Opinion

Krönika

Adeln firar EU:s nya budget

För en vecka sedan spikade EU sin nya budget. Stellan Hermansson konstaterar att den påstådda ”förgröningen” bara är snack, och att jordbruksbidragen hamnar hos grevar och baroner.

Opinion

Jag kan se den hypotetiska händelsen framför mig. Greve Gyllenkrok bjöd hem Greve Piper i torsdags kväll förra veckan. Han serverade dyr cognac. Vem vet, kanske kungen var där också? De skålade för den Europeiska Unionen, som de själva kallar ”vår egen guldgruva”.
Ja, det är inte omöjligt att det hände. För i torsdags antogs EU:s budget på EU-parlamentets plenummöte. Därmed har jätteslöseriet än en gång godkänts. EU:s årsbudget för 2018 uppgår till nära 1,600 miljarder kronor. De två tyngsta posterna är: jordbruks- och regionalpolitiken.

Nära 40 procent av EU:s budget går till en jordbrukssektor som framförallt handlar om storskaligt jordbruk, kemikalieanvändning, övergödning, intensiv djurhållning och överproduktion som exporteras med subventioner.
Det så kallade gårdsstödet är särskilt kostsamt. Enorma belopp betalas ut till personer som inte behöver pengarna. Jordbruksverkets förteckning över mottagarna av gårdsstöd är som en lista över den svenska adeln. Sveriges största bidragstagare är grevar och baroner. En uträkning år 2015 visade att ett 40-tal rika adelsmän inom loppet av sex år hade mottagit 500 miljoner kronor.

I EU:s bidragssystem prioriteras ”utsatta människor” som grevarna Nils Gyllenkrok och Carl Piper. Genom åren är det de som har tagit emot mest pengar. Att de äger jord som är den bördigaste i landet spelar ingen roll. De ska ha gårdsstöd i alla fall. ”Den som har ska vara given” tycks vara EU-elitens paroll.
Två andra bidragstagare: Den svenske kungen fick förra året ta emot två miljoner kronor i jordbruksbidrag från EU bara för sitt gods i Stenhammar. Och drygt 1,3 miljoner kronor gick till Edeby gård som ägs av Melker Schörling, enligt Forbes världens 219:e rikaste person.

EU:s jordbrukspolitik växte fram i ett Europa som fortfarande höll på att återhämta sig från andra världskriget. Att säkra produktionen och mat till alla var naturligtvis ett viktigt mål då. Men flera decennier senare är systemet med fokus på inkomststöd rena vansinnet. Att EU dessutom ger exportstöd till jordbrukare, med konsekvensen att många afrikanska bönder inte kan konkurrera och kastas ut i fattigdom, är en annan förfärlig sida av budgeten.
EU:s strukturfonder och regionalpolitik är den näst största posten i EU:s budget. Här förekommer omfattande bedrägerier. EU:s egna revisorer konstaterade, efter en stor undersökning för sex år sedan, att närmare fyra procent av alla utbetalningar innehöll fel, även om allt inte är bedrägerier.

För tre år sedan sa den dåvarande EU-kommissionären Viviane Reding, inför parlamentets rättsliga utskott, att hon var ”chockerad” över hur mycket EU-pengar som hamnar hos kriminella. 2010 rapporterades fusk och bedrägerier för över fem miljarder kronor. Men Viviane Reding underströk att den verkliga siffran för fusket sannolikt är mycket högre.
De EU-kritiska vänsterpartierna kräver att både jordbruks- och regionalpolitik ska åternationaliseras. Men det lär dröja innan så sker. Röd-gröna krafter kan därför samtidigt enas om krav på att stödet ska gå till livsmedelsproduktion som sker på ett miljövänligt och solidariskt sätt. Men det är svårt att nå framgång med nuvarande högermajoritet.

EU-kommissionen talar ofta vackert om ”förgröningen” av jordbrukspolitiken. ”Den påstådda förgröningen är ett dåligt skämt”, svarar Naturskyddsföreningen helt korrekt.
Men med fortsatt politisk kamp och nya majoriteter så kan andra beslut tas. I den framtiden ska grevarna Gyllenkrok och Pipers guldgruva stängas.
De ska få sätta cognacen i halsen.

    Opinion