Kultur/Nyheter/Utrikes 14 maj, 2016

Anteckningar från världens fjortonde största kapitalistiska ekonomi

Passa på att ta del av Kajsa <span class="il">Ekis</span> <span class="il">Ekmans uppmärksammade essä i Flamman nr 17/2016. </span>

Man kan lära sig mycket om länder av deras ordspråk och uttryck. I Mexiko finns ett som lyder ”si no transas, no avanzas.” Om du inte fuskar, kommer du ingen vart. Eller som författaren Martín Moreno skrivit: ”Här utövas inte makt, här utnyttjas den.”

Mexiko är, vid sidan av Colombia, det enda stora latinamerikanska land som inte har haft en vänsterpresident på senare år. Landet har inte ens varit i närheten av en vänstervåg. Medan andra länder i Latinamerika lyft sin befolkning ur fattigdom, utjämnat skillnader och bytt ut koloniala författningar, har Mexiko sjunkit allt djupare ner. Landet behöver en revolt som en torr svamp behöver vatten. Jag var här för tolv år sedan, det var ett brutalt klassamhälle då också, men när jag återvänder känns förändringen tydligt: det är som om människornas inre brutaliserats. De litar inte på någon, knappt på sina egna släktingar. En del försöker bli av med sin godhet, den har blivit en börda som tynger. Minns filmen Amores Perros som så många i Mexiko älskade för att de kände igen sig, särskilt i relationen mellan två bröder som tar varandras tjejer och bestjäl varandra på pengar?

*

Ett återkommande scenario i Mexiko City: En polis tar tag i någon på gatan, du har begått ett brott. Nej, det har jag inte. Det spelar ingen roll säger polisen, ge mig hundra spänn så låter jag dig gå. Varför skulle jag ge dig hundra spänn? Polisen svarar hotfullt: Jag försöker vara vänlig här och ge dig en möjlighet, om du inte samarbetar så…

*

En av anledningarna till vänsterns frånvaro är närheten till USA. En annan är att knarkmaffian håller landet i ett järngrepp. Man talar nuförtiden om Mexiko som en ”narcoestado” – droghandeln och staten har växt ihop till den grad att det är oklart vem som lyder vem. Det hela började under president Vicente Fox: kartellerna började behandla resten av samhället som dess betjänter, rekrytera poliser och infiltrera militären. Idag har detta nått oanade proportioner. På fem år har över 40 000 människor dött. Det sägs ofta att de döda är offer för krig mellan olika narcos, men det handlar också om offer för statligt våld eller människor som hamnat i vägen eller blivit obekväma. Elva personer försvinner varje dag. Polisen gör sällan något. När påtryckningarna blir för stora kan det hända att de burar in någon, vem som helst, för att få tyst på kritiken. Gärna någon fattig stackare utan röst. Om de kan bevisa att de inte begått brottet spelar det ingen roll.

 

*

Deckare går i regel ut på att ta reda på vem som begått ett mord. Mexikos mest populära deckare – signerade Paco Ignacio Taibo II – går ut på att alla vet från första sidan vem som begått mordet, frågan är: hur ska detektiven göra för att få fast honom? Mördaren har nämligen polisen, regeringen och maffian på sin sida.

*

Vår tid, så fixerad vid kulturella skillnader, fäster så lite uppmärksamhet på hur de kom till. Fast detta är det mest intressanta! Visa mig en människa och inne i henne finns hela det samhällssystem hon växt upp i.

*

De 43 lärarstudenterna som försvann i september 2014 har kommit att bli symboler för alla landets försvunna. De var på väg till en demonstration i Mexiko City när de stoppades av polisen som började skjuta mot dem. Några dog och flera skadades. Sedan tog busschauffören dem någon helt annanstans. Myndigheterna hade gett en order om att studenterna skulle stoppas – en order som de sedan ska ha delegerat vidare till narcos. Och studenternas kroppar har fortfarande inte hittats. En gång trodde man sig ha hittat massgraven där de kastades, men det visade sig vara 90 helt andra kroppar.

Är det kontroversiellt att plugga till lärare? Ja, om du ska undervisa i fattiga byskolor i Mexiko. Lärarstudenter på landet, ”normalistas”, har alltid fått kämpa för sitt yrke. Kyrkan brukade kalla byskolorna ”escuelas del diablo” för att de lärde ut något annat än bibeln, och senare fick de rykte som kommunistnästen. Överklassen i Mexiko City säger till mig att ”visst är det sorgligt att de försvann, men du måste förstå att de där lärarstudenterna från Ayotzinapa inte var helt oskyldiga heller. De är rebeller, du vet som Che Guevara. De skulle till stan för att ställa till problem.”

