Nyheter/Utrikes 11 februari, 2022

30 års dubbelmoral bakom krigsmullret i Ukraina

Frågan om Ukrainas öde ligger nu i Rysslands och USA:s händer. Hur blev de europeiska länderna åskådare i frågan om deras egen kontinents säkerhet?

Västerlandets regeringskanslier skräms av ljudet av stöveltramp vid Europas gränser. För att få garantier för sin territoriella integritet har Ryssland föreslagit två fördragsprojekt för USA, med målet att reformera den europeiska säkerhetsstrukturen, samtidigt som man samlat sina trupper längs gränsen mot Ukraina. Moskva kräver att Natos utvidgning österut stoppas, att Nato-soldaterna i de östeuropeiska länderna dras tillbaka och att amerikanska kärnvapen som stationerats i Europa förs tillbaka till USA. Eftersom de inte lär tillmötesgås i dagsläget, gör dessa krav, presenterade i form av ett ultimatum, att hotet om en invasion av Ukraina inte går att avfärda.

Det finns två möjliga tolkningar av denna situation. Enligt vissa försöker Ryssland höja insatserna för att få eftergifter från USA och européerna. Andra hävdar i stället att Kreml ställt ett omöjligt ultimatum för att kunna använda det som förevändning för att intervenera i Ukraina. I vilket fall återstår frågor kring tidpunkten som Ryssland valt för denna styrkedemonstration. Varför spela detta riskabla spel, och varför nu?

Sedan 2014 har de ryska myndigheterna kraftigt ökat sin ekonomiska förmåga att stå emot en extern chock, i synnerhet i bank- och finanssektorn. Andelen dollar i centralbankens reserver har sjunkit drastiskt. Ett nationellt betalningskort, Mir, har införts och används nu av 87 procent av invånarna. Och ifall USA skulle göra verklighet av sitt hot om att utesluta Ryssland från det västerländska betalningssystemet Swift, som man gjorde med Iran 2012 och 2018, kommer överföringarna mellan bankerna och företagen i fortsättningen att kunna göras via en lokal plattform. Ryssland är alltså bättre rustat för att stå emot hårda sanktioner i händelse av en konflikt.

Samtidigt ledde den ryska arméns mobilisering längs gränsen mot Ukraina under våren 2021 till att dialogen mellan Ryssland och USA om strategiska frågor och cyber-säkerhet återupptogs. Denna gång tycks den ryska regeringen uppenbarligen ha sett ökade spänningar som det enda sättet att få västmakterna att lyssna på dess krav. Kreml betraktar också den nya amerikanska regeringen som mer benägen att ge eftergifter på grund av dess allt större fokus på Kina.

Vladimir Putin tycks vilja sätta stopp för det han beskriver som en västerländsk omvandling av Ukraina till ett nationalistiskt ”anti-Ryssland”(2). Han räknade nämligen med att Minsk-avtalet, som skrevs under i september 2014, skulle ge honom större insyn i den ukrainska politiken via de rysktalande republikerna i Donbass. Det var dock motsatsen som skedde: avtalet är inte bara långt ifrån att implementeras, men president Volodymyr Zelenskyj, vars valseger i april 2019 gav Kreml hopp om att kunna återknyta kontakten med Kiev, har fördjupat den brytning med den ”ryska världen” som hans föregångare hade inlett. Vad värre är fortsätter det militärtekniska samarbetet mellan Ukraina och Nato bara att fördjupas, samtidigt som Turkiet – som är medlem i Nato – har skickat attackdrönare, vilket får Ryssland att frukta att Kiev planerar att återerövra Donbass. För Kreml handlar det alltså om att återta initiativet innan det är för sent. Men bortom den senaste tidens händelser är det tydligt att Ryssland fortsätter att ställa samma krav som man har ställt sedan kalla krigets slut – krav som västerlandet alltjämt betraktar som varken acceptabla eller legitima.

