Inrikes 24 juni, 2021

Anna Ardin: ”Oavsett vad muslimer gör ses det som att de konspirerar”

Socialdemokrater för tro och solidaritet är måltavla för växande konspirationsteorier om islamistisk infiltration. Samtidigt är de oppositionsventil i ett parti som rör sig i konservativ riktning. Enligt styrelseledamoten Anna Ardin ska båda utvecklingar bemötas med samma sak: ett kompromisslöst försvar av socialdemokratins folkrörelsetradition.

Det är den 20 maj 2021 och två ledande moderater publicerar en debattartikel i Aftonbladet med en explosiv rubrik: ”S måste klippa sina band till islamister – ta Säpos varningar på allvar”. Johan Forssell och Kristina Axén Olin, rättspolitisk respektive utbildningspolitisk tales­person, konstaterar att Social­demokraterna bär på en djup dubbelmoral: man säger sig vara emot extremism, men tittar åt ett annat håll när det gäller den islamistiska.

Beviset, skriver de, är sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). Den lilla gruppen bildades 1929 som kristna Broderskapsrörelsen, har i dag 2 500 medlemmar och organiserar troende sossar från alla religioner. De är, enligt M-politikerna, mycket farliga. Det beror på att vissa av deras medlemmar har stött studieförbundet Ibn Rushd, som nyligen blivit av med sitt ekonomiska stöd i Göteborg.

Medlemmarnas ställningstagande gör STS till en kanal för extremistisk och antidemokratisk islamism hela vägen in i Sveriges regeringsbärande parti. Om S menar allvar med att vara demokrater måste de omgående klippa banden till STS. Annars lyssnar de inte på varningarna från Säpo, som nyligen har slagit fast att våldsbejakande extremism är ett allvarligt hot mot rikets säkerhet som förstärks med skattepengar. Så heter det i texten.

Men Ibn Rushd är ingen islamistisk organisation. Inte heller tillhör den någon internationell grupp med islamistisk tendens. Folkbildningsrådets utredare har konstaterat att organisationen förvisso dras med problem, men att det inte motiverar indraget stöd. I den Säpo-rapport som hänvisas till i debattartikeln står ingenting om Ibn Rushd.

Det hindrar inte de moderata ministerkandidaterna från att slå fast att Socialdemokraternas religionsgrupp sysslar med ”hårdfört försvar av extremism” och måste bort. Handlar attacken egentligen om något annat?

Anna Ardin tar emot utanför sitt kontor på Ersta diakoni i södra Stockholm. Det är en av sommarens första riktigt soliga dagar, men när man går upp för trappan försvinner vyn över huvudstadens glittrande vatten.

– Det är enormt vackert här, men det är lite trist att vi sitter i en vindsskrubb.

Ardin är statsvetare och skriver just nu en doktorsavhandling för Ersta Sköndal Bräcke högskola om civilsamhällets demokratiska utrymme. Hon är också styrelsemedlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessutom publicerade hon nyligen boken I skuggan av Assange, om erfarenheterna av att anklaga en mytisk hjältefigur för våldtäkt och sedan ta emot så mycket hot att hon behövde polisskydd.

Hon har, kort sagt, varit med om drev. Ändå säger hon att det är något särskilt som pågår just nu. En växande konspirationsteoretisk hatvåg med internationella kopplingar som många svenska muslimer inte vågar protestera mot.

– Det är ett självmordsuppdrag att diskutera den här frågan. Medier som närmar sig den har inte resurser, eller lust, att gräva. Det säljer inga tidningar att försvara muslimer. Det är en grupp som är paria. Och det läskiga är att folk tror att det kommer stanna där.

Ardin talar om myten om koordinerad muslimsk infiltration av Europa. Enligt idéhistorikern Andreas Önnerfors hänger den ihop med idén om ett hemligt europeiskt folkutbyte och är en av anledningarna till att Socialdemokrater för tro och solidaritet mottar regelbundna attacker.

Den moderna varianten av den högerextrema teorin om ”det stora folkutbytet” formulerades av den franske författaren Renaud Camus i början av 2010-talet. Då hade den redan förespråkats i mindre sofistikerad form av den så kallade franska nya högern. Önnerfors skriver i en presentation av sin nypublicerade bok om europeiska konspirationsteorier att Camus variant av teorin säger att ”migrationen inte kan betraktas som något annat än ett bio-politiskt vapen med vilket de europeiska eliterna i konspiratoriskt samråd med de invaderande folkmassorna söker släcka ut Europas själ och väsen.”

Teorin är politiskt användbar eftersom den är flexibel. Hos uttalade nynazister kan den, enligt idéhistorikern Stéphane Bruchfeld, användas för att säga att judar konspirerar med europeiska makthavare för att ersätta Europas befolkning med ett ickevitt proxyfolk utan agens som låter sig styras mot Europa av de sammansvurna makthavarna. Hos andra högerextrema kan den utgöra bevis för en världsmuslimsk plan om att ersätta Europas befolkning och bygga ett kalifat. Hos islamofober kan den bevisa att muslimer försöker infiltrera europeisk politik för att underminera demokratiska rättigheter. Och hos ickeideologiska främlingsfientliga kan den skapa en allmän känsla av utländsk invasion och sedeslöshet.

Teorin inspirerade moskéattacken i nyzeeländska Christchurch för två år sedan, har kopplingar till Anders Behring Breiviks tankar och var en del av tankegodset bakom terrordåden i Tyskland 2019 och 2020. Den har påverkat det högerpopulistiska italienska partiet Lega och delats vidare av SD-politikern Stefan Borg när han var kommunstyrelsens ord­förande i skånska Hörby. Enligt Önnerfors finns också ”ett slående exempel” i hur ”Ibn Rushd upprepade gånger porträtteras som ond aktör som i samråd med den socialdemokratiska organisationen Tro och solidaritet konspirerar mot svenska nationella intressen.”

