Kultur

Esssä

Anteckningar från världens fjortonde största kapitalistiska ekonomi

"I Mexico är alla politiker, modeller och skådespelare vita människor". Bild från den dagliga tv-såpan Que te perdone Dios.

Passa på att ta del av Kajsa Ekis Ekmans uppmärksammade essä i Flamman nr 17/2016. 

Kultur

Man kan lära sig mycket om länder av deras ordspråk och uttryck. I Mexiko finns ett som lyder ”si no transas, no avanzas.” Om du inte fuskar, kommer du ingen vart. Eller som författaren Martín Moreno skrivit: ”Här utövas inte makt, här utnyttjas den.”

Mexiko är, vid sidan av Colombia, det enda stora latinamerikanska land som inte har haft en vänsterpresident på senare år. Landet har inte ens varit i närheten av en vänstervåg. Medan andra länder i Latinamerika lyft sin befolkning ur fattigdom, utjämnat skillnader och bytt ut koloniala författningar, har Mexiko sjunkit allt djupare ner. Landet behöver en revolt som en torr svamp behöver vatten. Jag var här för tolv år sedan, det var ett brutalt klassamhälle då också, men när jag återvänder känns förändringen tydligt: det är som om människornas inre brutaliserats. De litar inte på någon, knappt på sina egna släktingar. En del försöker bli av med sin godhet, den har blivit en börda som tynger. Minns filmen Amores Perros som så många i Mexiko älskade för att de kände igen sig, särskilt i relationen mellan två bröder som tar varandras tjejer och bestjäl varandra på pengar?

*

Ett återkommande scenario i Mexiko City: En polis tar tag i någon på gatan, du har begått ett brott. Nej, det har jag inte. Det spelar ingen roll säger polisen, ge mig hundra spänn så låter jag dig gå. Varför skulle jag ge dig hundra spänn? Polisen svarar hotfullt: Jag försöker vara vänlig här och ge dig en möjlighet, om du inte samarbetar så…

*

En av anledningarna till vänsterns frånvaro är närheten till USA. En annan är att knarkmaffian håller landet i ett järngrepp. Man talar nuförtiden om Mexiko som en ”narcoestado” – droghandeln och staten har växt ihop till den grad att det är oklart vem som lyder vem. Det hela började under president Vicente Fox: kartellerna började behandla resten av samhället som dess betjänter, rekrytera poliser och infiltrera militären. Idag har detta nått oanade proportioner. På fem år har över 40 000 människor dött. Det sägs ofta att de döda är offer för krig mellan olika narcos, men det handlar också om offer för statligt våld eller människor som hamnat i vägen eller blivit obekväma. Elva personer försvinner varje dag. Polisen gör sällan något. När påtryckningarna blir för stora kan det hända att de burar in någon, vem som helst, för att få tyst på kritiken. Gärna någon fattig stackare utan röst. Om de kan bevisa att de inte begått brottet spelar det ingen roll.

 

*

Deckare går i regel ut på att ta reda på vem som begått ett mord. Mexikos mest populära deckare – signerade Paco Ignacio Taibo II – går ut på att alla vet från första sidan vem som begått mordet, frågan är: hur ska detektiven göra för att få fast honom? Mördaren har nämligen polisen, regeringen och maffian på sin sida.

*

Vår tid, så fixerad vid kulturella skillnader, fäster så lite uppmärksamhet på hur de kom till. Fast detta är det mest intressanta! Visa mig en människa och inne i henne finns hela det samhällssystem hon växt upp i.

*

De 43 lärarstudenterna som försvann i september 2014 har kommit att bli symboler för alla landets försvunna. De var på väg till en demonstration i Mexiko City när de stoppades av polisen som började skjuta mot dem. Några dog och flera skadades. Sedan tog busschauffören dem någon helt annanstans. Myndigheterna hade gett en order om att studenterna skulle stoppas – en order som de sedan ska ha delegerat vidare till narcos. Och studenternas kroppar har fortfarande inte hittats. En gång trodde man sig ha hittat massgraven där de kastades, men det visade sig vara 90 helt andra kroppar.