Konflikten har sitt ursprung i östblockets kollaps 1991. Enligt all logik borde Warzawa-­paktens försvinnande ha medfört att Nato också upplöstes, en allians som ju hade grundats för att stå emot hotet från Sovjetunionen. Det var ett gynnsamt läge att föreslå nya integrationsformat för detta ”andra Europa” som hoppades närma sig västerlandet. Läget framstod som särskilt passande då de ryska eliterna, som förmodligen aldrig hade varit så västtillvända som då, hade accepterat upplösningen av deras imperium utan motstånd. Men förslag som gick i den riktningen, inte minst de som lades fram av Frankrike, stoppades efter påtryckningar av USA. Amerikanerna, som inte ville få se sig bestulna på sin ”seger” mot Moskva, tryckte i stället på för att de euroatlantiska samarbetsorganisationerna som hade överlevt Berlinmurens fall skulle utsträckas österut i syfte att befästa deras hegemoni över Europa. I det projektet hade de en viktig allierad i Tyskland, som var månt om att återta sin roll som Centraleuropas hegemon.

Redan 1997 beslutades om att Nato skulle utvidgas, trots att västerländska ledare hade lovat Mikhail Gorbatjov att det inte skulle ske. I USA uttryckte flera framstående personer kritik mot beslutet. George Kennan, som ofta beskrivs som arkitekten bakom den amerikanska uppdämningspolitiken mot Sovjetunionen, förutsåg att beslutet skulle få lika logiska som destruktiva konsekvenser: ”Utvidgningen av Nato skulle vara det största politiska misstaget som USA begått sedan kalla krigets slut. Man kan vänta sig att detta beslut bidrar till att underblåsa nationalistiska, antivästerländska och militäriska stämningar i den ryska folkopinionen, att det gör att kalla krigets klimat återkommer i de öst-västliga relationerna och ger den ryska utrikespolitiken en inriktning som inte riktigt ligger i vårt intresse” (3).

1999, samma år som Nato firade sitt 50-årsjubileum med pompa och ståt, genomförde alliansen sin första östutvidgning (Ungern, Polen och Tjeckien) och meddelade att det projektet kommer att fortsätta fram till Rysslands gränser. Den atlantiska alliansen inledde samtidigt ett krig mot Jugoslavien, vilket förvandlade försvarspakten till en offensiv allians, samtidigt som man bröt mot internationell lag. Kriget mot Belgrad fördes utan FN:s godkännande, vilket hindrade Ryssland från att göra bruk av ett av de få stormaktsinstrumenten som de fortfarande besatt: dess vetorätt i säkerhetsrådet. De ryska eliterna, som hade satsat så mycket kapital på att deras land skulle inlemmas i västerlandet, kände sig bedragna: Ryssland, då styrt av Boris Jeltsin som hade varit ansvarig för upplösningen av Sovjetunionen, behandlades uppenbarligen inte som en partner vars insats i avskaffandet av kommunismen förtjänade att belönas, utan som det kalla krigets stora förlorare, som nu måste betala ett geopolitiskt pris.

Paradoxalt nog innebar Vladimir Putins maktövertagande året därpå att relationen mellan Ryssland och väst stabiliserades. Den nye ryske presidenten visade sig välvilligt inställd till USA efter terrorattentaten den 11 september 2001. Han accepterade att tillfälliga amerikanska baser upprättades i Centralasien och lät samtidigt stänga de gamla sovjetiska baserna på Kuba och dra tillbaka de ryska styrkorna från Kosovo. I utbyte ville Ryssland att västmakterna skulle acceptera tanken att det postsovjetiska området, som regeringen definierade som sitt närområde, ska betraktas som Rysslands ansvarsområde. Men trots att relationerna med Europa var relativt goda, i synnerhet med Frankrike och Tyskland, försämrades relationen med USA. 2003 bröt USA åter mot internationell lag i och med invasionen av Irak utan stöd av FN, något som fick hård kritik av Frankrike, Tyskland och Ryssland. Denna enade front mellan det kontinentala Europas tre största makter bekräftade USA:s rädsla för konsekvenserna som ett närmande mellan Ryssland och Europa skulle kunna få för den amerikanska hegemonin.

De följande åren tydliggjorde USA sina planer på att installera en missilsköld i Östeuropa, vilket stred mot det samarbetsavtal som hade undertecknats mellan Ryssland och Nato 1997 och som gav Ryssland garantier för att västmakterna inte skulle upprätta ny permanent militär infrastruktur i området. USA ifrågasatte även avtalen om avveckling av kärnvapen: i december 2001 drog sig Washington ur Anti-Ballistic Missile-avtalet från 1972.