Idén om en koordinerad muslimsk infiltration har också tagit sig in i etablerad Mellanösternanalys genom forskning om den transnationella rörelsen Muslimska brödraskapet (MB). Den bildades i Egypten 1928 som en islamistisk social rörelse och gick från marginell till inflytelserik när islamism ersatte sekulär arabisk nationalism som motsåndsideologi i samband med sexdagarskriget 1967. I dag har rörelsen sitt huvudsäte i Egypten och har inspirerat självbestämmande islamistiska rörelser i olika delar av världen – från det sekulära tunisiska Ennahda-partiet till militanta Hamas.

Men hos en liten grupp europeiska forskare och opinionsbildare ses Muslimska brödraskapet som något helt annat. Lorenzo Vidino, ledare för extremismprogrammet vid amerikanska George Washington University, är en av nätverkets huvudpersoner. I en rad böcker och rapporter för han fram teorin att MB har en dold agenda om europeisk infiltration för att störta demokratin, och makten att styra i princip alla muslimska organisationer med internationella kopplingar mot det målet.

Ett annat amerikanskt universitet, George­town university, har som en del av sitt forskningsprojekt om islamofobi samlat Vidinos konspiratoriska uttalanden och teorier. 2011 skrev han, i en rapport för en tankesmedja knuten till Kristdemokraternas och Moderaternas EU-parlamentsgrupp, att ”bara autentiskt europeiska muslimska organisationer, som agerar helt utan utländskt inflytande, kan bli giltiga representanter för europeiska muslimer”. I samma publikation konstateras att alla organisationer med kopplingar till MB är ”moderna trojanska hästar som bedriver ett slags dold samhällsomstörtning med målet att försvaga det europeiska samhället inifrån och i lugn och ro lägga grunden för att ersätta det med en islamistisk ordning”.

Vidinos forskning har varit avgörande för det österrikiska högerprojekt som förra sommaren kulminerade i ett ”dokumentationscenter” som öppet pekar ut och övervakar 623 av landets moskéer, muslimska skolor och kulturcenter, med motivationen att vissa har utländska kopplingar. Han sitter i dess expertpanel och har kallat centret ett ”europeiskt pionjärprojekt”.

Lorenzo Vidino är en återkommande källa hos en grupp svenska forskare och opinionsbildare som för fram samma infiltrationsteori i Sverige. Mest profilerad är Magnus Ranstorp. Han är statsvetare, antiterror­expert och docent på Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Men han har också skrivit rapporter om den breda muslimska världen. Däribland ”Rosengårdsrapporten” (2009), som kritiserats av både Justitieombudsmannen, Säpo och andra forskare, bland annat eftersom källmaterialet förstördes inför publicering. Och en rapport om den konservativa religiösa inriktningen salafism, med den kontroversiella slutsatsen att salafism inte går att separera från våldsam jihadism. Den rapporten har avfärdats av både antiterrorforskaren Arun Kundani och islamologen Leif Stenberg, som nyligen konstaterade i en granskning i Aftonbladet att rapporten är ”en stor soppa som innehåller allvarliga vetenskapliga problem”.

Samma Aftonbladetartikel berättar om Ranstorps deltagande på årets Folk och försvar-konferens. Där höll han en föreläsning om studieförbund. På en av powerpoint-­bilderna stod: ”Ett skattefinansierat imperium under välklingande paroller som ’folkbildning’, ’bistånd’, ’islamofobi’ eller ’utbildning’. Bakom ligger Muslimska brödraskapet”.

Anna Ardin är tydlig med att de växande konspirationsteorierna inte bara drabbar STS, utan alla samhällsaktiva muslimer i Sverige.

– Oavsett vad muslimer säger ses det som att de är farliga och konspirerar. Om de säger att de är för mer aktiv klimatpolitik så är det greenwashing. Om de säger att de är för tolerans så är det ett sätt att dölja den egentliga agendan. Vad de än säger så förvandlas det till ett bevis för på förhand bestämda teser. Det är ju så man känner igen en konspirationsteori.

Enligt henne söker en brokig skara av opinionsbildare, bloggare och anonyma nättroll regelbundet efter antimuslimska motsvarigheter till det antisemitiska fejkade ”beviset” på planer för judisk infiltration, ”Sions vises protokoll”. Gällande STS pekas det då ofta på en serie före­läsningar de höll under 90-talet tillsammans med bland andra Sveriges muslimska förbund (SMF), som ledde till en projektrapport där det konstateras att ett gemensamt mål är att fler muslimer ska bli involverade i svensk politik.

– Vi står för det till hundra procent, att muslimer är en underrepresenterad och diskriminerad grupp och att de precis som många invandrargrupper i praktiken saknar lika rättigheter i samhället. Så borde det inte vara, och därför vill vi att fler muslimer ska få maktpositioner, komma in i riksdagen, sitta i kommuner, precis som andra grupper. Utifrån det ställningstagandet påstås det att vi i hemlighet vill ”föra in” olika saker och personer.

Samtidigt konstaterar hon att de nog hade utformat föreläsningsserien annorlunda i dag.

– Vi pratade med företrädare för muslimska organisationer. SMR var en kanal. I dag skulle vi snarare söka muslimer som var social­demokrater, direkt. Men i dag är också den här gruppen mycket mer integrerad, kan bättre svenska och vill engagera sig. Det fungerade som en genväg för att nå en viss grupp, och så gör organisationer hela tiden.

Hur hanterar ni de verkliga frågetecken om antisemitism och demokratiuppfattning som kan finnas i delar av det muslimska civilsamhället?

– Vi tolererar ju inte antisemitism, så klart. I någon form. Vi har skarpa skrivningar om frågan och jobbar aktivt med den. Vi har exempelvis haft projekt för demokratiutbildning i Gaza, om hur man är demokrat i en sådan fruktansvärd situation och när motståndaren är väldigt tydligt etniskt kodad.

Ardin nämner också STS djupgående utredning och seminarieprojekt om hedersvåld, som enligt henne har mötts av ”total tystnad”. Hon ser det som ett bevis på att de som kritiserar STS med hedersfrågan som exempel inte drivs av att diskutera själva sakfrågan. Den mörka ironin, säger hon, är att anklagelserna om antisemitism och kvinnofientlighet ofta kommer från organisationer som själva har sådana inslag i sina program.