Är det kontroversiellt att plugga till lärare? Ja, om du ska undervisa i fattiga byskolor i Mexiko. Lärarstudenter på landet, ”normalistas”, har alltid fått kämpa för sitt yrke. Kyrkan brukade kalla byskolorna ”escuelas del diablo” för att de lärde ut något annat än bibeln, och senare fick de rykte som kommunistnästen. Överklassen i Mexiko City säger till mig att ”visst är det sorgligt att de försvann, men du måste förstå att de där lärarstudenterna från Ayotzinapa inte var helt oskyldiga heller. De är rebeller, du vet som Che Guevara. De skulle till stan för att ställa till problem.”

*

6,8 procent av mexikanarna kan fortfarande inte läsa och skriva, medan det mycket fattigare Bolivia utrotade analfabetismen för flera år sedan. I den fjortonde största ekonomin i världen, granne med USA, lever 45 miljoner människor under fattigdomsgränsen. En av tio byskolor saknar rinnande vatten, toaletter eller el och mer än hälften saknar dator. Det är därför byskoleärarna är farliga. De ger de fattiga barnen makt.

Sedan en tid tillbaka hålls befolkningen inte bara nere av sin regering och av USA utan även av narcos. Kartellerna har namn som ”Los Viagras” eller ”La Linea” – till och med män som begår gruppvåldtäkt i Mexiko skaffar sig ett namn, som ”Los Porkys”. Narcos har pengar, makt och inflytande. Kända skådespelerskor från telenovelas flirtar med dem på twitter.

*

Mexiko har tagit över platsen från USA som världens fetaste land. Människor dricker 163 liter läsk per person och år. 2014 infördes en skatt på läsk för att motarbeta fetman.

*

Test: Vad heter Mexikos president?

*

I Mexiko är alla politiker, modeller och skådespelare vita människor. Argentinska killar kommer till Mexiko för att bli modeller. De behöver inte ens vara särskilt snygga, det räcker med att de är vita. Den vanliga mexikanen är 1,60 lång och mörk. Klassamhället följer en färgskala. Ju mer ursprungsbefolkning du är, desto lägre ner på skalan och längst ner finns de som kommit från landsbygden för att tigga i tunnelbanan och som inte kan spanska. Min vän Omar: det tog slut med tjejen, vi kunde inte gifta oss, enligt hennes familj var jag för ful och mörk för henne…

I alla klassamhällen benämns klasserna med olika slanguttryck. I Mexiko finns hur många som helst. Överklassens barn är ”fresas” eller ”mirreyes” som förut hette ”juniors” men i takt med att de blivit ännu rikare har de döpts om. De fattigaste kallas ”nacos.” Ett annat ord för de folkliga klasserna: ”gente humilde”, ödmjuka människor. Den som lever på att sälja stöldgods kallas ”ratero.” Det finns till och med klassrelaterade uttryck för att vara homosexuell, ”gay” är reserverat för överklassen, de andra kallas ”jotos.”

*

Titta på Kuba och titta på Mexiko. Så nära och så olika. För att förstå varför revolutionen kom, för att förstå varför de håller fast vid den med näbbar och klor, för att förstå varför de införde lika lön och avskaffade alla vapen och droger måste man förstå hur samhället såg ut innan. Innan någon uttalar sig om Kuba bör den ha sett Mexiko.

*

Vad Mariela Castro, Raúls dotter, sa till mig på Kuba för några månader sedan: Vi ska öppna för utländska investeringar, men vi ska inte ha skräpmat. Över vår döda kropp att vi släpper in skräpmat.

*

Vad en kubansk fotbollsspelare sa till mig: Om vi hade kapitalism skulle alla kubaner bli rika.

Jag: Men se på Mexiko, är alla rika där?

Han: Vi kubaner är så smarta, det är en helt annan sak.

*

Svar på testet: Mexikos president heter Enrique Peña Nieto och under hans tid vid makten har 40 000 människor mördats. Om han vore socialist hade du kunnat säga hans namn i sömnen. Det hade stått om honom i europeiska tidningar varje dag som ett varnande exempel.

