Nyheter/Utrikes 25 mars, 2022

Aktivister kartlägger ryssarnas inställning till kriget

Som alla krig kräver Rysslands invasion av Ukraina ett visst stöd i hemmaopinionen. Men repressionen gör det svårt att veta vad ryssarna egentligen tycker. En grupp aktivister försöker nu kartlägga det – med risk för sina liv.

Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari är det många som har frågat sig vad det ryska folket egentligen tycker om kriget.

För att besvara den frågan har oppositionspolitikern Alexej Minjajlo tillsammans med en grupp sociologer och dataanalytiker startat projektet Do Russians want war?.

Genom telefonintervjuer med ett demografiskt representativt urval ryska medborgare samt analys av beteenden i sociala medier kartlägger de hur opinionen utvecklas under krigets gång. Hittills har de publicerat resultaten av två undersökningar. Planen är att offentliggöra nytt material var tionde dag.

I den första undersökningen, som gjordes för tre veckor sedan, fann de att 59 procent av de omkring 1 800 tillfrågade stödde kriget. Men på grund av den hårda censuren och propagandan i rysk media är sådana siffror inte de enda viktiga.

– I den gruppen litar den stora majoriteten, 73 procent, på den statliga propagandan. Det betyder att de inte vet vad som egentligen händer i Ukraina. De tror inte att det är ett krig, utan en ”särskild operation” mot en liten grupp nazister som på olaglig väg tagit makten i Ukraina och som det ukrainska folket längtar efter att befrias ifrån, säger Alexej Minjajlo till Flamman.

Han tror dock att det kommer att förändras i takt med att kriget drar ut på tiden, eftersom propagandan inte kan förklara varför det tar så lång tid att förgöra en liten grupp nazister.

– Propagandan kommer då förmodligen att ändras och börja utmåla alla ukrainare som nazister. Annars kommer det att bli väldigt svårt för dem att förklara varför kriget pågår så länge, varför våra förluster är så stora och så vidare.

En annan upptäckt de gjorde är att en förkrossande majoritet av det ryska folket känner sympati med ukrainarna. Alexejs team analyserade 2,73 miljoner ryska inlägg i sociala medier och såg att 30,4 procent uttryckte sympati med ukrainare och bara 2,4 procent av inläggen innehöll fientlighet mot dem.

– Det stärker tesen att ryssar inte vet vad som händer. För om ett fullskaligt krig pågår och man stödjer det, måste man förmodligen tycka illa om fiendesidan. Men det är inte fallet. 14 procent av alla inlägg innehåller faktiskt personliga förolämpningar mot Putin, säger han.

Ytterligare en viktig aspekt är åldersskillnaden. Ju yngre de tillfrågade är desto större är sannolikheten att de är emot kriget. Enligt Alexej Mijnajlo har det att göra med vilka källor man hämtar information ifrån.

– De som får den från internet, där man konfronteras med olika typer av åsikter, är 13 procent mindre benägna att stödja kriget, även om majoriteten av oberoende ryska internetmedier är nedstängda. Vi har också sett att när folk får sina åsikter från diskussioner med andra är de också något mer benägna att vara mot kriget. Eftersom yngre generationer är mer aktiva på nätet tenderar de att vara mer mot kriget, eftersom de konfronteras med olika åskådningar och ser förstörda ukrainska byggnader.

Förra helgen gjorde de en andra undersökning. De väntade sig att stödet för kriget skulle öka, men exakt med hur mycket kunde de bara spekulera om. Resultatet visade mycket riktigt att stödet hade ökat. Men på grund av de politiska omständigheterna menar Alexej att man inte kan dra några slutsatser av det.

– Vi kallar denna undersökning ”Rädsla”. Som vi hade väntat oss gick stödet för kriget upp med nästan tio procent. Men det betyder ingenting, för repressionen har förstärkts under samma tid.

Den 4 mars antogs ett paket med krigscensurlagar. Bland annat kan man dömas till 15 års fängelse om man kritiserar kriget och stöd för sanktionerna kan också ge fängelse. Alexejs team gjorde ett experiment eftersom de ville mäta graden av rädsla hos de svarande. De delade in de intervjuade i två grupper och gav dem olika svars­alternativ.

– Vi tolkar resultatet som att en del av dem som stödjer kriget gör det för att det är den socialt acceptabla ståndpunkten. Man är rädd och ger det svar som man vet är säkrast. Vi vet att bland dem som inte stödjer kriget är folk mer benägna att inte svara eftersom det är farligt. Men det är inte alls farligt att säga att man stödjer kriget. Till och med dagisbarn uppmanas hylla kriget. Ändå valde tio procent av dem som stödjer kriget att inte svara på frågan, säger Alexej.

Ett annat sätt att mäta hur ärligt folk svarar är att titta på vad de kallar kriget. Alexejs team frågade vad folk tror pågår: är det ett krig eller en ”särskild operation”, som regeringen kallar det? Majoriteten svarade särskild operation.