– Vi ser likheterna mellan antisemitism och islamofobi och har bland annat haft ett framgångsrikt arbete med dialog mellan judar och muslimer i Malmö. Vi vill ha ett verkligt pluralistiskt samhälle, och det är ju det som blir kontroversiellt.

Hur påverkar den här utveckligen er vanliga verksamhet och möjligheterna till ett öppet demokratiskt samtal?

– Man lägger jättemycket tid på att sitta och researcha människor och deras eventuella kopplingar. Men ärligt talat finns det inte så mycket utrymme att bjuda in människor över huvud taget. Nästan inga muslimer vågar prata. De har redan självcensurerat. Många muslimer jag känner i Hjärta har dragit sig tillbaka från sociala medier, eller hoppat av engagemanget helt.

Som exempel nämner hon ett försök före coronautbrottet att fixa ett seminarium med fyra kvinnliga muslimer. Efter mycket letande och trixande blev det av, men deltagarna krävde att samtalet inte skulle filmas, eftersom vilka uttalanden som helst skulle kunna vändas emot dem. Det blev strikta anmälningslistor och kontroll i dörren.

Den sorts beskyllningar du beskriver används ju mot progressiva vänstergrupper i hela världen, i lite olika form. Hur länge är det strategiskt möjligt att backa, ursäkta sig och försöka undvika kontrovers? Kommer ni inte till en punkt där ni behöver byta riktning
och säga att motståndare utnyttjar förment goda värden – demokrati och antiextremism – för att i själva verket tysta demokratiskt deltagande?

– Jo. Vi har velat göra det och tar återkommande den här diskussionen, och det är väl det jag gör just nu. Men det är enormt svårt, för man får ingen backning. Folk blir tysta. Även internt.

Anna Ardin återkommer ofta till att den långsiktiga konsekvensen av att minoriteter pressas är att hela det demokratiska utrymmet inskränks. Och att det därmed rent organisatoriskt blir svårare att bedriva någon progressiv, brett förankrad vänsterpolitik över huvud taget. Därmed anser hon att de här frågorna – som är livsfarliga minor i en valrörelse – blir något som Socialdemokraterna förr eller senare måste ta tag i, oavsett hur mycket man i dag försöker sänka temperaturen och undvika dålig publicitet.

– Om sossarna centralt backar oss tydligt utåt så blir de nästa måltavla, och många av dem som anklagar oss vill ju också att det ska ske. Men jag tror att S förstår att det här kommer bli en valrörelsefråga oavsett. Motståndare kommer försöka grönmåla – islammåla – STS och hela socialdemokratin. Som tidigare i historien, när socialdemokrater har kallats ”judeälskare”. Och då är frågan: svär man på att man inte är det, eller tar man strid? Det kommer kosta, men det är naivt att tro att man ska slippa undan problemet. Då får man i så fall offra en hel minoritetsgrupp. Är man beredd att göra det?

Hade ni önskat större backning från S centralt?

– Nej, men en större förståelse för vad det handlar om. Det finns en brist på strategisk insikt om vad som står på spel. Väldigt många socialdemokrater tror på den här idén om infiltration, eftersom ingen har sagt emot, det är den enda bild som finns i offentligheten. Därmed tror man också att frågan faktiskt handlar om en liten grupp extrema islamister. Men det gör den ju inte.

Attackerna mot STS har gjort att den långa partiinterna striden om sidoförbundens status har fått en ny dimension. I dag har de fem sidoförbunden – där STS är ett – plats i partiets verkställande utskott, men utan rösträtt. Enligt Ardin pågår omfattande diskussioner om omorganisering, där vissa anser att VU blivit för stort och tungrott, medan andra tycker att sidoorganisationernas närvaro bevarar bredden i VU och fungerar som motvikt till toppstyrning. Samtidigt har S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism, som inte har status som sidoförbund, stämt in i Moderaternas kritik och krävt att Socialdemokraterna klipper alla band med STS.

Men enligt såväl Ardin som andra källor inom STS är S-föreningen för jämställdhet i princip ensam om att tycka så i dagsläget.

Hur hanterar den absoluta partitoppen detta? Det är ju inte svårt att tänka sig att de ser möjligheten att slå två flugor i en smäll – bli av med islamistkritiken och samtidigt slippa den interna oppositionsröst mot bland annat migrationspolitiken som ni har varit – genom att marginalisera er?
– Kanske. Men jag tror att partiledningen… Stefan Löfven höll ett jättebra och stöttande tal på upptakten inför kyrkovalet, jag blev förvånad, han använde bibelcitat om att bära varandras bördor. Kyrkovalsgruppen sitter också med i partistyrelsen. Så det finns ett stöd, jag tror att man ser fördelen med oss.

Det faktum att attackerna har breddats från att riktas mot enskilda muslimer eller muslimska civilsamhällesorganisationer till hela studieförbund visar enligt Ardin att de hänger ihop med ett allmänt försök att misskreditera och försvaga den folkrörelsetradition som historiskt har burit upp socialdemokratin. Därför blir frågan om hur partiet hanterar extremistpåhoppen, enligt henne, också en fråga om socialdemokratins framtida möjlighet att alls kunna organisera sig i mer progressiv riktning.

– Våra motståndare vill inte att folk ska ha en alternativ uppfattning. Det blir ett hot och en konkurrens mot staten att folk pratar ett annat språk och organiserar sig separat. Det är ju inte bara muslimer som gör det, hela civilsamhället gör det, det är en alternativ makt till staten som har byggt vår demokrati. Genom organisering har underordnade personer kunnat ta sig makt trots att de är svagare, och det är den organiseringen som återkommande pekas ut som problematisk av personer som anser att staten behöver vara enhetlig om det ska kunna råda tillit, säger hon och avslutar:

– Den här frågan borde inte alls vara på dagordningen, men vi kommer inte kunna vinna genom att ignorera den. För att vinna behöver vi ta hjälp av vår starka folkrörelsetradition. Vi måste släppa in fler i våra politiska samtal, inte färre.

