015 gällde inte det, utan att den grekiska regeringen försökte göra något åt det. Svenska regeringens insats bestod i att stödja kraven på grekiska nedskärningar och högerpolitiska reformer. ”Sverige är inte exponerat mot Grekland”, sa Magdalena Andersson. Ska vi våga hoppas på att finansdepartementet även har någon slags sköld mot nyfascism och politiskt sönderfall, om generationer av sydeuropéer förlorar hoppet?
Även i Sverige försökte regeringen ta sig an massarbetslösheten med småpetande, på egen hand bakbundna av finanspolitiska doktriner och ”regler” som omöjliggör tillräckliga satsningar. De som protesterade bäst var LO, som la fram ett omfattande offentligt investeringsprogram finansierat med nya lån – precis som de flesta ekonomer både i Sverige och utomlands rekommenderat. Det är säkert ingen slump att LO är de som tydligast ser vad som händer om handlingsförlamningen fortsätter: var tredje LO-medlem tänker nu rösta på Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet hamnar för sin del i en knivig sits. Hålla med LO, självklart – men samtidigt lyfta fram utfallet av budgetförhandlingarna som tunga och betydelsefulla. Att hitta rätt balans mellan regering och opposition blir den stora svårigheten för Vänsterpartiet även 2016.

Frånvaron av ledarskap

Under 2015 har det politiska ledarskapet lyst med sin frånvaro. Göran Persson har någon gång sagt att hans stoltaste politiska arv är att han lyckades hantera kriser. Det säger ganska mycket om den nutida socialdemokratins självbild. De må ha idétorka, men förblir åtminstone duktiga på att regera. Stefan Löfven håller nu – säkert till sin egen förskräckelse – på att sjunka ned under även denna mininivå.

Regeringen Reinfeldt hanterade en kris inom ett område där Moderaterna har högt förtroende; ekonomi. Löfven har att hantera en ansvarskris inom det migrationspolitiska området. Ett av de politiska områden han allra minst vill prata om. Men i politiken får man dessvärre inte välja kris. Det är i lägen som detta, när den humanitära katastrof vi bevittnat i Syrien, på Medel­havet och vid snart sagt varje EU-lands gräns, politiska ledares eftermäle avgörs. Dessvärre har Löfven redan förseglat sitt. Han valde att stänga gränsen.
Löfvens regeringsmakt bygger inte på långsiktiga lösningar som kommer leda till en progressiv politik i framtiden, utan på kortsiktiga överenskommelser för att verka regeringsdugliga och behålla makten. Socialdemokratin tror i dagsläget inte på att man har någon ideologisk motoffensiv att sätta emot det sluttande ideologiska plan högern är inne på. I verkligheten är S det enda parti som skulle kunna göra det med stort genomslag och tillräckligt fort. S måste ta på sig ledartröjan och åtminstone försöka.

Det mesta Moderaterna gör, gör de på grundval av vad som är bäst för Moderaterna. Om de misstänker att ID-kontroller kan bli en katastrof, hoppar de av beslutet för att kunna göra partipolitik av det i ett senare skede. Det är en position och ett utgångsläge som man kan kritisera. Men ibland önskar man ändå att Vänsterpartiet också kunde överge strategin till förmån för taktik, särskilt i det krisläge vi just nu befinner oss. Att mitt i brinnande flyktingkris fortfarande prata med väljarna om regeringsduglighet och budgetförhandlingar håller inte. Vänsterpartiet har under de senaste åren lyckats med att bli mer konsekventa, samlade och tydliga i kommunikationen. Men i ett krisläge som under 2015 så måste partiet agera flexibelt snarare än konsekvent.
För vad har vi annars att hålla i när det blåser upp till högerstorm med en gnutta fascism i (som blåst bort den ljumma vänstervind vi anade för ett år sedan)? S kan alltid skicka fram Karl-Petter ”Kålle”  Thorwaldsson. För han är egentligen den enda som levererar politiska förslag som går ut på att stoppa det halvfascistiska partiet som snart är lika stort som S. Måttstocken för alla förslag som läggs från vänster bör vara precis det – Hur vänder detta utvecklingen?

