Beth Laurin mellan sina verk "Trycket ska minska" och "Jag lyfter", 1975. Foto: Arne Ogenborg.
När högern går fram är det kvinnor och barn som förminskas och fragmentiseras.
Konstnären Beth Laurin, 88 år, blir den 8 mars kulturföreningen Fylkingens första kvinnliga hedersmedlem. Främst ses hon som skulptör, men under rekordåren för den offentliga konsten gick uppdragen mest till killarna. Så det mesta lämnade aldrig skissblocket. Av den otroliga humorn och ursinnet kunde man få en glimt på en separatutställning hon nyligen hade i Stockholm. Men hennes mest monumentala verk är enligt mig ändå Trycket ska minska från 1975, som finns i Moderna museets samling. I skuggan mellan två rivjärn syns en vagina i all sin oblyga köttighet. Det är ett ganska skrymmande verk och det utstrålar stöddighet och framåtrörelse. Men nästan 50 år senare har trycket inte minskat, utan ökat.
Det som stör med ”snippa” – förutom att det är ett direkt derivat från snopp – är exakt det som är problemet med de andra benämningarna, nämligen det om fragmentiseringen, fokuset på håligheten, det diminutiva och vaga. Det är oförargligt och frammanar precis det lugn hos vuxna som flicksaker förväntas göra. I dag, 20 år senare har den inneboende stympande effekten fått konsekvenser. Ett barn har lärt sig hur vuxna föredrar att höra saker som berör deras könsdelar och nu har ordets bristande precision fått hovrätten att fria den åtalade från alla former av övergrepp på barn, trots vad det måste ta av mod och obehag, att med ord förklara ett övergrepp. Det outsagda fokuset är alltså hålet – hur långt in? Så går det när man till varje pris försöker att ofarliggöra kroppar. De förvandlas till projektionsytor där uppfuckade föreställningar om barn, kvinnlighet och sexualitet proppas in. Det blir kaos.
Samma vecka aviserar Tidölaget förslaget om att vräka familjer vars barn begår brott, som ett svar på känslan av ökande otrygghet. Hur nu det ska gå till när ensamstående mammor – som det ofta är – kastas ut med syskonen på gatan. Ytterhögern är i uppåtgående världen över och det är uppenbart att feminismen identifieras som dess fiende. Från hoten mot fri abort, klappjakt på transpersoner till vuxenvärldens normalisering av svek mot barnen. Fler övergrepp ska begås.
Om vi ska lyckas välta det patriarkala väldet är det ingen ingen dum idé att börja med språket. Kanske är det författaren Maggie Nelson som ger den bästa beskrivningen. I Argonauterna skriver hon:
”Jag är intresserad av det faktum att klitoris, förklädd till en diskret knopp, sveper över hela området som en djävulsrocka, och att det är omöjligt att veta var dess åtta tusen nerver börjar och slutar.”
En metafor som i sin gudomliga mäktighet ger en mer biologiskt riktig bild av vaginans verkliga dimensioner och revolutionära potential.