Magnus Ranstorp vänder sig emot idén att det skulle vara svårare för muslimer att agera i civilsamhället i dag, eller att hans publiceringar bidragit till att skapa ett sådant klimat.
– Vem säger det? Det är väldigt kollektiviserande, det finns massvis av muslimska inriktningar. Vi har genom åren haft goda kontakter med olika individer, framför allt utomlands men också i Sverige, jag var exempelvis den enda personen från Europa som deltog i ISOMIL, en internationell konferens som världens största muslimska organisation organiserade. Jag var initiativtagare för att civilsamhällesorganisationer, muslimska och andra, skulle ta plats när jag ledde arbetet mot antiradikalisering i Köpenhamn. Jag har alltid varit öppen för diskussion och debatt, så länge det är resonligt. Jag tycker det blir märkliga anklagelser.

Du frågar vem som påstår det. I det här fallet är det personer som jobbar med arrangemang och kontakter med det muslimska civilsamhället, som säger att det blivit svårare.

– Det tror jag inte. Vem arrangerar? Det är ju ganska viktigt i sammanhanget, vem som påstår det. Är det Ibn Rushd, är det andra? Vi har påvisat att det finns kopplingar, och vi diskuterar gärna de kopplingarna öppet och sakligt, men när vi har framställt våra artiklar så har de mötts av personangrepp, snarare än att hantera vad det finns för belägg. Det håller liksom inte. För nästan tio år sedan tog vi ledaren för världens största muslimska organisation till Försvarshögskolan för att prata om den humanistiska delen av islam. Så det är svårt att bemöta så diffusa anklagelser.

Som bevis för sitt påstående under vinterns Folk och försvar-konferens – att det finns ett ”skattefinansierat imperium under väklingande paroller som ’folkbildning’” och att ”Muslimska brödraskapet ligger bakom” – nämner Ranstorp sin samarbetspartner Aje Carlboms rapport för MSB, ”Islamisk akvitism i en mångkulturell kontext”, Lorenzo Vidinos bok The closed circle och en publikation kallad Muslim Brotherhood Review, gjord av Storbritanniens ambassadör till Saudiarabien samt brittiska kabinettets underrättelsekoordinator. Han säger också att han och hans kollegor visat att det finns ”personkontakter mellan Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) och personer i Muslimska brödraskapets högsta ledarskap”, och att IFIS stadgar säger att eventuella överblivna tillgångar tillfaller Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), som pekas ut av de brittiska underrättelseförfattarna som Muslimska brödraskapets europeiska gren.

På frågan om hur sådana personkontakter eller stadgeskrivningar visar att det löst sammansatta internationella Muslimska brödraskapet har makt över hur olika nationella muslimska organisationer agerar i Sverige hänvisar Ranstorp till en intervju med honom själv i Trygghetspodden, publicerad den 26 februari i år. Där säger han att han har ”evidens, rå fakta” om att Islamiska förbundet i Sverige koordinerade sitt agerande tillsammans med en qatarisk MB-ledare i samband med Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks Muhammedkarikatyrer.

– Man informerade varandra och koordinerade vad man skulle göra. Det är ett exempel. Men det handlar inte om att styra. Jag har inte påstått att det finns någon styrning. Men här finns starka personkopplingar.

Du använder återkommande Lorenzo Vidino som källa, men han…
– Han är inte den enda källan. Jag vet exakt vad du försöker syfta på nu.
…har av bland andra Georgetown university pekats ut som spridare av konspirationsteorier om Muslimska brödraskapet, och sagt att organisationer som har samröre med dem fungerar som moderna trojanska hästar som bedriver en modern samhällsomstörtning. Är Vidino en trovärdig källa i den här frågan?

– Du kan ju fråga andra, han har varit rådgivare till italienska regeringen. Han leder ett av de mest framträdande universitetscentren i George washington university. Han är en extremt trovärdig källa i de här frågorna. Det här är lösryckta citat. Det pågår en svartmålningskampanj mot Lorenzo, som också jag fått utstå. Men det biter inte på beslutsfattare eller dem som verkligen kan någonting om de här frågorna. Det är en utarbetad metod som används för att deplattformera personer som framför det här om islamism.

Islamologen Leif Stenberg kallar din salafistrapport ”en stor soppa med allvarliga vetenskapliga problem”, vad är ditt svar på det?

– Det här är som vanligt. Leif Stenberg har haft fel i allt han har sagt i relation till Rosengårdsrapporten. Han lyckades inte kartlägga att det fanns några radikala individer, och gick då ut och kritiserade mig. Han har varit med 11-12 år nu och dyker upp då och då. Nu är han på ett märkligt universitet i England, Aga Khan-universitetet. Han är den enda som riktat den kritiken. Det talar sitt tydliga språk, vad han är ute efter. Det är ingen annan som riktat den kritiken. Det är löjeväckande.

När det gäller studieförbund säger Magnus Ranstorp att poängen med den kritik som bland andra han och Aje Carlbom framfört mot Ibn Rushd och andra studieförbund inte har varit att någon ska bli av med ekonomiskt stöd, som Ibn Rushd blev i Göteborg. Frågan handlar, säger han, om två problem som de i varierande grad säger sig ha hittat i alla studieförbund: brist på ekonomisk transparens samt sviktande demokratisyn hos talare som bjudits in av de organisationer som arrangerat studiecirklar med hjälp av studieförbundens pengar.

– Vi hade kontakt med Folkbildningsrådet och frågade om de kan ge oss en lista över alla lokala föreningar och medlemsorganisationer som Ibn Rushd samarbetar med. De sa att de inte har en sådan lista. Då säger vi: om uppdraget från riksdagen till Folkbildningsrådet är att demokratin ska stärkas och utvecklas, hur kan man påstå det om man inte känner till vilka samarbetspartners man har? Det är studieförbunden, och Folkbildningsrådet i stort, som det egentligen handlar om. Det handlar om större, principiella frågor.

