Utrikes

Allians och konkurrens i den europeiska vänstern

Benoît Hamon och Gianis Varoufakis deltar i den årliga paraden i Lissabon den 25 april till minne av Nejlikerevolutionen 1974. Foto: Armando Franca/AP/TT.

Inför Europaparlamentsvalen nästa år råder febril aktivitet inom Europas vänsterrörelser. Mot bakgrund av de senaste årens högerpopulistiska våg försöker man skapa en enad front. Men trots att målen i stort sett är desamma ser vänstern ut att splittras i konkurrerande initiativ.

Utrikes

Förra fredagen samlades vänsterrörelsen Diem25 (Democracy in Europe Movement) i Paris för en arbetskonferens, i syfte att ta fram en valplattform inför Europaparlamentsvalen i maj 2019. Rörelsens galjonsfigurer, grundaren och tidigare grekiske finansministern Gianis Varoufakis och presidentkandidaten för franska Socialistpartiet 2017 Benoît Hamon, deltog i debatter och arbetsgrupper där man formulerade politiken på detaljnivå. Resultatet ska presenteras efter sommaren.

Målet med den ”Europeiska våren” som plattformen kallas är att samla hela den breda europeiska vänstern under en fana i syfte att skapa en vänstermajoritet i Europaparlamentet. Enligt talespersonen Paola Pietrandrea vill man ena ”alla vänsterkrafter, gröna, feminister och progressiva som inte är nationalister”. Benoît Hamon själv är övertygad om att det fortfarande finns en pro-europeisk väg som kan rädda kontinenten från ”nationalismens och nyliberalismens käftar”.

Valmässig ”big bang”

Om Hamon och Varoufakis får som de vill kommer rörelsen att upprepa Emmanuel Macrons valseger i förra årets franska presidentval, fast i Europaparlamentet. Genom en valmässig ”big bang” ska en ny bred vänstermajoritet svepa in i parlamentet och vända styrkeförhållandena över ända. Den ska sedan föreslå en kandidat till valet av ny kommissionsordförande (”Spitzenkandidat” – av allt att döma Varoufakis själv) och på så sätt bryta högerns långa maktinnehav på Europanivå.

Utsikterna för det scenariot är dock inte alltför ljusa. Diem25 som grundades så sent som våren 2016 stödjer sig på en rad olika vänsterrörelser- och partier. De hör dock inte till de mest namnkunniga på kontinenten. Utöver Hamons Génération.s, finns där Neapels populäre borgmästare Luigi de Magistris från det regionala partiet DemA, danska Alternativet, polska Razem, det lilla portugisiska partiet Livre samt Varoufakis nystartade grekiska parti MeRA 25. Utöver dem har man även stöd från enskilda tongivande politiker, såsom Barcelonas borgmästare Ada Colau.

Men med ett år kvar till valet är man långtifrån att samla Europas progressiva krafter bakom sig. I Tyskland har Diem25 stöd av Die Linkes ordförande Katja Kipping men inga planer på valsamordning finns ännu. Chanserna kan dock möjligen vara större med missnöjda gröna och socialdemokrater, varav många representeras av ungdomsförbundet Juso:s ordförande Kevin Kühnert. Diem25 övervakar därför noggrant vad som händer i Tyskland.
Det finns dock även politiska hinder för europeisk samordning inom vänstern. Hamon noterade också på konferensen att ”vissa avvisar möjligheten till en europeisk samling” i en uppenbar referens till landsmannen Jean-Luc Mélenchon.