*

Ett av överklassens subtila privilegier i varma länder: Att vara sval och aldrig svettas. Medan andra har mörka fläckar under armarna är den rike fortfarande fräsch. Det går inte att fejka. Märkeskläder eller ej kan vara en fråga om smak, men ingen väljer frivilligt att svettas. Mexikos överklass bor i exklusiva gated communities i Polanco eller Santa Fe och shoppar i Condesa på luftkonditionerade gallerior. De behöver inte göra något själva. Var de än befinner sig rusar en fattig person fram som från ingenstans och löser deras problem, parkerar deras bil, putsar deras skor, skaffar något åt dem. De säger att Mexiko har en bra servicekultur. Man kan stanna bilen på gatan bara, alla överklassens affärer håller sig med en parkeringsvakt som tar nycklarna och parkerar bilen, ”i skuggan tack!” De har alla minst tre tjänare hemma, om de inte bor i det nybyggda lyxområdet dit det inte gick att få personal då staden inte hade dragit dit kollektivtrafik. Men efter påpekanden fixades det naturligtvis.

*

Överklassens öde då den samlat ihop 80 procent av tillgångarna i landet är detta: de kan göra vad de vill, men de vågar inte. De är livrädda. De talar inte om något annat än våld. De har enorma diamanter på vigselringarna men vågar aldrig ha dem på sig. De har träningscyklar hemma för de vågar inte gå ut och jogga.

Vad de också talar om: tänk om Mexiko blir som Venezuela eller Argentina. Deras definition på diktatur är när de förlorar sin makt och sina privilegier. En definition som pressen i hela världen anammat. Men när de talar om López Obrador, vänsterns kandidat som nästan blev president i valet 2006 vilket omgavs av anklagelser om valfusk, skrattar de bara. ”Han! Han är en pajas. Han vill bara ha makt, inget annat.”

2006 var sista gången vänstern hade en reell chans att vinna valet i Mexiko. Innan kartellerna tog kontroll över samhället. Nu hör man inte ens om zapatisterna längre. Det sägs att de också gått in i narco-business. Eller så är det bara ett sätt att smutskasta dem.

*

Mexikanska författare söker sig utomlands. De skriver för att glömma allt det som händer hemma, de berättar om Österrike på 1910-talet eller om ett Jerusalem som bara finns i deras drömmar. Men våldet förföljer dem. I Rogelio Guedeas nya bok El último desayuno åker huvudpersonen runt världen och föreläser om våldet i Mexiko för att själv drabbas av det. Våldet förföljer människor med ordnade liv likt reklammakaren i Fernando Lobos roman No lo tomes personal, som blir knarklangare mot sin vilja. Många av författarna är egentligen journalister – men få vågar nuförtiden berätta sanningen om kartellernas samarbete med regeringen i något annat än fiktiv form. Sedan år 2000 har över hundra journalister dödats och tretton försvunnit. En sköts då han åt middag med sin familj efter att ha skrivit en notis om en polischef som haft kopplingar till kartellerna. En annan försvann och hans kropp hittades söndertrasad på motorvägen efter att han hade kritiserat borgmästaren.

*

Ett tankeexperiment. Om dessa hundra journalister dödats på Kuba efter att ha skrivit kritiska artiklar, hur hade det beskrivits i svensk press? Om dessa försvinnanden hade ägt rum i Venezuela, hur hade de förklarats? Varför är en kuban som migrerar till USA en hjälte som ”hoppar av” medan en mexikan som tar sig över gränsen en ”illegal invandrare” som det ska byggas murar emot? Varför är det viktigt att Kuba ska ”öppnas” medan rika länder har rätt att stänga gränserna?

*

När du sjunker ner i fattigdom och elände är det ingen som bryr sig om dig längre. Du finns inte. En mexikan säger till mig: det var fantastiskt att se all internationell solidaritet efter de 43:s försvinnande. Jag säger: Vilken solidaritet? Han: Ja, El País skrev om fallet. Washington Post skrev om det. Så många hade försvunnit innan och ingen skrev om det.

Solidaritet 1.0: att veta om någon annans existens.

*

Typisk rubrik i våra tidningar om landet de senaste åren: ”Turister flyr efter våldsvåg i Mexiko.”

  • Essä
  • Kajsa Ekis Ekman
  • Mexiko

Kultur