Muslimska brödraskapet


Den politiska grupp som oftast används som exempel på en påstådd koordinerad islamistisk infiltration av Europa. Bildades 1928 i Egypten, där den än i dag har sitt starkaste fäste och mest disciplinerade organisation. I övriga världen fungerar MB som en löst sammansatt intressesfär där självstyrande politiska grupper – från sekulära partier i stil med europeiska kristdemokrater till militanta organisationer som Hamas – säger sig inspireras av dess sunnimuslimska, islamistiska ideologi.
Muslimska brödraskapets egyptiska parti vann landets val efter arabiska våren men avsattes och förbjöds kort därefter. Rörelsen klassas som en terroristorganisation i ett antal länder där den utgör opposition mot ett auktoritärt styre, däribland Syrien, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. USA:s president Donald Trump gjorde försök att klassa MB som en terroristorganisation i början av sin mandatperiod. Han mötte starkt motstånd från såväl människo­rättsgrupperna Amnesty international och Human rights watch som underrättelsetjänsten CIA. Den senare ansåg att ett terrorutpekande skulle radikalisera rörelsen och destabilisera situationen i de Mellanösternländer som är allierade med USA.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 07 maj, 2024

Biologin har övergett rasbegreppet av goda skäl

Ras är inte ett användbart begrepp inom biologin, skriver biologiprofessor Erik Svensson. Foto: NHGRI/AP.

Till skillnad från vad många till vänster verkar tro är den genetiska forskningen inte reaktionär i sig. Däremot finns det ingen evidens för biologiska raser, skriver biologiprofessor Erik Svensson i Flammans debattserie om ras.

En intressant debatt har påbörjats i Flamman med angående kategorier som ”ras” och kön och om dessa kan betraktas som reella kategorier (eller inte). Debatten inleddes med en artikel av Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis, som varnade för den nykonservatism han tyckt sig se där begrepp som ras håller på att leta sig in i vänstern. Aretakis kopplar ihop detta ökade intresse för ras med ifrågasättandet av transpersoners rättigheter som ibland görs med utgångspunkt från biologiskt kön.

Religionshistorikern Stefan Arvidsson kritiserade Aretakis för att förneka biologiska skillnader mellan människor och biologiska kategorier som ras och kön. Detta har ofta gjorts inom de delar av vänstern som är skeptiska till evolutionsbiologisk forskning om människans natur. Enligt Arvidsson måste materialister våga tala om både ras och kön, för att inte begå det som vi kallar det ”ideologiska felslutet”, det vill säga hävda att bara för att tillvaron bör vara på ett visst sätt så är den också ordnad på detta vis (motsatsen till det ideologiska felslutet är det mer kända naturalistiska felslutet, det vill säga att dra slutsatsen att bara för att tillvaron är på ett visst sätt så bör den också vara ordnad på just detta vis). Evolutionsbiologen Patrik Lindenfors anslöt sig till Arvidssons generella slutsatser, men påpekade att begreppet ras är betydligt mer svårdefinierat än kön, och ras saknar därför analytisk och vetenskaplig precision.

Låt mig först säga att det är positivt att vänstertidningen Flamman upplåter sitt spaltutrymme till en debatt om dessa principiellt viktiga frågor om hur vänstern bör förhålla sig till biologisk forskning. Som Arvidsson konstaterar finns det en osund tradition inom delar av den postmodernistiskt influerade, socialkonstruktivistiska och identitetspolitiska vänstern att betrakta evolutionsbiologisk forskning som en ideologisk fiende, ja ibland närmast ett reaktionärt projekt. Bakgrunden till denna skeptiska syn till biologi bland delar av vänstern är olika högerideologiska projekt som har missbrukat Darwins idéer för att motivera sina egna politiska agendor. Dessa högerideologiska projekt inkluderar såväl den traditionella konservatismen, som den extrema nazismen, som med förment evolutionära (”darwinistiska”) argument försökt motivera och försvara eugenik, rasism och traditionella förtryckande könsroller.

Inte minst vi evolutionsbiologer har ofta mötts av en närmast fientlig attityd från vissa vänsterdebattörer med förankring i sociologi, samhällsvetenskaper och humaniora. Som jag själv påpekat i ett par debattartiklar i den teoretiska marxistiska tidskriften ”Röda Rummet” för mer än ett decennium sedan så finns det ingen anledning för vänstern att betrakta biologisk forskning om människan som något som i sig är problematiskt, farligt eller reaktionärt. Modern evolutionsbiologisk forskning har ju i stor utsträckning slagit sönder myter om människor som alltigenom egoistiska varelser, som den marknadsliberala ideologiska myten om homo economicus. Den moderna evolutionsbiologiska forskningen har snarare visat på motsatsen: människor är ovanligt samarbetsvilliga jämfört med våra närmaste släktingar schimpanserna, Denna samarbetsförmåga förklarar också till stor del vår arts enorma framgångar, mätt som populationstillväxt och spridning över jordklotet.

Arvidsson har alltså helt rätt i att sanna materialister och intellektuellt hederliga debattörer, inte minst på vänsterkanten, inte kan avfärda biologiska kategorier som ras och kön a priori, bara för att de uppfattas som reaktionära. De flesta forskare, i alla fall inom naturvetenskap, är i dag materialister och realister. Vi anser – på goda empiriska och filosofiska grunder – att det existerar en yttre materiell verklighet oberoende av vår själva och vår egen uppfattning om densamma. Denna materialistiska och realistiska inställning delas också av åtminstone den marxistiskt influerade vänstern, men kanske inte av alla delar av den socialkonstruktivistiska, postmodernistiska och identitetspolitiska vänster som Arvidsson med rätta kritiserar. Men för dem, som i likhet med mig, Arvidsson och Lindenfors, håller fast vid en materialistisk världsuppfattning byggd på modern vetenskap så blir frågan om existensen av biologiska kategorier som ras och kön helt och hållet empiriska frågor. Dessa empiriska frågor kan vi besvara med moderna vetenskapliga metoder, som evolutionsbiologi, genetik och statistik, för att bara nämna några relevanta discipliner.