*

6,8 procent av mexikanarna kan fortfarande inte läsa och skriva, medan det mycket fattigare Bolivia utrotade analfabetismen för flera år sedan. I den fjortonde största ekonomin i världen, granne med USA, lever 45 miljoner människor under fattigdomsgränsen. En av tio byskolor saknar rinnande vatten, toaletter eller el och mer än hälften saknar dator. Det är därför byskoleärarna är farliga. De ger de fattiga barnen makt.

Sedan en tid tillbaka hålls befolkningen inte bara nere av sin regering och av USA utan även av narcos. Kartellerna har namn som ”Los Viagras” eller ”La Linea” – till och med män som begår gruppvåldtäkt i Mexiko skaffar sig ett namn, som ”Los Porkys”. Narcos har pengar, makt och inflytande. Kända skådespelerskor från telenovelas flirtar med dem på twitter.

*

Mexiko har tagit över platsen från USA som världens fetaste land. Människor dricker 163 liter läsk per person och år. 2014 infördes en skatt på läsk för att motarbeta fetman.

*

Test: Vad heter Mexikos president?

*

I Mexiko är alla politiker, modeller och skådespelare vita människor. Argentinska killar kommer till Mexiko för att bli modeller. De behöver inte ens vara särskilt snygga, det räcker med att de är vita. Den vanliga mexikanen är 1,60 lång och mörk. Klassamhället följer en färgskala. Ju mer ursprungsbefolkning du är, desto lägre ner på skalan och längst ner finns de som kommit från landsbygden för att tigga i tunnelbanan och som inte kan spanska. Min vän Omar: det tog slut med tjejen, vi kunde inte gifta oss, enligt hennes familj var jag för ful och mörk för henne…

I alla klassamhällen benämns klasserna med olika slanguttryck. I Mexiko finns hur många som helst. Överklassens barn är ”fresas” eller ”mirreyes” som förut hette ”juniors” men i takt med att de blivit ännu rikare har de döpts om. De fattigaste kallas ”nacos.” Ett annat ord för de folkliga klasserna: ”gente humilde”, ödmjuka människor. Den som lever på att sälja stöldgods kallas ”ratero.” Det finns till och med klassrelaterade uttryck för att vara homosexuell, ”gay” är reserverat för överklassen, de andra kallas ”jotos.”

*

Titta på Kuba och titta på Mexiko. Så nära och så olika. För att förstå varför revolutionen kom, för att förstå varför de håller fast vid den med näbbar och klor, för att förstå varför de införde lika lön och avskaffade alla vapen och droger måste man förstå hur samhället såg ut innan. Innan någon uttalar sig om Kuba bör den ha sett Mexiko.

*

Vad Mariela Castro, Raúls dotter, sa till mig på Kuba för några månader sedan: Vi ska öppna för utländska investeringar, men vi ska inte ha skräpmat. Över vår döda kropp att vi släpper in skräpmat.

*

Vad en kubansk fotbollsspelare sa till mig: Om vi hade kapitalism skulle alla kubaner bli rika.

Jag: Men se på Mexiko, är alla rika där?

Han: Vi kubaner är så smarta, det är en helt annan sak.

*

Svar på testet: Mexikos president heter Enrique Peña Nieto och under hans tid vid makten har 40 000 människor mördats. Om han vore socialist hade du kunnat säga hans namn i sömnen. Det hade stått om honom i europeiska tidningar varje dag som ett varnande exempel.

*

Ett av överklassens subtila privilegier i varma länder: Att vara sval och aldrig svettas. Medan andra har mörka fläckar under armarna är den rike fortfarande fräsch. Det går inte att fejka. Märkeskläder eller ej kan vara en fråga om smak, men ingen väljer frivilligt att svettas. Mexikos överklass bor i exklusiva gated communities i Polanco eller Santa Fe och shoppar i Condesa på luftkonditionerade gallerior. De behöver inte göra något själva. Var de än befinner sig rusar en fattig person fram som från ingenstans och löser deras problem, parkerar deras bil, putsar deras skor, skaffar något åt dem. De säger att Mexiko har en bra servicekultur. Man kan stanna bilen på gatan bara, alla överklassens affärer håller sig med en parkeringsvakt som tar nycklarna och parkerar bilen, ”i skuggan tack!” De har alla minst tre tjänare hemma, om de inte bor i det nybyggda lyxområdet dit det inte gick att få personal då staden inte hade dragit dit kollektivtrafik. Men efter påpekanden fixades det naturligtvis.

