Ledare

30-talets ojämlikhet kan ge 30-talets politik

Stefan Löfven och Magdalena Andersson besökte i början på valåret Gällivare, bland annat för att titta på en sjukvårdshelikopter. Deras politik verkar dock inte riktigt ha nått fram till Gällivareborna. Foto: Fred<ric Alm/TT.

Det storstadsbaserade valstrategerna har misslyckats med att presentera budskap och politik som talar till landsbyggden. Det misslyckandet kan vi alla få betala för när SD plockar upp bollen som vänstern tappat, skriver Tamara Spiric.

Ledare

Vi fick ett förväntat valresultat. I väntan på en ny regering och för ett bra tag framöver borde vi därför ägna tid åt att fundera på vad som har orsakat resultatet. Det finns med all säkerhet flera svar på den frågan. Världen och livet är sällan svart eller vitt. Men en viktig aspekt kan vi inte bortse ifrån.

Förra veckan rankade FN organet UNDP Sverige som nummer sju på sitt Human Development Index. När de siffror som Sverige som helhet sänder till omvärlden vägs samman är vi det sjunde bästa landet i världen att leva i, sju placeringar upp från föregående sammanställning. Sug på det en stund, men bara en kort stund. För det är på en makronivå så att säga. Tittar man närmre så håller landet på att spricka.

Internationell statistik från OECD, Världsbanken och EU visar att Sverige är det industriland där skillnaderna mellan fattig och rik ökat mest under de senaste trettio åren. Tyvärr har klyftan mellan låg- och höginkomsttagare fortsatt att öka även under regeringen Löfven.

Den kunskapsbaserade högteknologiska ekonomin har koncentrerat tillväxten till storstadsregionerna. Samtidigt bidrar en bristande infrastruktur till att även andra slags arbeten flyttas närmare storstäderna. Detta leder till att Sverige får allt större regionala klyftor. I vårt rika Sverige har vi år 2018 en så ojämlik regional fördelning, sett till bland annat BNP per capita, att man få gå tillbaka till 1930-talet för att hitta samma nivåer. 1930-talet, klingar det bekant?

Då räcker det inte att skylla den SD-gula valresultatskartan över Skåne på det bruna arvet. Att det i dessa landsortskommuner tidigare har funnits många nazister har möjligen gjort det lättare för deras ättlingar att välja SD. Men det kan inte vara hela svaret. För varför i så fall nu och inte 1980 då nazifarfar fortfarande levde? Kanske har det att göra med att de regionala klyftorna var som minst kring 1980.

I vårt rika Sverige har vi år 2018 en så ojämlik regional fördelning, sett till bland annat BNP per capita, att man få gå tillbaka till 1930-talet för att hitta samma nivåer. 1930-talet, klingar det bekant?

Vi ser en massiv flykt från socialdemokratin på lands- och glesbygden över hela Sverige. Även i starka röda fästen som Norrbotten och Västerbotten tappar Socialdemokraterna fler väljare på landsbygden än i städerna. I Norrbotten tappar S 7 procent som helhet och upp till 13 procent i kommuner som Haparanda, Gällivare och Arjeplog. Många väljare lämnar för SD, men även för Centerpartiet som av många uppenbarligen fortfarande uppfattas som ett parti för landsbygden, åtminstone efter en period där de i opposition har kunnat ta ut de retoriska svängarna. På några få orter ökar Vänsterpartiet efter framgångsrikt lokalt arbete för att få människor att känna sig sedda och hörda, men de exemplen är för få.

Svensk lands- och glesbygd är full av människor som ser och känner hur framtidsutsikterna krymper. De storstadsbaserade valstrategerna har haft svårt att adressera dessa grupper med reformer. Medan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna trängs i mitten i en kamp om stadens medelklass växer en regional underklass fram. Underklassen är både ekonomisk, kulturell och social. Efter att i åratal har satt sin tilltro till att socialdemokratin ska se även dem, har dessa människor uppenbart börjat tappa hoppet. Detta samtidigt som en borgerlig agenda har flyttat diskussionen om det rika Sveriges bristande resursfördelning till att allt ont är invandrarnas fel. Detta trots att Sverige inte skulle fungera utan alla nysvenskar som i dag tvingas utföra de lägst avlönade arbetena i landet. Visst är det så att stora kulturella skillnader kan leda till friktion som samhället måste jobba med. Men Haparanda-Gunnels röst på SD kan inte bara förklaras med hatet mot den slöjbeklädda Aisha som förmodligen inte ens bor på hennes ort. Mer troligt är att Gunnel är uppgiven och less efter att alla dessa år ha lagt sin röst på socialdemokratin samtidigt som hennes ort och hennes möjligheter har krympt. Hon söker svar. Kanske tänker hon att svaret kan finnas hos SD, som faktiskt inte har fått pröva sin politik än. Vi vet att svaret inte finns där. Men det är bäst att Gunnel och alla andra i hennes sits snart får känna på förbättringar levererade av sundare politiska krafter. I annat fall kan den socialdemokratiska marschen mot den borgerliga mitten leda till att vi alla surt får erfara genomförandet av SD:s politik i en nära framtid.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • #val2018
  • landsbygd
  • Socialdemokraterna
  • Tamara Spiric

Ledare