Nyheter/Utrikes 25 mars, 2022

Aktivister kartlägger ryssarnas inställning till kriget

Som alla krig kräver Rysslands invasion av Ukraina ett visst stöd i hemmaopinionen. Men repressionen gör det svårt att veta vad ryssarna egentligen tycker. En grupp aktivister försöker nu kartlägga det – med risk för sina liv.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari är det många som har frågat sig vad det ryska folket egentligen tycker om kriget.

För att besvara den frågan har oppositionspolitikern Alexej Minjajlo tillsammans med en grupp sociologer och dataanalytiker startat projektet Do Russians want war?.

Genom telefonintervjuer med ett demografiskt representativt urval ryska medborgare samt analys av beteenden i sociala medier kartlägger de hur opinionen utvecklas under krigets gång. Hittills har de publicerat resultaten av två undersökningar. Planen är att offentliggöra nytt material var tionde dag.

I den första undersökningen, som gjordes för tre veckor sedan, fann de att 59 procent av de omkring 1 800 tillfrågade stödde kriget. Men på grund av den hårda censuren och propagandan i rysk media är sådana siffror inte de enda viktiga.

– I den gruppen litar den stora majoriteten, 73 procent, på den statliga propagandan. Det betyder att de inte vet vad som egentligen händer i Ukraina. De tror inte att det är ett krig, utan en ”särskild operation” mot en liten grupp nazister som på olaglig väg tagit makten i Ukraina och som det ukrainska folket längtar efter att befrias ifrån, säger Alexej Minjajlo till Flamman.

Han tror dock att det kommer att förändras i takt med att kriget drar ut på tiden, eftersom propagandan inte kan förklara varför det tar så lång tid att förgöra en liten grupp nazister.

– Propagandan kommer då förmodligen att ändras och börja utmåla alla ukrainare som nazister. Annars kommer det att bli väldigt svårt för dem att förklara varför kriget pågår så länge, varför våra förluster är så stora och så vidare.

En annan upptäckt de gjorde är att en förkrossande majoritet av det ryska folket känner sympati med ukrainarna. Alexejs team analyserade 2,73 miljoner ryska inlägg i sociala medier och såg att 30,4 procent uttryckte sympati med ukrainare och bara 2,4 procent av inläggen innehöll fientlighet mot dem.

– Det stärker tesen att ryssar inte vet vad som händer. För om ett fullskaligt krig pågår och man stödjer det, måste man förmodligen tycka illa om fiendesidan. Men det är inte fallet. 14 procent av alla inlägg innehåller faktiskt personliga förolämpningar mot Putin, säger han.

Ytterligare en viktig aspekt är åldersskillnaden. Ju yngre de tillfrågade är desto större är sannolikheten att de är emot kriget. Enligt Alexej Mijnajlo har det att göra med vilka källor man hämtar information ifrån.

– De som får den från internet, där man konfronteras med olika typer av åsikter, är 13 procent mindre benägna att stödja kriget, även om majoriteten av oberoende ryska internetmedier är nedstängda. Vi har också sett att när folk får sina åsikter från diskussioner med andra är de också något mer benägna att vara mot kriget. Eftersom yngre generationer är mer aktiva på nätet tenderar de att vara mer mot kriget, eftersom de konfronteras med olika åskådningar och ser förstörda ukrainska byggnader.

Förra helgen gjorde de en andra undersökning. De väntade sig att stödet för kriget skulle öka, men exakt med hur mycket kunde de bara spekulera om. Resultatet visade mycket riktigt att stödet hade ökat. Men på grund av de politiska omständigheterna menar Alexej att man inte kan dra några slutsatser av det.

– Vi kallar denna undersökning ”Rädsla”. Som vi hade väntat oss gick stödet för kriget upp med nästan tio procent. Men det betyder ingenting, för repressionen har förstärkts under samma tid.

Den 4 mars antogs ett paket med krigscensurlagar. Bland annat kan man dömas till 15 års fängelse om man kritiserar kriget och stöd för sanktionerna kan också ge fängelse. Alexejs team gjorde ett experiment eftersom de ville mäta graden av rädsla hos de svarande. De delade in de intervjuade i två grupper och gav dem olika svars­alternativ.

– Vi tolkar resultatet som att en del av dem som stödjer kriget gör det för att det är den socialt acceptabla ståndpunkten. Man är rädd och ger det svar som man vet är säkrast. Vi vet att bland dem som inte stödjer kriget är folk mer benägna att inte svara eftersom det är farligt. Men det är inte alls farligt att säga att man stödjer kriget. Till och med dagisbarn uppmanas hylla kriget. Ändå valde tio procent av dem som stödjer kriget att inte svara på frågan, säger Alexej.

Ett annat sätt att mäta hur ärligt folk svarar är att titta på vad de kallar kriget. Alexejs team frågade vad folk tror pågår: är det ett krig eller en ”särskild operation”, som regeringen kallar det? Majoriteten svarade särskild operation.

– Men om man tittar på vad folk söker på för ord på internet är ”krig i Ukraina” 50 gånger vanligare än ”särskild operation”. Så folk använder den officiella termen i undersökningar men de anser själva att det är ett krig, säger han och fortsätter:

– Jag kan citera en 51-årig man som bor i en stad: ”Om jag svarar nej är det för att det är en provokativ fråga. Därför svarar jag att det är en särskild operation. Alla andra svar kan leda till åtal, och jag vill inte det.” En 53-årig kvinna från en by svarade: ”Jag vet inte, om jag svarar er kommer polisen komma imorgon och gripa mig.” Folk är öppna med det.