Vare sig det var ett utslag av legitim rädsla eller en känsla av att vara belägrad upplevde Kreml ”färgrevolutionerna” i de postsovjetiska staterna som operationer med syfte att inrätta västtillvända regeringar i dess omedelbara närområde. I april 2008 utövade USA starka påtryckningar på sina europeiska allierade för att Georgien och Ukraina skulle bjudas in till Nato, trots att en stor majoritet ukrainare var emot en anslutning. Samtidigt tryckte USA på för att Kosovo skulle erkännas som en självständig stat, vilket återigen utgjorde ett brott mot internationell rätt, eftersom landet då juridiskt fortfarande var en serbisk provins.

Efter att västmakterna hade öppnat Pandoras ask ifråga om interventioner och ifrågasättandet av gränsernas okränkbarhet i Europa, svarade Ryssland med att gå in militärt i Georgien 2008, och sedan med att erkänna Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Därmed signalerade den ryska regeringen att den är beredd att göra allt i sin makt för att förhindra ännu en utvidgning av Nato österut. Men genom att kränka Georgiens territoriella integritet bröt Ryssland i sin tur mot internationell lag.

Den ryska förbittringen nådde en kokpunkt i och med Ukraina-krisen. I slutet av 2013 gav EU och USA sitt stöd till demonstrationerna som ledde till att president Viktor Janukovitj störtades, trots att presidentvalet 2010 hade erkänts som fritt och rättvist av väst. Enligt Ryssland hade väst gett sitt stöd till en statskupp för att till varje pris kunna knyta Ukraina till sig. Sedan dess har de ryska interventionerna i Ukraina – annekteringen av Krim och det militära stödet till separatisterna i Donbass – presenterats av Kreml som ett legitimt svar på den pro-västliga styrkedemonstrationen. Västmakterna kritiserade i sin tur vad de beskrev som det största brottet mot den internationella ordningen sedan kalla krigets slut.

Minsk-avtalet som undertecknades i september 2014 gav Frankrike och Tyskland tillfälle att återta kontrollen över händelseförloppet för att försöka förhandla fram ett slut på striderna i Donbass. Det krävdes alltså att regelrätta strider utbröt för att Paris och Berlin skulle bryta sin passiva hållning. Men sju år senare har processen kört fast. Ukraina vägrar fortfarande att ge minsta självbestämmande åt Donbass-republikerna, vilket avtalet kräver. I brist på reaktioner från Frankrike och Tyskland, som anklagas för att ställa sig bakom Ukraina, försöker Ryssland i stället förhandla direkt med amerikanerna, vilka Kreml ser som Kievs egentliga beskyddare. Ryssland har också förvånat betraktat hur de europeiska makterna har accepterat varje nytt amerikanskt initiativ, inklusive de mest diskutabla. Till exempel möttes USA:s beslut att i februari 2019 dra sig ur avtalet om kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (INF) inte av några protester i Europa, trots att dess länder utgör de främsta potentiella målen för sådana vapen. Enligt forskaren Isabelle Facon anser Ryssland att ”de europeiska länderna är hopplöst oförmögna att inta en självständig position i förhållande till USA, och vägrar ta sitt ansvar för den stadigt försämrade internationella säkerhetssituationen”(4).

Ännu mer förvånande är att medan ryssarna och amerikanerna åter börjat diskutera strategiska frågor, med förlängningen av nedrustningsavtalet New Start, följt av Joe Bidens och Vladimir Putins toppmöte i juni 2021, har EU valt att distansera sig ännu mer från den ryske presidenten än tidigare. För Polen, som tillsammans med en grupp andra länder stoppade ett försök till avspänning, ”skulle det [ha gynnat] den ryske presidenten i stället för att bestraffa en aggressiv politik”(5). Denna vägran att föra dialog skaver mot européernas hållning till EU:s andra stora granne, nämligen Turkiet: trots landets militära företag (ockupationen av norra Cypern, trupperna i Irak, Libyen och Kaukasus), har Recep Tayyip Erdoğans auktoritära regim, som för övrigt är allierad med Ukraina, inte drabbats av några sanktioner. I fallet Ryssland har EU ingen annan politik än att regelbundet hota med ännu en salva sanktioner, beroende på vad Kreml tar sig för. Vad gäller Ukraina är den europeiska politiken reducerad till att ständigt upprepa samma gamla slogan om att dörren till Nato står öppen, trots att till och med de viktigaste europeiska länderna, Frankrike och Tyskland, tidigare har uttryckt sitt motstånd mot det och uppenbarligen inte har några planer på att integrera Ukraina i militäralliansen.