– Men om man tittar på vad folk söker på för ord på internet är ”krig i Ukraina” 50 gånger vanligare än ”särskild operation”. Så folk använder den officiella termen i undersökningar men de anser själva att det är ett krig, säger han och fortsätter:

– Jag kan citera en 51-årig man som bor i en stad: ”Om jag svarar nej är det för att det är en provokativ fråga. Därför svarar jag att det är en särskild operation. Alla andra svar kan leda till åtal, och jag vill inte det.” En 53-årig kvinna från en by svarade: ”Jag vet inte, om jag svarar er kommer polisen komma imorgon och gripa mig.” Folk är öppna med det.

Ytterligare ett uttryck för den tilltagande rädslan är att allt fler av de tillfrågade vägrar delta i undersökningen, fastän många deltog i den första. En annan orsak till att stödet fortsätter öka är enligt Alexej att sanktionerna från västmakterna ännu inte har börjat märkas för vanligt folk.

– Det påverkar inte än, tror jag. Men de kommer att göra det, det krävs bara mer tid.

Trots det höga stödet i undersökningarna menar han att det aktiva stödet för Vladimir Putin är väldigt svagt. Till exempel har nästan inga större demonstrationer till stöd för kriget ägt rum. Vid dem som anordnas av regeringen, såsom det stora firandet av åttaårsdagen av annekteringen av Krim på Luzjnikistadion i Moskva förra fredagen, deltar ofta anställda vid statsägda företag som bussats in till huvudstaden.

– Jag misstänker att det totala antalet som deltagit i demonstrationer till stöd för kriget är mindre än de 14 000 som blivit gripna för att ha demonstrerat mot det. Och det är trots att de som protesterar mot kriget vet att de kan bli gripna, misshandlade eller fängslade, medan det inte finns några risker med att uttrycka sitt stöd. Men trots det är det nästan bara folk som betalas som deltar i regeringens manifestationer. Den första sådana demonstrationen genomfördes i Sankt Petersburg och det var ungefär 50 personer som kom.

Hur många behöver vara emot kriget för att något ska hända tror du?

– Det beror på hur aktiva de är. Om en procent av ryssarna går ut på gatan och protesterar, vilket är 1,5 miljoner, kan det räcka. Men det kanske också inte gör det. Om våra undersökningar skulle börja visa att 90 procent är emot kriget men ingen går ut på gatan kommer det inte heller att förändra något. Men situationen är unik så jag vill inte spekulera.

Hur ser du på att så många ryssar som motsätter sig kriget flyttar utomlands nu?

– Om Putin vinner och lyckas stanna vid makten kommer han att rensa ut så kallade ”nationsförrädare”. Så ju fler förrädare som finns i Ryssland desto senare kommer de att gripa mig. Att folk lämnar landet är därför inte bra ur mitt perspektiv. Men det är bra att de är i säkerhet. Det är också en tragedi att så många välutbildade människor lämnar landet. En ekonomi bygger på intelligens, inte olja. Denna ”brain drain” är värre än oljeembargot.

Varför väljer du inte att vara anonym som resten av ditt team?

– Någon måste ställa sig upp och säga sanningen. För många är rädda, till och med för att göra det minst riskabla. De säger att har för mycket ansvar för att ta några risker. Men det är precis när man har något att förlora som man måste göra motstånd, annars förlorar man allt.

Väntar du dig att bli gripen?

– Ja, utan tvekan. Såvida vi inte lyckas stoppa kriget snart är det 99 procents sannolikhet att jag blir gripen, kanske fängslad och kanske till och med skjuten. Ryssland lämnade Europarådet förra veckan, vilket innebär att de kan återinföra dödsstraffet. Det kommer i så fall troligen först att användas mot en pedofil eller något liknande, för att visa att det behövs. Men sedan kommer de att använda det mot ”nationsförrädare”. Detta hot gör det dock bara än mer nödvändigt att agera och inte gömma sig.

Kultur 30 december, 2025

Ond, kåt, sjuk och oförglömlig

Jana (Amanda Jansson) och Bror (Rasmus Johansson) i barndomshemmet där de växte upp med misshandel och övergrepp. Foto: SVT.

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda. 

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 30 december, 2025

Flammans svek mot Palestinarörelsen 

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas. 

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 december, 2025

Amra Bajric: Chris Rea – en tröst för gubbflickor som jag

Chris Rea uppträder i Budapest, Ungern i mars 2008. Foto: Peter Kollanyi/AP.

Just för att han var så främmande gjorde honom möjlig att älska. Amra Bajric sörjer den raspiga rösten som ackompanjerade hennes första tid som flykting i Sverige.

Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.

Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 23 december, 2025

Jacob Lundberg: Bohlin springer en kinesisk sekts ärenden 

Minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin presenterar satsningar på det civila försvaret i september 2025. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Genom tidningen Epoch Times vill den vetenskapsfientliga Falun Gong-rörelsen sprida sitt budskap. Nu får de en tidig julklapp av Carl-Oskar Bohlin – minister med ansvar för att förhindra desinformation.

