Det ryska kriget i Ukraina utmålas i regimens propaganda som ett försvar av ryskhet. Men de som dör i kriget kommer ofta från ursprungsbefolkningar – som själva utsätts för rasism eftersom de inte ses som tillräckligt ryska. Nu frågar sig många vilket land det egentligen är som behöver ”avnazifieras”.
Meningen har börjat delas på sociala medier i Ryssland, där Ryssland heter Rossia.
”Vem är det som egentligen behöver avnazifieras? Sex bokstäver.”
Inte minst bland landets ursprungsbefolkningar har kriget, och den propagandaoffensiv som följt i dess spår, väckt stark kritik.
Den fullskaliga invasion av Ukraina som inleddes den 24 februari i år har i Ryssland förbjudits att kallas för krig, det är en ”särskild operation” vars mål är att ”avnazifiera” Ukraina. Krigspropagandan har gjort gällande att man kämpar för det ryska språket, för påstått förtryckta rysktalande i Donbass. Men i Rysslands västra delar har banden till Ukraina ofta varit täta. Många människor har släkt eller arbete på båda sidor om gränsen. Längre österut är läget inte detsamma. Även om många har en blandad bakgrund även där är den ryska identiteten mindre framträdande, och nu skickas människor från öst för att kriga för ”russkij mir”, den ryska världen, som de under lång tid förvägrats bli fullvärdiga medlemmar av.
Tragedin i Butja, en tidigare välmående förstad inte långt ifrån Ukrainas huvudstad Kiev, är krigets mest uppmärksammade händelse De våldtäkter och rena avrättningar av civila som skedde där utfördes av människor iförda ryska arméns uniformer. Men i Ryssland bor över hundra olika etniciteter och just i Butja har det sagts vara män från Burjatien, en rysk delrepublik på gränsen mot Mongoliet, som stod för våldet.
– I princip alla som dör i ryska armén i Ukraina just nu är från landsbygden, från olika byar, och de hör till olika ursprungsbefolkningar. De kommer från områden där det sedan länge inte finns några jobb utöver att bli kontraktssoldat. Det enda alla vill är att tjäna ihop till en lägenhet i Ulan-Ude och därför hamnar de i armén.
Det säger Aleksandra Garmazjapova, en journalist från Burjatien som sedan några år är bosatt i Tjeckien. Hon är noga med att poängtera att alla människor måste ställas till svars för sina handlingar i Ukraina. Men Aleksandra har också på sistone uppmärksammat något som Ryssland inte har gjort upp med: landets koloniala historia och den rasism som fortfarande är tydlig i vardagen, för att inte tala om kriget.
Hon flyttade som sexåring till Sankt Petersburg och berättar om kommentarerna hon fått höra i hela sitt liv: ”vad många ni är, varför har ni kommit hit, ponaechali – ni har kommit hit i massor.” Aleksandra säger att hon med sitt icke-slaviskt utseende alltid har känt sig tvungen att bete sig extra artigt och tala helt perfekt ryska. När Sankt Petersburgs fotbollslag Zenit spelade gick hon aldrig ut, och inte heller på Hitlers födelsedag.
– Då var stämningen mot oss med icke-slaviskt utseende för hotfull.
Det var på 1600-talet som den ryska koloniseringen bortom Uralbergen inleddes. Finno-ugriska territorier, hela Sibirien som utgör 77 procent av dagens Ryssland och senare de turkiska khanaten i söder blev då en del av den ryska nationen.
Aleksandra har den senaste tiden fått in hundratals berättelser som hon lägger upp på sitt Instagramkonto (@buu3a) och de kommer från landets alla regioner: Tjuvasjien, Dagestan, Tjetjenien, Jakutien.
Folk som är födda inom det som i dag är Rysslands gränser men inte utseendemässigt är etniska slaver berättar om hur de blir bemötta i sitt eget hemland: ”Jag är född och uppvuxen i Ryssland, precis som mina släktingar och förfäder. Basjkortostan koloniserades för 500 år sedan. Så om inte det här räknas som Ryssland, vad är då Ryssland?” säger någon som har fått höra hela livet att hen ska ”åka hem”.
Gensvaret har varit enormt och Aleksandra har lagt de senaste veckorna på att samla och publicera folks berättelser om att bli kallad för ”svart apa” eller att behöva se sina föräldrar bli spottade på i tunnelbanan en vanlig vardag.
Språkfrågan har varit en stor sak i Ukraina: redan 2014 gick en del över till att bara prata ukrainska, som ett ställningstagande mot annekteringen av Krim, hybridkriget i Donbass och århundraden av russifiering. Sedan februari i år har ännu fler gått över till enbart ukrainska, och nu börjar språket diskuteras också i Ryssland, där ryskan har haft en dominerande ställning över alla andra språk. Marsel Ganejev är halvryss och halvtatar uppvuxen i Kazakstan. Han driver kontot @tatar.prince på Instagram där han den senaste tiden har pratat om både rasistiska upplevelser och vikten av att lära sig sina förfäders språk.
Insikten att folk kan vara hur öppensinnade som helst i storstäderna men ändå ha en nedlåtande attityd mot icke-slaviska regioner gjorde att han aktivt började studera tatariska.
– Jag får höra sådant som att ”du är snygg trots att du är tatar” och att ”vi” inte kunde något själva förrän ryssarna kom. För mig betyder den språkliga identiteten jättemycket.
Jakutien är en gigantisk region, som införlivades i Ryssland på 1600-talet, och vars befolkning i huvudsak har sysslat med renskötsel, fiske och jakt.
– Vi har inte samma problem i Jakutien som i andra ryska regioner, vi ligger för långt borta, men jag har haft studenter som har skickats till storstäder i det europeiska Ryssland och där blivit så rasistiskt bemötta att de har valt att flytta hem igen, bara av den anledningen, säger en forskare i jakutisk historia som vill vara anonym:
– Som offentliganställd övervakar man oss ganska noggrant, nu ännu mer än tidigare.
På ett Instagramkonto som eftersträvar ett självständigt Burjatien står det att läsa:
”Vi förstår inte varför minoritetsfolken ska dö för avnazifieringen och bevarandet av det ryska språket – de folk som lidit i årtionden och utsatts för rasism och fått sina rättigheter inskränkta i Ryssland. Enligt vår synvinkel är det Ryssland som behöver avnazifieras.”
