I dag, den 16 maj kommer Sverige lämna in sin ansökan till Nato. Ifall inte Erdogan eller måhända Orbán blockerar den så kommer vi inom ett års tid bli medlemmar i historiens största allians. För oss Nato-motståndare har tiden redan runnit ut – vi kommer inte hinna mobilisera för att stoppa beslutet, eller ens få frågan hanterad i demokratisk ordning. Allt har gått mycket snabbt sedan världen på riktigt uppfattade det förändrade säkerhetspolitiska läget.
Att Vänsterpartiet opponerar sig mot beslutet viftas bort. Det är inte så konstigt. V:s trovärdighet i försvarsfrågor är låg. Inte endast på grund av vacklandet i frågan om krigsmateriel till Ukraina, utan också för att Vänsterpartiets alternativ till Nato nu är att rusta upp Sverige. Något de konsekvent motsatt sig tidigare. Det är sorgligt, för nu lämnas utvecklingen av den svenska försvarsmakten över till våra hökar. Det innebär inte bara att vi lär delta i fler expeditioner till tredje världen, utan också att vår egen säkerhet försämras av ett Nato-medlemskap. Jag syftar då inte enbart på den förhöjda hotbilden utan också på vilken typ av försvar som högern kommer bygga.
I debatten har det länge varit en förhärskande sanning att Nato-medlemskap ger ett starkare försvar. Förvisso har Nato en uppenbar avskräckande effekt på Ryssland. Att påstå något annat är oseriöst. Men det är också tydligt att de försvarsmässiga trenderna sätts av Natos starkaste part USA, och att alliansen främst har fungerat som ett utrikespolitiskt verktyg för landet.
Nato-förespråkarna har rätt i den bemärkelsen att ett medlemskap inte tycks tvinga länder att delta i insatser. Tvärtom har flera av medlemmarna avstått. Däremot är det tydligt att Nato påverkar hur ländernas försvar struktureras och tränas. När Sverige avvecklade sitt invasionsförsvar fick insatsförsvaret ta dess plats. Nya förmågor sattes i fokus. Insatsförsvaret hade inte längre förmågan att säkra våra gränser från fientlig makt. Kustartilleriet lades ned helt, och Sverige förmåga att sänka en rysk robotkryssare, som Ukraina gjorde med ”Moskva”, försvagades. Amfibiekåren bildades i stället. Att kåren skulle kunna verka utomlands underströks i planerna. Samtidigt lades stor kraft på att våra styrkor skulle vara kompatibla med Nato.
Att försvaret blev mindre efter Sovjets kollaps är i sig inte konstigt. Säkerhetsanalysen visade att Sveriges potentiella fiende inte längre utgjorde ett hot. Men i stället för att fokusera på ett billigt och generellt försvar inriktat på kostnadseffektiva och avskräckande resurser såsom luft- och pansarvärnsrobotar i hemvärn och infanteriregementen så gjorde vi precis som de övriga Nato-länderna. Vi ställde om för att kunna ägna oss åt samma krigföring som USA. I stället för att stärka vår förmåga att hantera ett konventionellt krig så utvecklade vi mobila, lätt bepansrade, kvasi-polisiära enheter. Det är därför ingen slump att vi har genomfört flera dyra, långvariga och svårförsvarliga insatser i irreguljära konflikter. Flera länder som närmat sig Nato har gjort samma misstag. Det tydligaste exemplet var när Georgien, som vid tidpunkten strävade efter Nato-medlemskap, invaderades av Ryssland. Landet, som har färre än 4 miljoner invånare, hade då en styrka om 2 000 man i Irak. I stället för att utbilda och stärka Georgiens försvarsförmåga mot sin mest troliga fiende hade USA, under deras process mot fullvärdigt medlemskap, utbildat och rustat dem för delta i en pacifiseringskampanj mot upprorsmakare i Mellanöstern. I stället för att stärka försvaret agerade de i linje med den rådande Nato-doktrinen. Denna dissonans är talande även för andra länder som stått Nato nära. Det är också en del i förklaringen till varför försvarsfrågan separerats från vårt kanske största säkerhetspolitiska problem, som är vår välfärd.
Under alla dessa år har högern kommit undan med att diskutera försvarsfrågan särskilt från privatiseringarnas och nedmonteringarnas totala haveri. Trots att frågorna är tätt sammanlänkade. Med vår nuvarande sjukvård och transportinfrastruktur kan Sverige inte hålla ut en längre tid vid ett krigsutbrott. Det är den civila sjukvården, genom civilförsvaret, som ska hantera sårade civilister och militärer. En vanlig helg i Stockholm går Karolinska upp i stabsläge. Vår järnväg hanterar inte ens vår civila trafik men i stället för att åtgärda detta så säljs vital infrastruktur till främmande makt. Inga nya skyddsrum har byggts sedan 2002. Över huvud taget står samhällelig motståndskraft lågt i kurs, vare sig hotet är krig eller klimatförändringar. Men tyvärr har vänstersidan framfört yrvakna argument emot Nato. Till exempel genom att nästan uteslutande fokusera på alliansens historia och medlemsstaternas bristande demokrati, i stället för att tydliggöra kopplingen mellan välfärd och motståndskraft i kris, samt vilka långsiktiga effekter en anslutning till Nato kommer att ha på försvarets inriktning.
Utifrån en chockdoktrin kommer det nu tas många beslut. Flera av dem kommer ha långtgående effekter, globalt såväl som i vårt närområde. Självklart kommer hotbilden mot Sverige öka. Ryssland kommer se hur Östersjön omringas av Nato, vilket försvårar en eventuell konfrontation med Baltstaterna. Sverige blir också en part som är mindre intressant att förhålla sig till när förhandlingarna som rör våra intressen kan föras direkt med USA. Trots detta så är läget inte så stressat som högern vill göra gällande: det finns inget realistiskt scenario där Sverige i nuläget skulle bli invaderat av Ryssland. Om något visar kriget i Ukraina att Rysslands förmåga varit överskattad av i princip hela den samlade krigsvetarkåren. Just nu är över 70 procent av Rysslands stående stridskrafter fastlåsta i vad som tycks bli ett utdraget krig. Rysslands flygvapen och flotta har uppvisat svagheter som Sverige både har teknisk kunskap och en existerande industri för att kunna utnyttja. Rysslands aversion mot svensk-finskt Nato-medlemskap hade också kunnat utnyttjas för att underlätta fredsförhandlingar i Ukraina – när man väl går med kan inte “hot om att gå med”-kortet spelas igen.
Vi står nu inför en situation där vi knyter vårt försvar till USA:s välvilja. Det är det enda landet i Nato som på allvar skulle kunna bistå oss med vår största brist: soldater. De övriga europeiska länderna skulle själva dras in i kriget och sakna möjlighet att undsätta oss. Detta sker samtidigt som USA under snart 30 år önskat vända sig bort från Europa för att i stället fokusera på det hot man uppfattar att Kina utgör. Sedan Barack Obama har alla amerikanska presidenter försökt lämna låsningen i Mellanöstern och ställa om militären. Även om artikel fem inte förpliktigar medlemmarna att stödja USA vid en konfrontation i Stilla Havet är det väl ingen som tror att Nato inte skulle bli indraget. Vad säger att Nato inte kommer påtvinga Sverige ännu en ny, för oss irrelevant, försvarsdoktrin?
Nato är alltså inte endast en moralisk fråga, utan riskerar också att rent praktiskt förhindra oss från att stärka vårt försvar.
Martin Hansson gör podden Eld och Rörelse tillsammans med Myran Andersson. Den finns där poddar finns.
