Vem var egentligen Gunnar Ekberg? Det måste han själv ha funderat över ibland. Det var 1973 som Folket i Bild/Kulturfront avslöjade att Gunnar Ekberg, för den hemliga svenska spionorganisationen IB:s räkning, infiltrerat både inhemska vänstergrupper och väpnade palestinska organisationer som PFLP.
I nyutkomna memoarboken De ska ju ändå dö berättar Ekberg för första gången sin version av historien. Och det är förstås intressant.
Ekberg verkar inte ångra någonting. Han motiverar spionaget med kalla kriget och hotet från Sovjet. Trots att IB framför allt ägnade sig åt att övervaka de ofta in absurdum antisovjetiska maoisterna i KFML. Och mycket kunde sägas om Maos Kina, men knappast att det utgjorde ett säkerhetspolitiskt hot mot Sverige.
Men det bekymrar knappast Gunnar Ekberg. Får han en order så utför han den. Och det finns inga gränser för vad han kan tänka sig att göra i rikets tjänst.
Han undervisar palestinska gerillakämpar samtidigt som han arbetar åt israeliska Mossad. Han bombhotar flygplan (varpå han kan rapportera till IB att den svenska Palestina-rörelsen, det vill säga han själv, bombhotar flygplan).
Han söker kontakt med KGB och hoppas bli värvad, så att han ska kunna bli dubbelagent. Han producerar antisemitiska flygblad och försöker förgäves sprida dem inom vänstern. I Beirut röker han ”libanesisk tobak” och tvingas runka av en äcklig gubbe för att inte bli avslöjad.
Men det mest fascinerande med boken är inte agentäventyren i Mellanöstern, utan det faktum att svensk säkerhetstjänst lät en avlönad provokatör försöka sprida terrorism och rasism i den antiimperialistiska rörelsen. Han misslyckades eftersom vänstern var stark, ideologiskt medveten och visste att hålla rent. Hur hade det gått för Gunnar Ekberg idag?