Krisen i de rysk-västliga relationerna visar att Europas säkerhet inte kan garanteras utan – och ännu mindre i strid med – Ryssland. USA fortsätter dock att befästa denna utfrysning eftersom det stärker den amerikanska hegemonin över Europa. Västeuropéerna, med Frankrike i spetsen, saknar å sin sida både visioner och det politiska modet att blockera de mest provocerande initiativen från Washington och föreslå ett inkluderande institutionellt ramverk som gör det möjligt att undvika att friktion uppstår på kontinenten. Resultatet av detta atlantistiska jasägeri är att såväl fransmännen som de övriga européerna körs över av USA. Det unilaterala tillbakadragandet från Afghanistan och upprättandet av en ny militärallians i Stilla havsregionen utan att tillfråga Frankrike är bara de senaste uttrycken av denna amerikanska nonchalans. Européerna följer numera de rysk-amerikanska förhandlingarna om kontinentens säkerhet som åskådare, med det ständiga krigsmullret i Ukraina i bakgrunden.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Forskare knuten till Nationella institutet för asiatiska språk och civilisationer, författare till Russie. Le retour de la puissance, Armand Colin, Malakoff, 2021.
Jfr. Vladimir Putin, ”Om ryssars och ukrainares historiska enighet”, på Ryska federationens ambassad i Franrikes hemsida, 12 juli 2021.
George F. Kennan, ”A fateful error”, The New York Times, 5 februari 1997.
Isabelle Facon, ”La Russie et l’Occident : un loignement grandissant au coeur d’un ordre international polycentrique”, Regards de l’Observatoire franco-russe, L’Observatoire, Moskva, 2019.
Uttalande av Polens premiärminister Mateusz Morawiecki, presskonferens, Bryssel, 25 juni 2021.

Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 augusti, 2025

Cannabisbolag svartlistade av fonder – krigsbolag ”problematiska”

Den högerextrema miljardären Peter Thiel är vd på Palantir, som förser Israel med militära AI-system. Foto: Jehad Alshrafi/AP, J. Scott Applewhite/AP.

Svenska fonder har miljardinnehav i bolag som kan vara medskyldiga till krigsbrott i Gaza. Men medan oljefonden i Norge svartlistar israeliska banker och bolag på löpande band menar jättefonden AP7 att den bästa grunden för förändring är fortsatt ägarskap.

”Men skönt att man själv undvikit Palantir sedan kriget för att de är ett hemskt företag.”

På Reddits svenska finansmarknadsforum ”ISKbets” reagerar flera investerare snopet på Ekots avslöjande om att statliga sjunde AP-fonden, som förvaltar sex miljoner svenskars pensionspengar, har miljarder i kritiserade bolag som misstänks för delaktighet i Israels krigs- och människorättsbrott i Gaza. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (4 svar)

Flammans forum

"Tycker denna delen säger mycket: "Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna." Det "stalinistiska" är inte disciplin och att följa majoritetsbeslut utan hur man försöker nå disciplinen. "Stalinismen" är att man "löser" politiska motsättningar och bygger "enighet" med byråkratiska manövrar, uteslutningar, mobbning, hemliga överenskommelser, svängar som saknar demokratisk förankring osv. Detta är något som klart funnits i SKP/VPK/V eftersom att vi ändå var stalinister. Det går klart att debattera hur mycket som finns kvar av det idag men det är väl tydligt att det finns ett djupt rotat problem i partiets struktur fortfarande. Till synes har både "sidor" använt vissa av dessa metoder genom åren, Amineh Kakabaveh skriver t.ex att Daniel och Lorena använde samma metoder mot henne. Enighet och disciplin i ett genuint arbetareparti måste nås genom öppen debatt om strategi, taktik och politiken vi vill driva - inte utifrån teori utan för att sätta vår vardagliga kamp i ett större sammanhang. Det är ju det som byggde Socialdemokraterna från början som ett socialistiskt arbetareparti och den tradition som Socialdemokratiska Vänsterpartiet ville föra vidare vid splittringen 1917."
T
T
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)