Det finns en intressant föreläsning av Li Hongzhi, ledare för den nyreligiösa Falun Gong-rörelsen. 2010 talade han inför 6 500 anhängare i New York, och fick en fråga om hur rörelsen ska förhålla sig till ”våra medier” – däribland tidningen Epoch Times.

– De elever som driver dessa medier behöver tänka igenom hur de bättre ska etablera positionen för de medier som Dafa-lärjungar driver som en del av samhället, och bli vanliga medier i det vanliga samhället, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 20 december, 2025

Joel Halldorf: Gud är revolution – sade jungfru Maria

Att jungfru Maria framställs som fridfull är en modern uppfinning. Bild ur engelskt manuskript, 1200-tal.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.  


Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8  december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet. 

Men det är inte hela bilden. 

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner. 

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret. 

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”. 

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.  

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle. 

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare. 

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka. 

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger: 

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort. 

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Och de har goda skäl att vara oroliga. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 20 december, 2025

Artur Bagheri: ”De utgår från att vi är woke”

Karaktären i dikternas jag är en ung, omogen man utan klassanalys. Artur Bagheri har debuterat med Prinsens toner. Foto: Paulina Sokolow.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 december, 2025

Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”

Bild: Delsbo solidaritetskör / Skärmavbild från Kvartal.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Silicon Valley är lika reaktionärt som Texas

Den högerkonservativa mångmiljardären Peter Thiel vid en Bitcoinmässa i Florida 2022. Foto: Rebecca Blackwell.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget. 

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin. 

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor  (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Läs mer
En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka. 

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 19 december, 2025

Färgsprakande floskelfest med ”daddy issues”

Krigarhövdingen Varang är ond men förförisk. Foto: 20th Century Studios/Disney.

James Camerons blå befolkning väckte en gång miljoner biobesökares världssamveten. 13 år och 400 miljoner dollar senare serveras en familjesåpa med vapenskrammel.

Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser. 

För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 19 december, 2025

Sluta vänsterdeppa – mycket i världen blir bättre!

Det brasilianska Arbetarpartiets Lula da Silva ser in i en förhoppningsvis ljus framtid. Foto: Andre Penner/AP/TT.

Är du för stressad för att läsa det här brevet, för att du ännu inte köpt julklappar än? Lugnt, tryck bara här så löser det sig.

Nå, var var vi.

Hoppas att du har en fin december. Jo jag vet att det är den mörkaste någonsin. Men tänk på att det är ljust någon annanstans!

Förlåt men jag ser bara en massa dysterhet överallt. Trots att det finns mycket som faktiskt går åt rätt håll.

Låt oss börja med det tråkiga: grön energi. År 2024 var 92,5 procent av all ny elkapacitet förnybar, med en rekordökning på 585 gigawatt. Snart kommer sol och vind att passera kol som världens dominerande energislag. Hurra!

Nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Visst gör radikalhögern framsteg, men den dominerar knappast. Politiken har snarare brutits upp i tre delar – en rödgrön, en liberal och en högerpopulistisk – och ingen av dem är stark nog för att vinna majoritet. Det gör politiken oförutsägbar och ineffektiv, men lämnar även plats för vänstersegrar.

Den franska vänstern vann faktiskt valet våren 2024, även om den inte släpptes fram till makten. Och i år har uttalade socialister vunnit i Danmark och New York, med levnadsomkostnader som huvudfråga – ett område där vänstern har bäst svar. Det bådar gott inför kommande storstadsdrabbningar. Latinamerika fortsätter att vara en stark kontinent, med vänsterstyren i stora länder som Brasilien, Colombia och Mexiko.

Den globala arbetslösheten ligger stabilt på fem procent, vilket är historiskt lågt. I OECD har reallönerna börjat öka igen efter covid- och inflationsdippen, Och även om ojämlikheten har fortsatt öka inom länder så minskar den mellan länder, tack vare de enorma ekonomiska framstegen i stora delar av världen – inte minst stora länder som Kina, Indien, Thailand och Indonesien.

Därför har medellivslängden globalt ökat från 66,8 till 73,5 år på 25 år, vilket beror på halverad barnadödlighet, bättre sjukvård, framsteg mot infektionssjukdomar som hiv och malaria, högre levnadsstandard, och lägre dödlighet i arbetsplatsolyckor.

Sådana siffror avfärdas ibland som ”liberala”, men det är en absurd tanke att socialister inte skulle glädjas över att människor är friskare och lever längre. Och på vissa håll syns en ljusning även i kampen mot ojämlikhet – Brasilien införde i fjol en skatt på jätterika och skatteflykt, och OECD:s globala minimiskatt för multinationella bolag är nu införd i över 50 länder, däribland flera EU-stater.

Kort sagt: allt är inte skit. Så nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Diskutera på forumet (2 svar)