Algerisk vår

Utrikes

Efter en lång tid av relativt lugn har demonstrationer och protester återigen blossat upp runt om i Arabvärlden. Strejker i Libanon och Tunisien och massiva demonstrationer mot diktatorn Omar al-Bashir i Sudan har präglat de första månaderna på det nya året – åtta år efter den arabiska våren. Men de största och mest omstörtande händelserna har utan tvivel varit de som har skakat Algeriet.

Den 22 februari samlades nästan en miljon människor i huvudstaden Alger. Det var den största demonstrationen på decennier och första gången som en massmobilisering av det här slaget genomförts i staden sedan demonstrationsförbud infördes 2001. Den utlösande faktorn bakom protesterna var tillkännagivandet att presidenten Abdulaziz Bouteflika, trots stagnerande ekonomi och politisk korruption, skulle ställa upp för en femte mandatperiod i de val som skulle hållas i april. Men det är knappast Bouteflika själv som stått i centrum för protesterna: personligen har presidenten inte framträtt överhuvudtaget sedan han drabbades av en stroke för ungefär sex år sedan, och det spekuleras nu i huruvida han ens kan tala längre. Enligt Spyros Sofos, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, råder det knappast något tvivel om att han är bara är en frontfigur för de verkliga makt­havarna:

– Demonstrationerna har visserligen fokuserat på det författningsvidriga beslutet att låta president Abdelaziz Bouteflika ställa upp för en femte presidentperiod. Men det finns djupare orsaker bakom missnöjet: ett annat mål för protesterna har varit det algerierna kallar ”le pouvoir” – makten. Det vill säga den oligarkiska grupp militärer, byråkrater och affärsmän som i praktiken styr landet, gömda bakom Bouteflika, säger Spyros Sofos till Flamman.

Efter veckor av allt mer intensiva protester kungjordes det till slut att Bouteflika inte skulle ställa upp för omval. Men i samma andetag meddelades det att valen som skulle ha hållits i mitten på april skulle skjutas upp på obestämd tid, och att presidenten skulle sitta kvar till dess.

Om tanken var att gå demonstranterna till mötes, så fick de motstridiga beskeden snarast motsatt effekt. Framför allt riktades uppmärksamheten ännu mer än tidigare på det militära etablissemangets roll:

–  Den stora frågan nu är om ”folkarméns” överbefälhavare Ahmad Gaid Salah kommer att tvingas bära ansvaret för det katastrofala slutet på Bouteflikas presidentskap, eller om militären tvärtom kommer att stärka sitt grepp, säger Gilbert Achcar, utvecklingsekonom och mellanösternexpert verksam vid SOAS i London, till Flamman.

Militärens, och ”le pouvoirs” position generellt bygger till stor del på en skräck för att landet ska drabbas av konflikter liknande dem som hemsökte Algeriet under 1990-talet. Då slets landet sönder i ett inbördeskrig mellan militären och den islamistiska oppositionsrörelsen FIS. Men frågan är om dessa argument om säkerhet och stabilitet verkligen biter på dagens demonstranter:

– Den här generationen har inte upplevt det så kallade ”svarta decenniet”, med inbördeskrig och repression, och det är i första hand ungdomar från storstäderna som har lett protesterna. De mest framträdande bland de som protesterar är relativt välutbildade, men fastlåsta av demografisk explosion och socioekonomisk stagnation, säger Spyros Sofos.

Ingenting tyder heller på att demonstranterna har något till övers för radikalkonservativ, salafistisk islamism.

– Intressant nog, och i stark kontrast till de salafistledda demonstrationerna 1988 (som ledde fram till inbördeskriget), så har kvinnor spelat en mycket aktiv roll i protesterna. Demonstranterna har också spridit bilder på unga par som kysser varandra under demonstrationerna, som för att visa att den könssegregation som annars är vanlig i det algeriska samhället inte är någon del av demonstranternas moraluppfattning, påpekar Spyros.

 

Trots de synbara likheterna med den arabiska våren – ledarlösa massdemonstrationer dominerade av storstädernas unga, i protest mot både ett gammalt ledarskikt och hopplösa livsutsikter – så tycks få av demonstranterna i Algeriet uttryckligen göra den kopplingen.

En förklaring kan säkerligen vara att den arabiska våren själv fått en dåligt rykte på grund av de av nederlag, repression och inbördeskrig som följde i de flesta länder. Men bakom detta finns också djupare historiska rötter. Befrielsekriget mot Frankrike under 50- och 60-talet, och protesterna mot enpartistaten under slutet av 80-talet, har gett det algeriska folket en självbild av att vara dem som leder kampen för frihet, inte de som följer efter. Arvet från frihetskampen har också gett en klangbotten till protesterna:

– Era förfäder befriade Algeriet från kolonialismen, och nu ger ni algerierna tillbaka deras frihet och deras stolthet som de varit berövade alltsedan självständigheten, sade Djamila Bouhired, en av den antikoloniala frihetskampens mest ikoniska förgrundsgestalter, i ett uttalande till stöd för protesterna i förra veckan.Samtidigt finns det direkta kopplingar mellan protesterna och den arabiska våren. Den gången var det enbart tack vare snabba och stora ekonomiska eftergifter som ”le pouvoir” lyckades avvärja hotet. Men det var eftergifter som knappast bidrog till att lösa problemen med stagnation, arbetslöshet och fattigdom:

– Det finns onekligen stora likheter med den arabiska våren, i betydelsen att upproren föranletts av samma socioekonomiska, politiska och demografiska problem, menar Spyros. Det är också positivt att demonstranterna har haft möjligheten att lära sig av sina föregångare i de andra arabländerna. Förhoppningsvis kan de lyckas genomföra en ”algerisk vår”, som kan lyckas bättre, tillägger han.

