Högre tak, och en del av kollektivavtalet – eller en kortsiktigt omställningsstöd för höginkomsttagare? A-kassans framtid pressas fram mellan arbetsmarknadens parter och en regering som samtidigt försöker hantera en pandemi. Det kan sluta hur som helst. Foto: Bertil Ericson/TT.
Låg ersättning, långa väntetider och timanställda som stängs ute. A-kassan befinner sig vid ett vägskäl och coronapandemin har gjort det omöjligt att ignorera. I slutet av september lär vi veta vilken väg det blir.
A-kassan har problem. Den som anmälde sig hos Alfakassan i augusti i år kunde vänta sig en handläggningstid på 20 veckor, enligt statistik från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF). Minst fyra månader utan inkomst. Kulturarbetaren Jessica Stendahl sammanfattade saken i Svenska Dagbladet nyligen: ”Jag har barn att försörja. Jag har tvingats leva på sparkapital länge. Snart måste jag låna pengar för att klara mig.”
Ändå handlar de största slitningarna kring a-kassan inte om administration eller handläggningstider. Därunder har djupare konflikter, om själva fundamentet, bubblat under lång tid. Hur ska otryggt anställda fångas upp i ett system som byggdes för en helt annan arbetsmarknad? Och kan a–kassan ens fortsätta vara legitim när ersättningsnivåerna gröpts ur så mycket att det mer liknar ett stöttande bidrag än en arbetslöshetsförsäkring?
Om detta bråkar alla, och från olika partier och fackförbund finns nu åtminstone tre konkreta förslag på omfattande systemförändringar. Konflikterna kulminerar i samband med två besked i slutet av september: Höstbudgeten och resultatet av las-förhandlingarna.
År 1893 bildade Svenska Typografförbundet Sveriges första a-kassa. Under de första 40 åren var arbetslöshetsförsäkringen helt och hållet fackens domän, men 1935 klev Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering in och lade grunderna för det system som finns kvar än i dag. Det går ut på att staten bestämmer ersättningsnivåerna och villkoren för när en person kan få a-kassa men låter fackförbund och småföretagarorganisationer driva själva kassorna. Alla kassor som följer reglerna får finansiering från staten som täcker majoriteten av kostnaderna.
Pengarna som hamnar i den arbetslösas ficka kommer alltså till största del från staten, som också bestämmer hur mycket pengar det ska vara och hur länge man måste ha jobbat för att få dem. Fackförbunden agerar som ett slags administratörer och gillar upplägget eftersom det anses locka fler människor att gå med i facket. Samtidigt har systemet bidragit till att de olika a-kassorna, oavsett bransch eller andel arbetslösa, oftast haft ungefär samma medlemsavgift.
2015, efter borgerliga försök att ändra finansieringsmodellen och efter att ersättningsnivåerna under lång tid gröpts ur av inflationen, infriades det socialdemokratiska vallöftet om en höjning av maxbeloppet (”taket”) och grundbeloppet (”golvet”). Som mest kunde en arbetslös nu få ut 20 020 kronor före skatt under de första hundra dagarna – ett belopp som för många människor fortfarande är långt under de 80 procent av lönen som försäkringen är tänkt att täcka. Sedan dess har nivåerna fortsatt ligga still och inför valet 2018 kampanjade inte Socialdemokraterna för någon höjning.
Sedan kom coronapandemin. Med potentiell massarbetslöshet runt hörnet höjde regeringen tillfälligt golvet och taket, sänkte medlemstidskravet och tog bort de sex karensdagar som vanligtvis är ett slags paus mellan arbetslöshetens början och den första ersättningsdagen. Ersättningshöjningen presenterades delvis med teknokratiska argument om vikten att upprätthålla människors möjlighet att konsumera så att inte ekonomin faller ännu djupare när arbetslösheten ökar.
Adnan Habibija. Foto: LO
Samma argument återfanns hos LO, men dess ledning såg också förändringen som en moralisk seger. ”I dag blev folk skyddade från fattigdom”, sade dåvarande ordförande Karl–Petter Thorwaldsson till SVT i slutet av mars. Organisationen gick snabbt ut med krav på att förbättringarna görs permanenta. Adnan Habibija, arbetsmarknadsutredare på LO, säger till Flamman att dagens a-kassa har två huvudsakliga problem: Att för få omfattas och att ersättningarna är för låga.
– Reglerna för att kvalificera sig är så strikta att bara omkring 40 procent av de arbetslösa får a-kassa. Ett socialdemokratiskt mål var att 80 procent av de arbetslösa ska ha 80 procent av sin tidigare lön, men ersättningarna är så urholkade och reglerna så hårda att vi är långt därifrån i dag. I stället får ofta fack och privata försäkringsbolag täcka upp med separata inkomstförsäkringar, säger Adnan Habibija.
Vad behöver göras enligt LO?
– På kort sikt är det viktigaste att man gör de nuvarande förändringarna permanenta. Sedan behöver man titta på kvalificeringsreglerna för att få ersättning. Väldigt många unga och personer med otrygga jobb är helt enkelt inte medlemmar i a-kassan i dag.