Borgerlig dagordning

Högern gick åt högern under 2015. Det var ju inte valår längre, och borta var den där dagordningen med välfärdsfrågor som skavde och kliade. Nu behövde man inte låtsas vara bekymrade över vinster i välfärden längre – åtminstone inte än på ett par år. Vänsterpartiets möjlighet att nå resultat när det gäller vinstbegränsningar ligger just i tidpunkten. Ett riksdagsbeslut under hösten 2017 eller våren 2018, nära riksdagsvalet, tvingar borgerligheten att tänka på opinionen igen.
Men den tiden den sorgen. 2015 hördes en suck av lättnad från borgerligheten när dagordningen plötsligt handlade om hårdare frågor. Moderaterna bytte partiledare och politisk riktning redan i januari. Det skedde odramatiskt: Reinfeldts sosseretorik var aldrig älskad, däremot tolererad av många – så länge den var framgångsrik. Krist­demokraterna gick också åt höger med sin nya partiledare. Ebbas julbudskap? Polisbevakade interneringsläger vid Sveriges gränser och mer bomber över Syrien.

Framför allt gick de borgerliga ledarsidorna åt höger. På Göteborgs-Posten bytte Alice Teodorescu färg på ledarsidan till mörkblå. Svenska Dagbladet skrev om ”så kallade ensamkommande flyktingbarn” och ”asylshopping” och spred den gamla rasistiska tesen att vänstern släpper in invandrare för att säkra röster i kommande val. Dagens Industri uppmanade till samarbete med SD. De borgerliga intellektuellas projekt var tydligt: mjuka upp opinionen så att alliansen i framtiden kan ta makten med hjälp av SD. En delseger kom under året med den uppsagda December­överenskommelsen. Problemet var bara att SD själva också gick åt höger och visade bockfoten mer obekymrat än tidigare. Som när riksdagsledamoten Kent Ekeroth under hösten höll tal i Trelleborg (inför uniformerade nazister, bland andra) och pratade om att ”ta tillbaka landet” för att rädda det från ”undergång”. Om det sätter stopp för de borgerliga flirtarna återstår att se. Högerns anständighet avgörs slutgiltigt under 2016.

Formativt läge

Världen har kommit ännu närmare under 2015. EU:s totala kollaps i frågan om Greklands ekonomiska kris och avsaknaden av solidaritet när de största migrationsströmmarna sedan andra världskriget sker, massarbetslösheten bland ungdomar i hela Europa. Vad ska vi med EU till när inget positivt kommer ut ur medlemsskapet? En diskussion som vi hoppas tar fart ytterligare under 2016.
Högern marscherar framåt i Ungern, Polen och Frankrike, samtidigt som att 2015 avslutas med stora valframgångar för Podemos i Spanien och vänstern i Portugal. Det är väl värt att minnas att 2015 inleddes med att Syriza sopade banan med såväl högern som socialdemokratin i det grekiska valet. Sedan slog man dem i två valrörelser till.     
Terroristattacken mot Kronans skola i Trollhättan, bränderna av flyktingboenden, attentatet mot Charlie Hebdo, och Bar Mitzvan i Köpenhamn och terrorangreppet mot Paris kulturkvarter etsar sig fast på näthinnan och skrämmer. IS/Daesh och Boko Harams framfart och terrorattentat på tusentals oskyldiga människor. Att då hålla lugnet och inte rusa iväg med krigsretorik, krigspraktik och undantagstillstånd är viktigast av allt. Europa står inför en oroväckande polarisering där högern gärna målar upp konflikterna i samhället som ett kulturkrig. Vänstern runt om i Europa måste göra den verkliga konflikten, den mellan klasserna, mer synlig. (Läs mer i utrikesredaktionens årskrönikor på sidorna 13-15).
Vi i vänstern säger ofta att det är nu eller aldrig, och det är sant varje gång. 2016 kommer att avgöra vad vi vill ha för samhälle i framtiden, den här gången också. Vad ska Sverige vara om fem, tio och femtio år? För att kunna veta det måste det finnas någon slags vision i samtalet. I varje debatt måste det finnas ett vänsteralternativ, oavsett om det är en debatt som förs i fikarummet på bygget, på äldreboendet, i skolan eller i en debattstudio på SVT. För det krävs en vänster som förmår organisera och appellera till människor, lyssnar till deras oro och visar på alternativet. 2016 kan vi forma det ytterligare, tillsammmans!

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr