Niklas Altermark har keps och en snus under överläppen. Egentligen vill han ta ut den innan han fotograferas, men han hittar inte snus­dosan så det får vara. Snusen blir med på bild. Jag försöker trösta med att Flammans läsare ändå kan tänkas tycka att det ser ”redigt” ut.

Att vara redig är i Småland, som Niklas kommer ifrån, att ha ordning på sina grejer. Att vara hel, ren och nykter men också utan tillgjordhet. Inte rädd att hugga i när det behövs. Niklas Altermark är statsvetare vid Lunds universitet, men också ett slags akademisk aktivist, som tidigare har kombinerat forskning om och agiterande för funktionshinderrätt.

I sin första bok på svenska, Avslags­­maskinen, färsk från förlaget när vi träffas, argumenterar han nu för att sjukförsäkringssystemet är trasigt. Det försätter på ett systematiskt sätt människor i en ohållbar situation.

– Jag har försökt att rätt sakligt beskriva vad som har hänt och hur det drabbar människor, säger han till Flamman.

– Det handlar inte om enskilda fall. Det finns en systematik i det. Och vi i den demokratiska offentligheten har en skyldighet att ta in det.

Historien om dagens sjukförsäkring i de 160 sidorna stridsskrift börjar egentligen redan hos regeringen Reinfeldt. Sjuktalen anses höga och pengarna för den statliga sjuk­penningen rusar iväg. Med panik eller cynism bestämmer regeringen sig för att det hela måste få ett slut. Sjuk­talen ska minska och människor ska få starkare incitament att gå tillbaka till arbetet. Regeringen kallar det för arbetslinjen.

Men dess främsta verktyg är inte ett incitament eller en morot, utan en piska. Verktyget blir känt som stupstocken. I praktiken innebär det att människor som är sjuka för länge för­lorar rätten till statlig ersättning. Så ska de motiveras att bli friska.

Det blir ett av Reinfeldtregeringens mest omtalade reformer. Enligt somliga är det till och med käppen som till slut fäller framgångsmaskinen, och när regeringen Löfven tar över 2014 är det med ett tydligt mandat: stup­stocken ska bort.

Och stupstocken ryker. Men samtidigt får Försäkringskassan, som beslutar vem som har rätt att ta del av sjukförsäkringen, i uppdrag att minska sjuktalen. Eftersom myndigheten inte kan göra människor friskare blir resultatet i stället att fler får avslag.

– I dag vet vi att 22 000 människor som har läkarintyg på att de är för sjuka för att jobba har blivit nekade sjukpenning och därför får gå på försörjningsstöd. Det är en jättestor grupp, säger Niklas Altermark.

Försörjningsstödet är till skillnad från sjukpenningen enligt Altermark ett ”fruktansvärt” system. Det är menat att hålla folk vid liv, snarare än att hålla dem levande. En person som tar emot försörjningsstöd får inte studera, arbeta, spara penar eller ens ta emot ekonomisk hjälp av släkt eller vänner.

För samhället är det kontraproduktivt. Fler människor i fattigdom, med försvårad re­habil­itering till följd. Inte ens arbetslinjens förespråkare kan vara nöjda med resultatet, menar Altermark.

– Den plats när man analyserar det här där det verkligen öppnar upp sig i bröstet och det känns som att man tittar ned i en avgrund, det är den här: vanligtvis när man talar om psykisk sjukdom så handlar det om att det finns en dissonans mellan ens uppfattning om sig själv och ens uppfattning om verkligheten så att man ser allt ur ett överdrivet negativt perspektiv. Men om man är deprimerad så kan man förändra sina beteendemönster och man kan äta medicin som hjälper. Här har vi alltså i stället människor som är kroniskt sjuka men som anses kunna arbeta. Och som blir sjukare av att försöka arbeta, som blir sjukare av att försöka få ersättning.

Han gör en paus.

– Det finns inget hopp om att det här ska ta slut. Man är helt innesluten i en väldigt, väldigt mörk plats där folk kämpar för att hitta motivation för att överleva. Jag hoppas förstås att så få som möjligt ska välja att avsluta sina liv, men att de tankarna uppstår framstår som en ganska naturlig konsekvens av hur det livet ser ut.

Problemet med avslagsmaskinen vilar i Niklas Altermarks beskrivning på tre ben: arbets­linjen, regeringens styrning av Försäkrings­kassan och sjukförsäkringens utformning. Helt lätt, medger han, är det inte att lösa.

– Sedan är dessutom alltihop inbäddat i en idé om arbetet som samhällsplikt och idén att människor behöver piskas för att återgå i arbete. Och det där kan man märka ibland att det inte tillfredsställer människors vilja att hitta vem som är ond. Men jag tänker att vi måste förstå denna samverkan för att fatta vad det är som har hänt.

Betyder det att man till exempel kan säga om Annika Strandhäll att det inte är hennes fel?

– Nej det kan man inte säga, utan man måste säga att hon gav ett mål om att sjuktalet ska ned till nio komma noll, och hon tillsatte en myndighetsdirektör som fick ett megatydligt mandat att sänka sjuktalet. Så självklart bär hon ett ansvar. Men hon bär inte hela ansvaret. För vi kan till exempel inte bara förvänta oss att myndigheterna blint följer regeringens styrningsimpulser på ett sådant sätt att man rundar lagstiftningen heller.

Uppmärksamheten från rörelsen har varit stor, redan innan Avslagsmaskinen, som släpps i slutet av oktober, kom ut. Samtidigt menar Niklas Altermark att det kan vara svårt att få människor som inte själva är drabbade att förstå problemens magnitud.

– När man intervjuar de här människorna som har utförsäkrats beskriver de ofta att det finns en blockering. De beskriver att människor runt omkring dem kan känna väldigt stor empati, de kan tycka att det är väldigt synd om dem, de kan tycka att det är förjäkligt. Men de förstår inte att det lika gärna kunde ha varit de själva.

Vad blir då slutsatsen av det?

– Motivet för att ha fungerande välfärdssystem är inte att ha empati med de svaga och utstötta, utan det är ett sätt att solidarisera sig med varandra, det är en angelägenhet för alla.