*

Överklassens öde då den samlat ihop 80 procent av tillgångarna i landet är detta: de kan göra vad de vill, men de vågar inte. De är livrädda. De talar inte om något annat än våld. De har enorma diamanter på vigselringarna men vågar aldrig ha dem på sig. De har träningscyklar hemma för de vågar inte gå ut och jogga.

Vad de också talar om: tänk om Mexiko blir som Venezuela eller Argentina. Deras definition på diktatur är när de förlorar sin makt och sina privilegier. En definition som pressen i hela världen anammat. Men när de talar om López Obrador, vänsterns kandidat som nästan blev president i valet 2006 vilket omgavs av anklagelser om valfusk, skrattar de bara. ”Han! Han är en pajas. Han vill bara ha makt, inget annat.”

2006 var sista gången vänstern hade en reell chans att vinna valet i Mexiko. Innan kartellerna tog kontroll över samhället. Nu hör man inte ens om zapatisterna längre. Det sägs att de också gått in i narco-business. Eller så är det bara ett sätt att smutskasta dem.

*

Mexikanska författare söker sig utomlands. De skriver för att glömma allt det som händer hemma, de berättar om Österrike på 1910-talet eller om ett Jerusalem som bara finns i deras drömmar. Men våldet förföljer dem. I Rogelio Guedeas nya bok El último desayuno åker huvudpersonen runt världen och föreläser om våldet i Mexiko för att själv drabbas av det. Våldet förföljer människor med ordnade liv likt reklammakaren i Fernando Lobos roman No lo tomes personal, som blir knarklangare mot sin vilja. Många av författarna är egentligen journalister – men få vågar nuförtiden berätta sanningen om kartellernas samarbete med regeringen i något annat än fiktiv form. Sedan år 2000 har över hundra journalister dödats och tretton försvunnit. En sköts då han åt middag med sin familj efter att ha skrivit en notis om en polischef som haft kopplingar till kartellerna. En annan försvann och hans kropp hittades söndertrasad på motorvägen efter att han hade kritiserat borgmästaren.

*

Ett tankeexperiment. Om dessa hundra journalister dödats på Kuba efter att ha skrivit kritiska artiklar, hur hade det beskrivits i svensk press? Om dessa försvinnanden hade ägt rum i Venezuela, hur hade de förklarats? Varför är en kuban som migrerar till USA en hjälte som ”hoppar av” medan en mexikan som tar sig över gränsen en ”illegal invandrare” som det ska byggas murar emot? Varför är det viktigt att Kuba ska ”öppnas” medan rika länder har rätt att stänga gränserna?

*

När du sjunker ner i fattigdom och elände är det ingen som bryr sig om dig längre. Du finns inte. En mexikan säger till mig: det var fantastiskt att se all internationell solidaritet efter de 43:s försvinnande. Jag säger: Vilken solidaritet? Han: Ja, El País skrev om fallet. Washington Post skrev om det. Så många hade försvunnit innan och ingen skrev om det.

Solidaritet 1.0: att veta om någon annans existens.

*

Typisk rubrik i våra tidningar om landet de senaste åren: ”Turister flyr efter våldsvåg i Mexiko.”

Kajsa Ekis Ekman

Inrikes/Nyheter 31 oktober, 2025

Vänsterpris till kontroversiell skribent: ”Rödbrun konvergens”

Robespierrepristagaren Andi Olluri, 23. Foto: Kamal El Salim.

Andi Olluri, 23, tilldelas Robespierrepriset. Han beskriver sig som ”anarkist”, men har en bakgrund som skribent på bland annat högerextrema Nya Dagbladet. Olluri själv beskriver kritiken som svartmålning – medan prisutdelaren Lasse Diding ser en spegelbild av Jan Myrdals sämsta sidor.

23-årige Andi Olluri tilldelas årets Robespierrepris. Motiveringen är att han i Jan Myrdals anda systematiskt visat på ”den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden”.

– Jag tycker att han är i huvudsak väldigt bra. Sedan är han väldigt mångordig, men har en jävla förmåga till överblick i sina undersökningar, säger priskommitténs ordförande Lasse Diding till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Den kedjerökande farmodern personifierar ett muterat Albanien

Lea Ypis Förödmjukelse är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, fiktion med källkoden blottad. Foto: Mihaela Noroc.

I Lea Ypis mästerliga "Förödmjukelsen" visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.

2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.

I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Att se världen genom maskinens ögon

Jon Rafmans projekt ”Nine eyes of Google street view”, som fångar livets mest flyktiga ögonblick, har pågått sedan 2008. Foto: EXCLUSIVEPIX/TT.

Sedan 2008 har den kanadensiska konstnären Jon Rafman samlat bilder från Google Street View. Nu visas hans projekt ”9 eyes” på Louisiana – ett kusligt dokumentärt projekt, som visar hur den mänskliga närvaron framträder för algoritmernas blick.

