Göteborgs experiment med hyrestak för bostadsprojektet i Frihamnen har väckt många debattörer, från alla politiska läger. I stället för att låta förhandlingar styra hyressättningen väljer politikerna att använda de verktyg de har för ett blandat boende, där de villkorar en maxhyra. Fastighetsägarna är såklart riktigt sura. Vänstern knorrar också på sina håll och menar att projektet leder till ökad segregation. Och så finns det de som okritiskt hyllar projektet för att det kan minska bostadsbristen. Den senaste kritiken kommer från riksdagsledamoten Robert Hanna (L) som ställt en skriftlig fråga till bostadsinister Peter Eriksson. Han menar att Göteborg försöker smyginföra social housing.
Men alla har fel.
Först reder vi ut vad social housing är. I nästan hela EU finns sociala bostäder vigda åt låginkomsttagare. Det bostäderna har gemensamt är att det nästan uteslutande handlar om en inkomstprövning av hyresgästen. Det andra är att dessa länder har marknadshyror. Man kan säga att social housing är andra sidan av marknadshyremyntet. Eftersom marknadshyror tenderar att ge väldigt höga hyror i många områden så behövs social housing för att resurssvaga ska kunna bo i städerna.
Men även om det handlar om bostäder som byggs för ”resurssvaga”, så inkluderar det en väldigt stor del av storstadsborna i EU som har vanliga inkomster. Detta på grund av bostadsbristen, något som även länder med social housing lider av. Därför kan många medelinkomsttagare i EU efterfråga den här typen av lägenheter, eftersom den avreglerade marknaden gjort det omöjligt för dem att bekosta något annat.
Inte sällan menar självtitulerade experter att social housing innebär ”utsatthet och låg boendekvalité”. Det finns sådana skräckexempel, men faktum är att många städer låter beståndet blandas upp med andra boendeformer och låter social housing-boenden hålla både arkitektonisk och kvalitetsmässig hög standard. Göteborg vill alltså inte bygga en slum. Men är det social housing? Det beror på. Det finns ingen enighet om vad social housing är. Mycket beror på om de väljer att inkomstpröva hyresgästerna, och vilka som kan efterfråga bostäderna.
Projektet i Frihamnen verkar vara ett socialt hållbart projekt som en stad med resurser och smart markpolitik provar. Men de flesta kommunerna i landet har inte de resurserna. I stället kan det bana väg för en bostadsmarknad där speciallösningar för olika grupper blir regel, och där marknadshyrorna smyger in. Här har kritiker rätt i att Göteborg mycket väl kan öppna upp för social housing, och i förlängningen marknadshyror.
Vi har bostadsbrist, precis som resten av Europa. Men vi har också en allmännytta och en marknad som inte är helt avreglerad. Det ger politikerna och oss större makt än marknaden, ett system som inte är perfekt, men som vi ändå bör värna.