Ytterligare ett uttryck för den tilltagande rädslan är att allt fler av de tillfrågade vägrar delta i undersökningen, fastän många deltog i den första. En annan orsak till att stödet fortsätter öka är enligt Alexej att sanktionerna från västmakterna ännu inte har börjat märkas för vanligt folk.

– Det påverkar inte än, tror jag. Men de kommer att göra det, det krävs bara mer tid.

Trots det höga stödet i undersökningarna menar han att det aktiva stödet för Vladimir Putin är väldigt svagt. Till exempel har nästan inga större demonstrationer till stöd för kriget ägt rum. Vid dem som anordnas av regeringen, såsom det stora firandet av åttaårsdagen av annekteringen av Krim på Luzjnikistadion i Moskva förra fredagen, deltar ofta anställda vid statsägda företag som bussats in till huvudstaden.

– Jag misstänker att det totala antalet som deltagit i demonstrationer till stöd för kriget är mindre än de 14 000 som blivit gripna för att ha demonstrerat mot det. Och det är trots att de som protesterar mot kriget vet att de kan bli gripna, misshandlade eller fängslade, medan det inte finns några risker med att uttrycka sitt stöd. Men trots det är det nästan bara folk som betalas som deltar i regeringens manifestationer. Den första sådana demonstrationen genomfördes i Sankt Petersburg och det var ungefär 50 personer som kom.

Hur många behöver vara emot kriget för att något ska hända tror du?

– Det beror på hur aktiva de är. Om en procent av ryssarna går ut på gatan och protesterar, vilket är 1,5 miljoner, kan det räcka. Men det kanske också inte gör det. Om våra undersökningar skulle börja visa att 90 procent är emot kriget men ingen går ut på gatan kommer det inte heller att förändra något. Men situationen är unik så jag vill inte spekulera.

Hur ser du på att så många ryssar som motsätter sig kriget flyttar utomlands nu?

– Om Putin vinner och lyckas stanna vid makten kommer han att rensa ut så kallade ”nationsförrädare”. Så ju fler förrädare som finns i Ryssland desto senare kommer de att gripa mig. Att folk lämnar landet är därför inte bra ur mitt perspektiv. Men det är bra att de är i säkerhet. Det är också en tragedi att så många välutbildade människor lämnar landet. En ekonomi bygger på intelligens, inte olja. Denna ”brain drain” är värre än oljeembargot.

Varför väljer du inte att vara anonym som resten av ditt team?

– Någon måste ställa sig upp och säga sanningen. För många är rädda, till och med för att göra det minst riskabla. De säger att har för mycket ansvar för att ta några risker. Men det är precis när man har något att förlora som man måste göra motstånd, annars förlorar man allt.

Väntar du dig att bli gripen?

– Ja, utan tvekan. Såvida vi inte lyckas stoppa kriget snart är det 99 procents sannolikhet att jag blir gripen, kanske fängslad och kanske till och med skjuten. Ryssland lämnade Europarådet förra veckan, vilket innebär att de kan återinföra dödsstraffet. Det kommer i så fall troligen först att användas mot en pedofil eller något liknande, för att visa att det behövs. Men sedan kommer de att använda det mot ”nationsförrädare”. Detta hot gör det dock bara än mer nödvändigt att agera och inte gömma sig.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2026

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 mars, 2026

Marx hade inte alls rätt om Ryssland

Rysslands president Vladimir Putin deltar i en kransnedläggning vid Den okände soldatens grav, intill Kremlmuren, måndagen den 23 februari 2026. Foto: Maxim Shipenkov/Pool Photo/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret. 

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen. 

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864! 

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.  

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen. 

Här finns det nog något att lära för dagens vänster. 

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår  att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 mars, 2026

”Vad vore Vattenfall utan Jokkmokk?”

Med sitt ”tack, men nej tack” blev Roland Boman, kommunalråd i Jokkmokk, rikskänd. Foto: Paulina Sokolow.

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.


För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 mars, 2026

Våldsdömd aktivist har passerkort till riksdagen: ”Obehagligt”

2021 dömdes den 27-åriga högerextrema aktivisten för våld mot tjänsteman. Nu har han genom sin anställning som journalist fått pressackreditering på riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT, montage.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 mars, 2026

Att stötta Iran är lika självklart som att stötta Sydafrika

En man rensar bråte i sin förstörda lägenhet efter att en närliggande polisstation blivit träffad av amerikanska och israeliska bomber i mars 2026. Foto: Vahid Salemi /AP/TT

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad. 

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga. 

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten. 

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 mars, 2026

Varför misstänkliggör Paulina Sokolow Palestinarörelsen?

Dror Feiler anser i en replik att Flamman kommer med falska anklagelser mot Sami Suliman. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt. 

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism. 

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne,  i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel. 

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad. 

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 17 mars, 2026

Grillen #14: Simona Mohmssons legendariska SD-kram

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 mars, 2026

Inget lobbyistförbud i V – om partistyrelsen får bestämma

Linda Snecker gick från att vara riksdagsledamot för Vänsterpartiet till att bli lobbyist. Foto: Janerik Henriksson/TT.

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 mars, 2026

Ozempic för de rika – hjärtinfarkt för de fattiga

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy får avslag trots att det är effektivt mot fetma och relaterade sjukdomar. Foto: Lise Åserud/NTB/TT.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 mars, 2026

Nyliberalerna har inga hjärtan att öppna

Nyliberaler som Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch förespråkar en varm flyktingpolitik – men en kall arbetsmarknad. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)