Så är då ras en vetenskapligt motiverad och användbar biologisk kategori? Här är jag tveksam till Arvidssons tes och jag ansluter mig i stort sett till Lindenfors ståndpunkt. Begreppet ras har av goda skäl övergivits inom biologin, och inte enbart på grund av dess historiska politiska belastning, utan för att det inte går att entydigt avgöra vad som är en ”ras” och vad som inte är det. Förvisso kan vi ibland identifiera så kallade ”kluster” av människor som är mer lika varandra genetiskt än andra grupper. Sådana analyser görs regelbundet med dagens molekylärgenetiska metoder. Dessa metoder har visat på flera sådana kluster inom både den europeiska kontinenten, samt mellan kontinenter. Men dessa genetiskt urskiljbara kluster är betydligt fler och förekommer på finare skala än de traditionella raserna (vita, svarta, gula, röda och så vidare) som de först definierades av bland annat Linné. 

Ett annat problem med dessa genetiska kluster är att de inte enbart är naturliga biologiska kategorier, utan kan delvis konstrueras beroende på vilka grupper som inkluderas och den geografiska täckningen. För att ta ett extremt – om än trivialt – exempel: om vi skulle jämföra arvsmassan hos 100 människor i Sverige med arvsmassan 100 människor i Centralafrika så kommer vi att finna två tydliga genetiska kluster. Om vi däremot utvidgar vår studie till inkludera ytterligare ett antal individer längs en resa som vi gör från Sverige ner till Centralafrika där vi stannar och samlar in data med till exempel 10 mils mellanrum så kommer våra två ursprungliga kluster inte att bli lika tydliga. Med stor sannolikhet kommer vi att se en gradvis övergång i människans genetiska sammansättning när vi rör oss från norra Europa och söderut till Centralafrika. Med andra ord: en stor del av människans biologiska och genetiska variation är vad vi kallar klinal, det vill säga det sker gradvisa övergångar i utseende och genetisk sammansättning mellan olika folkgrupper när vi rör oss över jordklotet. 

Detta betyder givetvis inte att alla mänskliga folkgrupper är genetiskt identiska och att det inte finns några genetiska skillnader mellan olika folkgrupper. Det finns det, och det vet vi. Men den biologiska och genetiska variationen är inte alltid så tydligt indelad i klusters som vi kanske tror om vi bara gör nedslag på olika kontinenter och glömmer att mänsklig variation i exempelvis hudfärg varierar enormt mycket även inom en kontinent som Afrika. Som bekant finner vi att mörkare folkslag oftare lever närmare ekvatorn och ljusare folkslag finns på högre breddgrader. 

Vad gäller biologiskt kön ansluter jag mig även här till Lindenfors ståndpunkt: diskussionen om biologiskt kön bör separeras från frågan om ras. Biologiskt kön är dels betydligt lättare att definiera än ras och dels är frågan om biologiskt kön empiriskt mycket enklare. Biologiskt kön definieras – som Lindenfors korrekt påpekar – utifrån könscellernas storlek. Individer som producerar stora och orörliga könsceller (”ägg”) kallar vi honor (eller kvinnor när vi pratar om människor) och individer som producerar många, små och rörliga könsceller (”spermier”) kallar vi hannar (eller män när vi pratar om människor). 

Notera att den generella biologiska definitionen av kön inte är baserad på det specifika kromosomala könsbestämningssystemet, som X- och Y-kromosomer, som ibland blandas ihop med biologiskt kön av olika debattörer. Vi kallar ju fortfarande fågelhonor som lägger ägg för honor, trots att fåglarnas könsbestämningssystem skiljer sig från oss däggdjur. Hos oss däggdjur har hannarna en X och en Y-kromosom (XY) och honorna två X-kromosomerna (XX). Fågelhonor däremot bär på en Z- och en W-kromosom (WZ) och fågelhannar på två Z-kromosomer (ZZ), så fåglarnas kromosomala könsbestämningssystem ser helt annorlunda ut än däggdjurens och människans. Vi kan ändå utan någon större svårighet enkelt och snabbt identifiera honor hos både däggdjur som människor och fåglar genom att se vilka individer som lägger ägg. Dessa individer kallar vi honor, och de som producerar spermier kallar vi hannar.

Hos andra organismer, som vissa kräldjur, så bestäms kön av temperaturen, men individer utvecklas ändå till ett av två olika kön: äggläggande honor eller spermieproducerande hannar. Biologiskt kön är alltså en universell kategori som inte står och faller med ett visst specifikt system som bestämmer vilka individer som utvecklas till honor respektive hannar. 

Biologiskt kön är alltså en reellt existerande kategori och är grundad i den materiella verkligheten. Hos både människor och andra sexuellt reproducerande djur kan vi enkelt och utan svårigheter klassificera mer än 99 procent av alla individer till antingen honor eller hannar, baserat på könscellernas storlek. Hos ett litet antal individer – oftast 1 procent eller färre – går det inte säkert att klassificera biologiskt kön. Därför är den ofta hörda frasen ”kön är binärt” i strikt bemärkelse felaktig, tvärtemot vad högerdebattören Jerker Vinterstare påstår i Aron Flams podd ”Dekonstruktiv kritik”. Antingen är något binärt och då finns det bara två kategorier – eller så är det inte binärt. Vi kan trots allt konstatera att biologiskt kön motsvarar två tydliga biologiska kluster, med väldigt få individer som faller emellan dessa kluster. Gott så. 

Den biologiska definitionen av kön förklarar evolutionen av skillnader i beteenden, fysiologi, morfologi och levnadsvanor i djur- och växtvärlden. Den biologiska könsdefinitionen är således vetenskapligt väl förankrad i empirisk forskning. Biologiskt kön hjälper oss både att förstå vår värld, den biologiska diversiteten och har praktiska tillämpningar inom bland annat djur- och växtavel. Biologiskt kön är alltså inte bara en ideologisk konstruktion som dessvärre en del identitetspolitiska grupper och individer på vänsterkanten ibland hävdar. Att ifrågasätta existensen av biologiskt kön ligger därför bortom den materiella verklighetsuppfattning jag, Arvidsson, Lindenfors och den överväldigande majoriteten av forskare inom naturvetenskap ansluter sig till. Den som ifrågasätter existensen av biologiskt kön är givetvis i sin fulla rätt att göra det. Men den som förfäktar en sådan idealistisk metafysisk verklighetsuppfattning kanske då ska ta fram någon alternativ metod för växt- och djuravel som kan säkerställa framtidens livsmedelsproduktion?

