Författaren Sven Wernström är död. Wernström tillhörde efterkrigstidens mest produktiva svenska författare och gav under sin livstid ut ett 100-tal titlar, bland annat ett stort antal äventyrsböcker för unga och inte minst klassiska socialistiskt pedagogiska barnböcker som Kamrat Jesus (1971) och Max Lurifax (1972). Till hans mest kända verk hör den prisbelönta ungdomsboksserien Trälarna (1973–1981) som skildrar de fattigas historia i det som kom att bli Norrköping under en period på nästan 1000 år. En annan uppmärksammad framgång var De hemligas ö (1966) som även filmatiserades av Jan Halldoff.
Wernström skrev alltid med klassperspektivet i centrum och hymlade aldrig om att syftet med litteraturen var att förklara samhället. En god bok skulle ha en marxistisk tendens och Wernström vände sig särskilt mot att förväxla socialism med en ”allmän Rädda Barnen-välvilja” eller som han lät en karaktär formulera det i Trälarna: ” Man kan inte älska människorna utan att hata deras förtryckare. Då blir det bara kristen hycklarkärlek.” Själv föddes han i ett arbetarhem på Södermalm i Stockholm 1925 i en lägenhet som ”såldes nyligen för över tre miljoner till nån rik jävel” men var 1970 bosatt på Vikbolandet utanför Norrköping.
De sista åren drev Wernström även en blogg där han skrev om både samhällsfrågor och öppenhjärtigt om saknaden efter hustrun, bildkonstnären Inga Wernström som avled 2013, samt om hur han såg på sin egen död. Som i inlägget ”Vi ska alla dö” den 10 december 2016.
Att veta att man snart ska dö är inte särskilt roligt. Fast egentligen är det ju bara att återgå till det normala.
Det normala för oss är att inte finnas till. Först är vi normala i en evighet. Sen finns vi till ett spralligt ögonblick, för att strax därefter återgå till det normala ickevarat.
(…)
Dö ska vi alla.
Jag ganska snart, jag som fyllt nitti.
Även du ska dö.
Ajö!
Ajö, Sven Wernström!