En lärdom som många har dragit av den arabiska våren är de problem som visade sig med den ”ledarlösa” struktur som upproren präglades av. Den nätverksbaserade, spontana och gatufokuserade aktivism som gjorde protesterna så överväldigande och svårstoppade för regimerna gjorde det samtidigt relativt lätt för det politiska etablissemanget i vidare mening att efter en tid återta kontrollen i en eller annan form. I Egypten sitter militären återigen vid makten, efter ett kort mellanspel av det Muslimska Brödraskapet, och få andra länder har några positiva resultat att uppvisa.

Tunisien, det land som kanske lyckats bäst med att upprätta och bevara demokratiska strukturer, är talande nog det land som redan innan revolutionen hade den starkaste traditionen av oberoende politisk och facklig organisering. Gilbert Achcar, som skrivit flera böcker där han försökt hitta orsakerna till den arabiska vårens framgångar och misslyckanden, menar att detta varit helt avgörande, och att det inte bådar gott för Algeriet:

–  Jag hoppas förstås att Algeriet, liksom sitt grannland, ska lyckas bryta militärstyrets onda cirkel, och träda in på en väg mot demokrati. Men i Tunisien hade man redan en välorganiserad, oberoende, politisk och samhällelig rörelse, som har kunnat fungera som en hörnsten i den demokratiska processen, nämligen fackföreningsfederationen UGTT. Varken Algeriet eller något annat arabland har något liknande, oavsett om vi pratar om fackföreningar eller partier, säger Gilbert Achcar.

Så här långt har den oppositionen i Algeriet också visat sig ha svårt att enas. Protesterna som sådana har genomgående skett utan direkta band till de gamla oppositionspartierna. Försöken att formulera om en gemensam ”Plattform för förändring” – som lanserades av paraplyorganisationen Nationella koordinationen för förändring – stötte mycket snart på patrull när den lanserades i förra veckan. Inte minst väckte det faktum att flera kända islamister fanns bland undertecknarna ont blod:

– Det är en strategi från det förbjudna islamistpartiet FIS medlemmar för att få spela en roll i den politiska övergångsprocessen. De drar nytta av den ledarlösa rörelsen för sina egna syften, säger en anonym företrädare för oppositionsrörelsen Mouwatana till al-Jazeera.

Samtidigt är det tydligt att protesterna har lett till att ställningen stärkts för de oberoende politiska organisationer och rörelser som trots allt finns, inte minst de oberoende fackföreningarna. Den senaste månaden har man upprepade gånger genomfört strejker mot regeringen. Efter att de kallats till samtal med den nytillträdde premiärministern Noureddine Badawi för diskutera planerna på en nationell enhetsregering vägrade de:

– Vi kommer inte att hålla några samtal med regimen. Folket kräver att regimen ska lämna makten, och vi står med dem, sade Boualem Amoura, generalsekreterare i lärarförbundet SATEF i ett uttalande.

I kombination med ett växande antal avhopp från Bouteflikas parti FLN, som i viss mån också försökt göra sig till röst för protesterna, och den statsstyrda landsorganisationen UGTA visar detta att den politiska spelplanen har förändrats i grunden:

–  Det som är symboliskt viktigt med detta är att fackföreningarna förut knappast brukades tas emot alls av politikerna, och deras strejker och krav ignorerades, men nu är det tvärtom så att regimen kommer till dem säger Nordafrikaforskaren Isabelle Werenfels till al-Jazeera.

Om protesterna verkligen kommer att lyckas med sitt mål att skapa ett demokratiskt och jämlikt Algeriet är naturligtvis för tidigt att säga. Spyros Sofos menar dock att det är redan nu står klart att en ny era inletts i Algerisk politik:

–  Trots all repression finns det en växande demokratisk politisk kultur, och man kan hoppas att protesterna har satt igång en process som inte går att ignorera. Men jag tror inte att demokrati kommer att kunna införas över en natt; det är snarare en lång process, som militären kommer att övervaka med stor misstänksamhet.

Även Gilbert Achcar tror att vägen mot demokrati kommer att vara lång, och att militärens roll även fortsatt kommer att vara avgörande. Viktigast av allt är att bygga en rörelse till stöd för revolutionen, med bas i de breda lagren, menar han:

–  Det är bara med en sådan i ryggen som man kan säkerställa att folket förmår vinna över majoriteten av militären till revolutionens sida. Bara på så sätt kan landet träda in på ett spår som leder bort från militärstyre, mot ett civilt, demokratiskt system. Detta är inget som kommer att ske över en natt. Men vem har sagt att revolutioner sker över en natt?