Parallellt med LO:s önskan om förbättrade villkor är a-kassan också inbakad i de omtalade las–förhandlingarna mellan LO, PTK (Samlingsorganisation för tjänstemän) och Svenskt Näringsliv. I en gemensam utredning av fack och arbetsgivare, publicerad i juni i år, diskuteras möjligheterna till en radikalt annorlunda a-kassemodell. I den skulle arbetsgivaravgiften, som finansierar delar av dagens a-kassa, sänkas. Företagen ska sedan föra pengarna som tidigare gick till arbetsgivaravgift direkt in i en a-kassa som styrs gemensamt av fack och arbetsgivare. Samma pengar från samma källa och till samma ändamål, men utan statens kontroll. Villkoren för denna a-kassa bestäms sedan i kollektivavtalsförhandlingarna.
Knäckfrågan blir då vad som händer för den som jobbar utan kollektivavtal och sedan blir arbetslös. Ett annat dilemma är hur tillsynen, som i dag sköts av den granskande myndigheten IAF, ska skötas.
LO:s nyfikenhet inför en kollektivavtalad a-kassa ska ses mot bakgrund av dess motstånd till ett annat omfattande förändringsförslag som ligger på regeringens bord. Maria Hemström Hemmingsson, generaldirektör för Institutet för arbetsmarknad- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), har utrett hur a-kassan kan göras bredare och samtidigt vara ”budgetneutral”. Det vill säga hur villkoren kan förändras utan att det tillförs resurser. Utredningen har landat i en modell där kvalificeringsreglerna bygger på inkomst snarare än arbetad tid. Idén är att timanställda och människor med flera arbetsgivare ska slippa jaga olika arbetsintyg och lättare kunna kvalificera sig för ersättning. En följd blir också att den som har högre lön snabbare kvalificerar sig till a-kassan.
LO är kritiskt till en sådan ordning bland annat med hänvisning till att just högavlönade lättare kan få a-kassa. Dessutom är man skeptisk till utredningens förslag om att den arbetslöses ersättning ska trappas ned med tiden, som i dag. ”Man verkar sträva efter flexi, men inte security”, sammanfattade ordföranden Susanna Gideonsson saken i tidningen Arbetet i början av juni.
Hon syftar på idén om ”flexicurity” – försämrad anställningstrygghet i utbyte mot bättre villkor vid arbetslöshet – som de borgerliga partierna och Svenskt Näringsliv förordar. Svenskt Näringsliv är positivt till Hemström Hemmingsons utredning men tycker att ersättningen kan trappas ned ännu snabbare. Liberalerna strävar efter att göra a-kassan helt statlig och obligatorisk som ett steg mot flexicurity.
Precis som med las drivs a–kasse-förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare alltså på av ett hot om lagstiftning som LO inte vill ha.
Två aktuella frågor bestämmer alltså a-kassans framtid: Har Magdalena Andersson drivit på för permanent höjda ersättningsnivåer i budgetförhandlingarna, och kommer fack och arbetsgivare nå en överenskommelse om att på längre sikt införa en kollektivavtalad a-kassa?
Den första frågan får vi svar på 21 september när höstbudgeten presenteras i sin helhet, eller tidigare i något av de upphackade medieutspel som regeringen använder för att presentera budgetens delar. Adnan Habibija på LO tror på en höjning.
– Jag tror att det finns goda chanser att höjningarna blir permanenta. Jämfört med andra OECD-länder har vi en snål a-kassa, vi brukade ligga högt men hamnar inte ens i mitten av listan längre. Jag tror att de allra flesta politiker inser att det är viktigt att hålla konsumenters efterfrågan uppe i en ekonomisk kris.
Men inför valet 2018 meddelade Socialdemokraterna att de inte ville höja ersättningen. Är det verkligen realistiskt att tro att de har förhandlat för den saken nu?
– Jag skulle bli förvånad om man inte gjorde åtminstone vissa förbättringar. Politiken svänger och 2018 hade vi en högkonjunktur. Nu är det kris och både arbetare, akademiker och tjänstemän i hela landet förlorar jobben. Regeringen ska satsa hundra miljarder och det skulle förvåna mig om man inte lägger några av dem på inkomsttrygghet.
Flamman har ställt frågor till Magdalena Andersson om hennes prioriteringar under förhandlingarna. Hennes pressekreterare Johan Ekström svarar i ett mejl att finansministern ”inte förhandlar via media” och fortsätter:
– Socialdemokraterna är måna om den ekonomiska tryggheten för dem som blivit av med jobbet så att de kan ställa om och ta nya jobb. Det var därför vi höjde taket i a-kassan förra mandatperioden och det var därför vi genomförde en tillfällig höjning i våras.
Den andra frågan, om att på längre sikt införa kollektivavtalad a-kassa, väntas få ett svar 30 september. Då ska las-förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare vara färdiga. Om parterna inte kommer överens bollas det hela tillbaka till regeringen. Frågan är då om Vänsterpartiet gör verklighet av hotet att fälla regeringen över LAS-försämringar. I så fall kan också Maria Hemström Hemmingssons a-kasseutredning stryka med. Vad som händer om parterna kommer överens om las men utelämnar a-kassan återstår att se.
- A-kassa
