Rörelsen

Alla demokraters huvuduppgift är att hindra SD från att nå regeringsmakten

Sverigedemokraternas dåvarande vice talman Björn Söder lyssnar när partiledaren Jimmie Åkesson talar i riksdagen den 13 juni 2018. Foto: Jessica Gow/TT.

Föreställningen att vårt samhälle inte kan gå samma utveckling till mötes som Ungern och Polen är farlig och saknar stöd i forskningen. Vi behöver en enad demokratisk front mot SD.

Rörelsen

Måndagen den 12 september 2022 vaknar vi och finner att Jimmie Åkesson är justitieminister, Richard Jomshof inrikesminister och Björn Söder utbildningsminister. Inom ett år har cheferna för Sveriges Radio och Sveriges Television entledigats. Detsamma har skett med rikspolischefen och tre regionspolischefer. Tre justitieråd i Högsta Domstolen har övertalats att ställa sina platser till förfogande. Chefen för skolverket vägrar att följa de nya riktlinjerna som utbildningsministern anbefallit och avskedas av ministern under en direktsänd tv-debatt. Sverigedemokraternas officiella motivering till chefsbytena är att svensk kultur, svensk rättspraxis samt svenska värderingar ska värnas. SD:s nättroll och järnrörsmobb har sett till att ett hundratal lärare lämnat katedern, samt att ett antal tjänstemän på olika nivåer i förvaltningarna lämnat sina arbeten. Sådant händer inte här, tror vi. Jodå, det kan visst hända här. Det är bara att lära av historien. Ungern och Polen är två färska historiska exempel på länder som har blivit fascistoida efter demokratiska val. SD:s kader åker i skytteltrafik till dessa länder för att lära och knyta kontakter.

Författarna till boken Så dör demokratier Steven Levitsky och Daniel Ziblatt har gjort en genomgång av hur ett antal demokratier i Europa och Latinamerika i modern tid förfallit till auktoritära och antidemokratiska stater. Värnandet av demokratin kräver enligt författarna fem saker av de demokratiska partierna: att de distanserar sig från de extremistiska krafterna, rensar ut extremister ur de egna leden, undviker alla allianser med antidemokratiska partier och kandidater, isolerar i stället för att legitimera extremister och slutligen bildar enad ”front” för att besegra dem. Man kan konstatera att ledningarna för M, KD och L inte klarar vakthållningen utan tvärtom kollaborerar med SD trots protester från de egna medlemmarna. Att dricka kaffe med Jimmie Åkesson kan tyckas oskyldigt men handlingen legitimerar SD och man krattar i själva verket manegen åt fascister.

Huvuduppgiften för alla demokrater är att hindra SD att nå regeringsmakten. Det kan ske genom att S, MP, C och V utgör ett tydligt regeringsalternativ inför valet 2022. Även liberala väljare skulle förmodligen föredra ett sådant alternativ. Att etablera en gemensam demokratisk plattform skulle förvisso innebära smärt­samma förhandlingar för alla berörda partier. Förutom det demokratiska credot skulle kittet i platt­formen kunna utgöras av satsningar på klimat­åtgärder, välfärden och på låginkomsttagare, inte minst på landsbygden. De senare utgör dessutom en rekryterings­bas för Sverigedemokraterna. ”De mest effektiva koalitionerna är de som samman­för grupper med olikartade – rent av motsatta – ståndpunkter i många frågor. De byggs inte bland vänner utan bland mot­ståndare”, konstaterar Levitsky och Ziblatt.

Författarna har dessutom funnit att två normer i samhället framstår som grundläggande i en demokrati: ömsesidig tolerans och institutionell besinning. I svensk kontext skulle till exempel ömsesidig tolerans innebära att Vänsterpartiet och Centerpartiet inte ser varandra som fiender, trots att de må vara politiska motståndare. Institutionell besinning handlar om att inte idka konstitutionell krigföring. Exempel på detta är när anmälan till konstitutionsutskottet missbrukas.

Vi lever ofta i tron att bara folket har demokratiska värderingar är demokratin säkrad. Den krassa slutsats som Levitsky och Ziblatt drar utifrån sin undersökning är att denna uppfattning är felaktig.

    Opinion