Mélenchons revolution

Diem25:s möte i Paris var i mångt och mycket ett svar på ett som ägde rum i Lissabon den 12 april. Där träffades Jean-Luc Mélenchon från La France Insoumise, Pablo Iglesias från spanska Podemos och Catarina Martins från portugisiska Bloco de Esquerda för att underteckna en gemensam programförklaring inför Europaparlamentsvalen. Manifestet som döpts till ”Folket nu! För en medborgerlig revolution i Europa” skiljer sig på flera sätt från Hamons och Varoufakis rörelse.
För det första märks den populistiska tonen. Folket uppmanas till en ”demokratisk revolt” och ställs mot EU-eliten i ett konfrontativt motsatsförhållande som är långtifrån Diem25:s språkbruk. Vidare säger man uttryckligen att ”tiden är kommen att bryta med de europeiska fördragens strypgrepp”. La France Insoumise har sedan början antagit hotet om att lämna euron och EU som officiell politisk strategi. Men i takt med att Europaparlamentsvalen närmar sig har Jean-Luc Mélenchon tonat ned sin ”Plan B”. En anledning är att varken Podemos eller Bloco de Esquerda är med på den strategin. I programtexten finns ingen referens till ett eventuellt EU-utträde.

Folket uppmanas till en ”demokratisk revolt” och ställs mot EU-eliten i ett konfrontativt motsatsförhållande som är långtifrån Diem25:s språkbruk

På Diem25:s möte diskuterades bland annat huruvida man skulle föreslå att Maastrichtfördragets krav på högst tre procents budgetunderskott ska slopas. Det står uppenbarligen klart för de flesta att en vänstermajoritet som kontrollerar Bryssel inte kan åstadkomma mycket om de nuvarande fördragen inte rivs upp.

Trots skillnaderna i stil och språkbruk har de två initiativen alltså i praktiken samma mål: att ena Europas vänsterrörelser i en enda rörelse inför valet 2019 i syfte att erövra makten i Bryssel. Mélenchons initiativ har sedan lanseringen även fått stöd av ytterligare partier, bland annat det nygrundade italienska partiet Potere al Popolo.
I grunden är dock frågan om huruvida EU bör gå mot ytterligare integration något som skiljer de två initiativen åt och som förmodligen kommer förhindra ett framtida samarbete.

Tyska vänstern kan splittras

I unionens största land Tyskland pågår också förändringar inom vänstern. Die Linke har sedan flyktingkrisen plågats av en uppslitande strid ifråga om invandring. Gruppledaren och förbundskanslerkandidaten Sahra Wagenknecht har tillsammans med sin man Oskar Lafontaine kritiserat partiledningens liberala migrationspolitik och anklagat den för att vara ansvarig för partiets dåliga resultat i de östtyska delstaterna där man tappade stora väljarskaror till högerpopulistiska AfD i valet förra hösten. Partiet har försökt lämna konflikten bakom sig men på kongressen i Leipzig i lördags öppnades såret på nytt.

Wagenknecht kritiserade inför burop ledningens beslut att anta en formulering om att Tysklands gränser ska vara ”öppna för alla”. I stället krävde hennes fraktion att undantag görs för ekonomiska migranter eftersom dessa riskerar att driva tyska arbetare att rösta på extremhögern. Partiledarna Katja Kipping och Berndt Riexinger lyckades samla partiet mot slutet av kongressen men det var enligt deltagare uppenbart att sprickan ännu går djupt i partiet.

Inför kongressen meddelade Wagenknecht också i en intervju att hon planerar att grunda en ny rörelse med inspiration från Mélenchons La France Insoumise till hösten. Det är ännu oklart om det skulle innebära att hon lämnar partiet. Om så är fallet finns risken för att hennes anhängare överger Die Linke. Enligt en opinionsundersökning skulle 25 procent av vänsterväljarna kunna tänka sig att rösta på en Wagenknecht-lista.

Det är också oklart hur en sådan rörelse skulle förhålla sig till Europaparlamentsvalen. Wagenknecht sade i samma intervju att hon inte är för ytterligare europeisk integration och i stället förespråkar ett samarbete mellan demokratiska nationalstater. Det talar snarare för att hon skulle ansluta sig till Mélenchons alternativ.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • Europaparlamentet
  • europeisk vänster

Utrikes