Ångrarna?

Uppdrag Granskning har kritiserats, bland annat för att en av föräldrarna i ”Tranståget och tonårsflickorna” intervjuas och tillåts ta plats med sin oro över sitt barn, medan sonen själv inte medverkar i programmet. Foto: Uppdrag granskning/SVT.

Ingen tjänar på att samtalet kring trans hårdvinklas. Men nyanseringens tid är kanske äntligen här, menar Aleksa Lundberg.

Förra veckan diskuterades Uppdrag Gransknings program ”Tonårsflickorna och tranståget”. Många i transrörelsen höjde röster mot hur programmet alltför ensidigt vinklade de så kallade ”ångrarna”, de som ångrar sin könsbekräftande behandling. En av dem som kritiserat programmet är skådespelaren, journalisten och dramatikern Aleksa Lundberg. Men hon anser ändå att det öppnar för en viktig diskussion om orsakerna till varför allt fler söker vård för könsdysfori.
– Det är framför allt de som tilldelats könet kvinna vid födseln som blir fler, och inte de som tilldelats könet man. Tidigare har transsexualism varit någorlunda lika vanligt oavsett kön.
– Sedan måste vi ta på allvar att autismdiagnoser är vanligare inom den här gruppen än hos befolkningen i stort. Vi ska inte låta rädslan för att göra fel gå ut över unga med könsdysfori, men det är viktigt att utvärdera varför den nya gruppen har växt fram och tillåta flera tankar samtidigt, säger hon.

I denna utvärdering, liksom i samtalet om den mycket diversifierade gruppen transpersoner, är nyanseringen central. När det hårdvinklas kring ånger som i Uppdrag Granskning får det konsekvenser på flera plan.
– Det kan bli en häxjakt på oss. Jag upplever att det är därför som det blir en väldigt stark reaktion från transkampshåll, där man ibland stänger öronen och vill skydda dem som blir jagade när samhällsdreven går igång. Ska man prata om det här offentligt så får samtalen inte bli förenklade, så att de som ångrar sig hamnar i kläm eller upplever att de inte får berätta om sin verklighet.

Aleksa Lundberg har i boken Bögtjejen skrivit om sin uppväxt och könskorrigeringen som hon själv genomgick 2002. Hon beskriver både den könsdysfori och könseufori som kan vara del av den transsexuella erfarenheten, just för att visa hur det inte är svartvitt.
– Jag har känt ånger många gånger, men det är inte någon definitiv sanning. Ibland fantiserar jag om vem jag hade varit om jag inte gjort korrigeringen, andra dagar är jag tillfreds med allt. Ånger kan vara känsligt att erkänna, till och med inför sig själv. Det finns en bild av att man ska vara lycklig när allt är klart, och man är lite rädd för att svika de som stöttat en. Men nu är nyanseringens tid kommen och jag välkomnar den, för det här är allt annat än enkelt.

Men nu är nyanseringens tid kommen och jag välkomnar den, för det här är allt annat än enkelt

Aleksa Lundberg menar att bristen på förståelse och legitimitet från omvärlden har ställt högre krav på transpersoner att inte ångra sig eller tveka. Men i takt med att samhället mognar och blir mer öppet, kan också nya kunskaper tillskansas.
– Vi ska inte ta ställning för eller emot könsbekräftande behandling, utan i stället lyssna och lära oss något av ångrarnas berättelser, för i dem finns ju svar på vad som har gått fel. När man själv funderar på behandling är det också viktigt att ställa frågor kring sin egen upplevelse. Varför vill jag göra det här? Inte för att du inte tar dig själv på allvar utan tvärtom, för att du faktiskt gör det, säger hon.

Forskningen om transpersoner är en långsam process och ångertalet på 2,2 procent utgör en mycket liten del av de som genomgått könskorrigering. Men Aleksa Lundberg menar att det är viktigt att också se närmare på den siffran.
– Den siffran visar bara dem som aktivt sökt sig till vården och vill byta tillbaka. De som ångar sig men fortsätter leva i det kön en korrigerat till syns ju inte i den statistiken. Inte heller de som tagit livet av sig. Jag menar inte att mörkertalet behöver vara jättestort, men det är på sin plats att göra en mer omfattande ångerstatistik. Det måste vi för att veta hur det egentligen ser ut, så kan vi därifrån argumentera och hitta lösningar.

Samtidigt är det viktigt att även nyansera bilden av så kallade ”ångrare”, menar Lundberg.
– Det behöver inte vara så nattsvart att ångra sig. Du har ju fortfarande en fungerande kropp, ett fungerande könsorgan och möjlighet att få orgasm. En fysisk könskorrigering handlar inte om att ta bort, utan snarare att forma om.
En nyanserad diskussion behöver också innehålla nyfikna frågor om varför vissa ångrar sig.
– Det handlar inte alltid om att en har gjort ett misstag, i vissa fall skapas ånger för att en inte är nöjd med resultatet. Kirurgerna är kompetenta, men det går inte att få resultat utan ärr, vilket kan innebära upprepade situationer där en outas. Det är påfrestande och kan bidra till att en ”vill tillbaka”.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Aleksa Lundberg
  • kön
  • könsdysfori
  • transrörelsen
  • transsexuell
  • Uppdrag Granskning