Kultur

Alla mot liberalfeminsimen

Kvinnorna bakom Internationella kvinnostrejken har skrivit "Feminism för de 99 procenten".

Har den amerikanska kritiken av en klass- och maktblind feminism något att säga knytblusmanifestationernas Sverige?

Kultur

De ”99 procenten” brukar syfta på den överväldigande majoritet av jordens befolkning som inte tillhör den rika procent som sitter på den ekonomiska, och därmed reella, makten. I det manifest som Cinzia Arruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser – personerna bakom den amerikanska grenen av den internationella kvinnostrejken – har författat är det dock inte frågan om något ”verklighetens folk”. Inte i bemärkelsen, vit, heterosexuell, cis-könad (och manligt kodad) arbetarklass av den sort som ibland även från vänster lyfts fram som ”offer” för vänsterns ”identitetspolitik”, vilken sägs skymma de ”verkliga” frågorna.

Tvärtom är en av manifestets grundpremisser den rimliga slutsatsen att de 99 procenten till stor del består av kvinnor, rasifierade och hbtq-personer, eftersom kvinnoförtryck, homofobi och rasism i högsta grad har materiella konsekvenser.
Den grundtes som genomsyrar bokens övriga teser, som kapitlen kallas, är att en feminism för de 99 procenten aldrig kan vara allierad med den liberala feminism vars huvudsakliga mål är att få in kvinnor på höga poster i näringslivet.

Har den amerikanska kritiken av en klass- och maktblind feminism något att säga knytblusmanifestationernas Sverige?

Feminism för de 99 procenten är ett glädjande exempel på hur progressiva tänkare och rörelser i USA tycks bli allt mindre rädda för att använda ordet ”socialism”, även om det här späds ut en del genom att oftast användas i ihopskrivningar, som ”ekosocialism”, och dessutom frekvent ersätts med ”antikapitalism”, vilket onekligen känns som utslag av kvardröjande ängslighet. Men även om den amerikanska kontexten är påtaglig, känns manifestet i högsta grad relevant även för det feministiska samtalet i Sverige. När jag läser det kommer jag bland annat att tänka på Ida Ali Lindqvists vassa kritik i Aftonbladet av den blindhet inför klass och makt som kom till uttryck i ”knytblusmanifestationerna” för Sara Danius, och Silas Alikis tänkvärda reflexioner kring vad som händer med en feminism som slentrianmässigt åberopar ”hårdare straff” för förövare, som nyligen publicerades på medieplattformen Kontext.

Manifestformens begränsade utrymme för i det här fallet med sig att det i förbifarten dyker upp en del påståenden som jag blir tveksam till, och gärna skulle läsa mer om från författarna. Till exempel förordar de en ”sexpositiv” feminism i Alexandra Kollontajs anda, men vad som avses med det och hur en sådan sexpositivism skiljer sig från den som formulerades på 80-talet utvecklas inte. Vidare kastar de obekymrat ur sig termen ”Big Pharma”, vilket antagligen syftar till läkemedelsföretagens vinstintressen, men som åtminstone för mig för tankarna till diverse konspirationsteorier.

När det gäller rasism, klass och kön är författarna som tur är mer glasklara, liksom när det gäller klimatkrisen. Om denna skriver de träffsäkert att det inte är människor i allmänhet som förstör miljön, utan kapitalismen. Detta är inte det mest omvälvande eller radikala jag läst, men som sammanfattning av en radikal feministisk riktning som tydligt tar avstånd från den liberalism som de facto motarbetar de flesta kvinnors intressen, är Feminism för de 99 procenten ett effektivt och medryckande stridsrop.

  • feminism
  • knytblus
  • sara danius
  • sverige
  • USA

Kultur