Kultur

Alkemisten

Kjell Höglund. Foto: FLT-PICA/TT.

Han är kult- och geniförklarad, mytomspunnen och åter aktuell. Erik Haking söker nycklar till mysteriet Kjell Höglund vars enda skönlitterära verk nu ges ut på nytt.

Kultur

 

Magnum Opus: ett ockult manifest

Kjell Höglund.
Nilledition.

Artisten Kjell Höglund upplever en renässans. Det är i alla fall den slitna påannonsering som kulturredaktioner turas om att använda för att uppmärksamma det faktum att inte mindre än två – av varandra oberoende – uttolkare av hans verk utkommer med cover-skivor under 2018 (Ellen Sundberg och Ellinor Brolin), samtidigt som Höglund själv nyligen släppte sin första låt på elva år (”Dumhetens domstol”). I Stockholm finns sedan ett par år tillbaka klubben ”Klubb Höglund”, som enbart spelar hans låtar – och där drinklistan erbjuder såväl körsbär i punsch som holländsk genever – och stöttad av vännen och KSMB-trummisen Johan Johansson har han på senare år badat i hyllningar av kollegor och publik på Storsjöyran och Visfestivalen i Västervik. Den skepsis eller direkta misstänksamhet som Höglund själv säger sig ha stött på genom åren från kritiker och en och annan politisk kommissarie har i princip ersatts av en enhällig genikult.

Författaren Kjell Höglund är desto mindre uppmärksammad. Förutom två samlingar med sångtexter har han även publicerat tre böcker mellan 1997–2000 direkt på (det då fortfarande unga) internet samt den ”poetiska romanen” Magnum Opus, som 1991 gavs ut av enmansförlaget Hägglunds – vilka även gett ut bland annat Thomas di Leva och Mein Kampf – och nu trycks i en nyupplaga av Nilledition.
Enligt sig själv skriver Höglund ”den typ av böcker jag själv skulle vilja läsa” och är man bevandrad i hans sångtextvärld känner man sig hemma bland referenserna till Egyptens pyramider – dit Kjell far på pilgrimsfärd för att söka efter den påstått hemliga ingången mellan sfinxens framben – och råd om hur människan bör hantera den ständigt pågående kampen med sin inre Mister Hyde: ”Man måste se honom i ögonen. Man kan inte låsa in honom i källaren där han härjar fritt bland syltburkarna tills han blir stark nog och plötsligt river ner källardörren och står i vardagsrummet”.

De förväntar sig ett orakel men får träffa en liten glad farbror som drar vitsar och lyssnar på ABBA

20 år före Dan Brown delar Höglund även med sig av sina teorier om tempelriddarnas koppling till Jesus blodslinje och kittlar läsarens konspirationsteoretiska böjelser genom att kasta ut frågan ”varför finns det en triangel med ett öga och en pyramid på den amerikanska dollarsedeln?”
Men läsaren får också ta del av historien om hur Kjell en gång försökte laga en sillaladåb till midsommar där gelén bestod av brännvin (slutsats: ”brännvinsaladåb är inte gott”) och idén om hur man bör förena den studentikosa klassikern ärtsoppa och punsch och dess eventuella effekter.
”Soppan hälls i en kastrull. Den tomma konservburken fylls med punsch som också hälls i kastrullen varpå blandningen värms. Därigenom skulle man uppnå en närmast sexuell syntes mellan soppa och punsch”.

Höglunds intresse för ockultism och pseudovetenskap har i omgångar retat upp ”skeptiker” – a.k.a. internets tråkigaste människor – men även lämnat en och annan vanlig hederlig människa förbryllad. En ”alkemist” är exempelvis i Höglunds värld inte en bluffmakare eller galning utan någon som strävar efter att förbättra något. Den egna musiken beskriver Höglund som ”en alkemisk blandning av pop, schlager, rock och visa”, men den som har lyssnat på exempelvis Kryptonit (2001) vet att han även experimenterat med svenne-rap a la Fattaru (”Vin, kvinnor och sång”) och Scooter-dunk (”Boticelli, da Vinci”).
En myt om Höglund är dock att han skulle vara opolitiskt flummig. Tvärtom har framförallt hans tidiga alster varit extremt explicita i sin vänstertendens. Karl Marx framhålls som en av de mest framstående ”alkemisterna” och i ”Häxprocess” ägnar Höglund de fem (!) sista verserna åt att hamra in vilka som tjänar på ”att häxbålet i hörnet ständigt brinner”. Samtidigt är det i vardagsbetraktelserna som Höglund har sin storhet. ”Man vänjer sig”, är exempelvis den mest fulländade beskrivningen av vad alienationen verkligen innebär.
Och jobbet som man gör,
det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig

Samtidigt berättar Johan Johansson om hur hardcore-fans ofta blir besvikna när de träffar Kjell. De förväntar sig ett orakel men får träffa en liten glad farbror som drar vitsar och lyssnar på ABBA. Kjell Höglund verkar inte ha gjort någon ansats för att försöka framstå som otillgänglig. I sitt sommarprat från 1999 spelade han Bo Kaspers och Ulf Lundell och hans låtar har tolkats av bland annat Sven-Ingvars och Lill Lindfors. När Kjell för några år sedan meddelade att han var färdig med låtskrivandet kunde han själv inte begripa varför det skulle väcka uppståndelse. ”En sång är klar när den är klar. Då kan inte folk säga ’men skriv en vers till’, det måste väl för fan finnas ett slut nån gång?”

Man ska vara rätt glasögonormigt begravd i Kjell Höglundologi för att få ut något av Magnum Opus och den som söker efter nycklar till mysteriet Kjell Höglund och hans filosofi blir besviken. Men det blir även den som förväntar sig nyandligt snömos. Samtidigt är han, i likhet med exempelvis Cornelis Vreeswijk, mycket skarpare i visformatet än som prosa- eller diktförfattare. Det är där hans säregna låtsnickeri blir till riktigt guld.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • Kjell Höglund
  • Magnum Opus: ett ockult manifest

Kultur