Att biologiskt kön existerar och motsvarar en reell kategori i den materiella världen innebär dock inte att vi behöver ifrågasätta transsexuellas rättigheter eller förneka någon människa rätten att identifiera sig som något annat än sitt biologiska kön. Biologiskt kön hjälper oss att förstå evolutionen och även att utnyttja naturen för våra praktiska ändamål. Den reella existensen av biologiskt kön är dock i sig inget hot mot någon persons rättigheter, och innebär inte heller att vi behöver förneka människans sexuella diversitet, varken inom och mellan könen, som filosofiprofessorn Paul Griffiths pedagogiskt har förklarat. 

Erik Svensson
Professor i biologi vid Lunds universitet.
Rörelsen 07 maj, 2024

Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra

För att vinna mer stöd för sin politik behöver Vänsterpartiet fokusera krafterna, skriver partisekreterare Aron Etzler. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Sverige och världen står vid avgörande vägskäl. Vi har kort tid på oss att genomföra en stor förändring av ekonomin för att klara av en klimatomställning. Decennier av ökade klyftor och nedrustad välfärd har lett till en uppgiven syn på förändring. Högernationalister driver samhället mot splittring och hat. Ett aggressivt Ryssland har startat det största kriget i vår närhet sedan andra världskriget – Israels ockupation av palestinska områden har övergått i folkmord.

Vi har en uppgift på kongressen denna vecka: att bli det parti som behövs i vår tid. Det kräver både en trovärdig socialistisk vision om den långsiktiga utvecklingen, och att vi väljer de frågor och fajter som förflyttar samhället i rätt riktning. Allt för att samla fler medlemmar än tidigare och staka ut vägen mot ett bättre samhälle.

När partiet på kongressen 2012 beslutade om sitt första strategidokument påbörjades en resa mot att bli ett sådant parti. Det var en förändring som fick ytterligare fart med valet av Nooshi Dadgostar till partiledare och det andra strategidokumentet 2020. Det är ett projekt som bärs av vänsterpartister över hela landet i vårt dagliga politiska arbete.

Sedan 2012 har det hänt mycket i partiet, men jag vill lyfta fram tre saker:

1. Vänsterpartiet är ett större och bredare parti. Medlemsantalet har tredubblats – till skillnad från de allra flesta partier som i stället minskar. Partiet har också många fler yngre medlemmar än andra partier, som i stället långsamt dör ut. Vänsterpartiet gick bakåt i riksdagsvalet 2022 men sedan 2012 har vi ökat i samtliga andra val på riksdags-, kommun-, region- och EU-nivå, och 2022 gick vi även framåt i kommun- och regionvalet.

2. Vänsterpartiet är ett parti med större förtroende hos befolkningen. Vänsterpartiet var i den senaste förtroendemätningen Sveriges tredje mest betrodda parti efter de två stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna. Det förtroendet återspeglas i andra mätningar. Varje gång väljare tillfrågas om vilka partier som borde sitta i en rödgrön regering är det tydligt att vi har vunnit gehör av många fler än våra egna väljare, och när vi nu går till EU-val är det med den kandidat som har högst förtroende av alla.

3. Vänsterpartiet har klivit in i många av de största frågor som påverkar människors vardag – vi har drivit och till stora delar vunnit debatten om vinster i välfärden och marknadsskolan. Vi vann debatten om marknadshyrorna och förhindrade att systemet infördes. Vi höjde pensionerna och ändrade sjukförsäkringen när vi hade inflytande. Och även i opposition har partiets Sverigepriser för elen ändrat debatten och enskilda regeringsbeslut.

Självklart har dessa förändringar för Vänsterpartiets del ett större syfte. Det är att också förändra samhället – att bryta med den nyliberala väg som präglat Sverige under decennier. I dag är det första gången på närmare 20 år som fler väljare anser att de ligger till ”vänster” än till ”höger”.

Detta är vad Vänsterpartiets kongress denna vecka handlar om. Det partiprogram som ligger på bordet är också en del i ambitionen att bli ett större parti, med ökat förtroende och inflytande i debatten.

Det har alltid funnits andra förslag på inriktning i Vänsterpartiet. En del har velat ställa andra politiska frågor i fokus än den ekonomiska jämlikheten. Inte sällan har idén om tydliga prioriteringar kritiserats som toppstyre. Historiskt har Vänsterpartiet ofta i stället lyft fram ett myller av frågor – ett berömt exempel är valrörelsen 2006 med tio frågor i fokus.

Vänsterpartiet behöver nå många fler därför att tiden kräver det av oss.

Det har också funnits andra idéer om påverkan och makt – för en del medlemmar har styret i riksdag, regioner och kommuner stått för något ointressant (”Vatten- och avloppsutskottet”, som det kallats) och ställts i kontrast till ett parti som enbart använder parlamentets talarstol för att protestera – eller använder studiecirklar för att sprida marxismen.

Även idén att partiet ska få fler medlemmar har haft sina kritiker – ibland finns en bild av att man som vänsterpartist ska leva upp till mycket vad gäller åsikt och livsstil, som nya medlemmar inte nödvändigtvis gör. Det finns en trygghet i att tillhöra en mindre vänsterkultur, och försök att nå utanför den ses ibland som en form av urvattning.

Men Vänsterpartiet behöver nå många fler därför att tiden kräver det av oss. Vi kan inte begränsa oss till den vänsterkulturella miljön medan högern och extremhögern omformar våra samhällen. Vi har inte råd med 20 år till av passivitet från statens sida i fråga om ökade klyftor och klimatproblem. Vi har inte lyxen att strunta i vad som är strategiskt att debattera, och på så sätt missa att lyckas byta ut regeringen i nästa val.

Förändringen av Vänsterpartiet har haft ett starkt stöd i partiet, men det är också uppenbart att vi ännu inte är framme. Vi behöver vara ett handlingskraftigt parti som är bra på att få med oss människor. Det ställer mycket högre krav på vårt parti i dag än tidigare.

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.
Ledare 07 maj, 2024

Omvärlden borde diskutera fredsstyrkor i Gaza

Palestinier sörjer vid gravar som rests för bomboffer och människor som hittats i jorden under sjukhuset al-Shifa i Gaza. Foto: Mohammed Hajjar/AP.

Medan massgravar hittas under palestinska sjukhus lovar Israel en markinvasion i Gaza oavsett om vapenvilan blir av eller inte. I så fall borde FN skicka fredsbevarande trupper.

I januari i år hittades ännu en massgrav i Rwanda, denna gång under en bananplantage i byn Ngoma. Där låg kvarlevorna från mer än 180 människor, och i jorden låg även trubbiga föremål som kan ha använts för att plåga dem till döds. Detta var bara en vecka efter att 210 människor hittats i marken under en grannby.

I år minns vi att 30 år har gått sedan folkmordet. Medan nya skelettdelar ständigt dyker upp – bara de senaste fem åren har 100 000 kroppar återfunnits – ställs frågor på sin spets, geopolitiska såväl som mänskliga.

Varför väljer människor att hacka ihjäl grannar enbart för att de tros vara främlingar? Vilket ansvar bär kolonialmakter som Belgien för att ha spelat ut godtyckligt indelade folkslag mot varandra? Och varför agerade inte omvärlden?

Gazakriget har gjort samtliga frågor kusligt aktuella.

Enligt FN har två massgravar upptäckts vid sjukhusen Nasser och al-Shifa i Gaza med hundratals kroppar, ”begravda djupt i marken och övertäckta med skräp”, varav en del med bundna händer. Organisationens människorättschef Volker Türk påminner om att ”avsiktligt dödande av civila, fångar och andra ickestridande är ett krigsbrott”, och kräver nu en oberoende utredning (24/4).

Det är ett nödvändigt krav. Men sannolikheten att Israel tillåter en sådan närmar sig noll. Och den fråga som folkmordet i Rwanda aktualiserar är om vi bara ska utreda massgravar i efterhand, eller om vi också ska ingripa för att hindra grävandet av fler.

Nu diskuteras vapenvila, ifall Hamas går med på att släppa hundratalet gisslan. Men enligt Israels regering kommer en sådan endast att vara tillfällig – de har fortfarande som mål att eliminera Hamas, som i sin tur vill utplåna Israel. Utsikterna att förhandlingar mellan dessa parter ska leda till varaktig fred är därför små.

Samtidigt har 1,2 miljoner palestinier trängt ihop sig i Rafah, och Israels regering lovar fullfölja markinvasionen oavsett om vapenvilan kommer till stånd eller inte. Världshälsoorganisationens direktör Tedros Adhanom Ghebreyesus varnar för att detta kan ”leda till ett blodbad, och försvaga ett redan trasigt sjukvårdssystem”.

Att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer.

Om markinvasionen blir av måste omvärlden agera. Lyckligtvis finns det rättsligt stöd för en humanitär intervention i form av plikten att försvara (R2P), som kom på plats just med folkmordet i Rwanda i åtanke. En central princip för internationell rätt skulle fortsatt vara den nationella suveräniteten, men lagen skulle ”aktiveras när en enskild stat tydligt är antingen ovillig eller oförmögen att fullfölja sitt ansvar att försvara sig mot, eller själv utövar, brott eller grymheter”.

Vänstern har inte lyft omvärldens plikt att försvara palestinierna mot Israels grymheter, för att den med rätta har varit kritisk mot USA:s utnyttjande av folkrättsliga argument för att invadera Irak och andra länder. När Libyens diktator Muammar al-Gaddafi mördade oppositionella under arabiska våren stödde även vänsterpartier – inklusive det svenska – en militär intervention, vilket resulterade i ett långt och blodigt inbördeskrig, inte olikt Iraks.

Men att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer. Det är läxorna från Rwanda och Irak, som vi nu bör applicera på Gaza.

Palestinierna har ingen möjlighet att försvara sig, och Israel visar inga prov på återhållsamhet. Sannolikheten att ett sådant förslag skulle passera FN:s säkerhetsråd är förstås lågt, men däremot borde generalförsamlingen snarast diskutera möjligheten att skicka fredsbevarande trupper till Gaza. Initiativet skulle mycket väl kunna komma från vänster. Om inte annat skulle det bli tydligt att människoliv anses olika värda att försvara.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 07 maj, 2024

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Över hela Malmö har protestaffischer satts upp inför Eurovisionsfestivalen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Inför Eurovisionsfestivalen i Malmö den 7–11 maj planeras demonstrationer och bojkotter för att uppmärksamma Gazakriget. Flamman har pratat med avhoppade artister som förklarar sin plikt att agera för palestiniernas rättigheter, medan Judiska ungdomsförbundet är oroliga för hatbrott.

”Malmö säger nej till folkmord.”

Affischen har synts över hela Malmö de senaste veckorna. Högst upp står ”Genocide song contest”, med samma typsnitt som Eurovisionsfestivalens logotyp, och från det hjärtformade O:et rinner blod. Det är oklart vem som står bakom kampanjen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 06 maj, 2024

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Utan rasbegreppet kan vi inte förstå segregationen, skriver två forskare. Foto: Naina Helén Jåma/TT.

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”. 

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar. 

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller. 

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Kultur 05 maj, 2024

Finskt trauma får tala

Finska krigsbarn anländer till Stockholm den 19 februari 1944. Foto: TT.

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jenny Ahonen
Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.
Inrikes 05 maj, 2024

Alla är vi entreprenörer

Det är arbetarkollektivet som står för innovationerna. Foto: Mrwinn/Adobe Stock.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 04 maj, 2024

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Olof Arborelius, ”Kyrkbyn med Lillån, Orsa”, olja på duk.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter 03 maj, 2024

Klasskampens inkubator

Facket IWGB demonstrerar utanför gigbolaget Deliveroos högkvarter i London i april 2021 – samtidigt som företagets börsnotering. Foto: Alastair Grant/AP.

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 02 maj, 2024

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Den generativa musiken kommer att bygga på allt mer AI-material och därmed också bli allt mer sjuklig. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.