En björn tittar upp ur ett rött fiskstimm med en saftig lax i labbarna, lugn på gränsen till mallig. En man kör golfbil i skelettdräkt, en annan ligger utslagen framför ett höghus.

Bilderna tillhör den kanadensiska konstnären Jon Rafmans serieverk ”Nine eyes of Google street view”, döpt efter kameran på de fotobilar som nätföretaget kartlägger världen med. Sedan 2008 har han valt bilder ur det gigantiska gatuarkivet som alla liknar frusna filmögonblick. Men både kornigheten och avtryckarslumpen gör att det snarast känns som att man snokar i en utomjordings övervakningsarkiv. Sedan den 8 oktober ställs projektet ut på museet Louisiana norr om Köpenhamn, under titeln ”9 eyes”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 oktober, 2025

Körde in i Palestinademo – döms till tre års fängelse

Mannen fotograferades av en privatperson i samband med bilattacken. Foto: Privat / Borås Domstol.

Efter bilattacken nekade mannen till att vara intresserad av Israel och Palestina – och påstod sig inte känna igen sitt eget X-konto. Nu döms han till tre års fängelse. Mohamed Karaz, en av de 81 målsägande, säger att Boråsborna fortsätter marschera för Palestina – men med mer oro än tidigare.

I dag föll domen mot den man i 70-årsåldern som i augusti förra året körde in i en folkmassa i samband med en Palestinademonstration i centrala Borås. Ingen skadades allvarligt, men minst en person fick uppsöka sjukhus efter att ha skadats i benet.

Ett vittne beskriver hur bilen körde in i folkmassan som ”när man ser en båt köra i vatten, och som att människorna var vågorna som bara åkte åt sidorna”. Ett annat vittne uppger att mannen ”vrålbackade” och var nära att träffa en kvinna med en barnvagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 oktober, 2025

Vem har inte gett 100 miljoner till en Hamas-älskare?

Funderar du på att flytta till Afghanistan?

I så fall vill jag påpeka att regeringen avråder skarpt, inte minst sedan 2021 när Talibanerna tog över landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 oktober, 2025

Medlem i Parabols redaktion delar nazistmaterial: ”Högt i tak”

Svarta solen och en skärmdump från Parabol. Montage: Flamman.

På redaktionsmedlemmens stora konto syns invandringskritik, konspirationsteorier och SS-symboler. ”Det är för att trigga människor”, säger hon till Flamman. Chefredaktör Kajsa Ekis Ekman säger att hon inte markerat – då detta skulle bryta mot lagen.

En medlem i nättidningen Parabols redaktion har under en längre tid spridit högerextremt innehåll i sociala medier, kan Flamman avslöja. Bland annat försvarade hon den brittiska högerextremisten Tommy Robinson efter massdemonstrationerna mot invandring i London tidigare i september.

I samband med protesterna lade hon upp en story på sitt Instagramkonto med tusentals följare. Där beskrivs demonstrationen som en ”berättigad kritik av maktens katastrofala immigrationspolitik”. Redaktionsmedlemmen skriver också att om protesten räknas som högerextrem så är hon själv ”den mest högerextrema av dem alla”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 30 oktober, 2025

Recept för framtidens kockar

En man vars tröja hyllar ”Ockhams rakblad” deltar vid den gemensamma middagen. Foto: Karo Holmberg.

De får miljoner från ett fossiltungt investmentbolag – men kan inte sluta bli arresterade för klimatet. Ekomodernistiska Weplanet bjuder in till matfestival, där myndigheter och riskkapitalister brunchar veganskt med kärnkraftspositiva klimataktivister. Och enligt miljöprofilen George Monbiot kan de nya proteinerna vara kraftfulla nog att krossa fascismen.

Finland sägs vara de tusen sjöarnas land. Om uppgifterna stämmer ligger ungefär åtta procent av dem i Noux naturreservat utanför Helsingfors, enligt kartan utanför konferenscentret Haltia.

– Det här är mest för stadsborna, förklarar en finsk besökare.

– Vill du ha riktiga träsk så får du bege dig norrut.

Byggnaden, konstruerad helt i trä, ligger strax intill Noux långträsk. På en grusplan nedanför står stora tipitält, och en skylt lovar uthyrning av ”fat bikes” för 45 euro om dagen.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök. Men det är exakt den uppgiften som lockat ett sextiotal personer till den finska taigan. Deltagarna kommer från länder så avlägsna som Uganda, Australien och Bangladesh.

Lauri Muranen, socialdemokrat, grundare av finska Weplanet, och i dag pr-ansvarig på kärnkraftsbolaget Steady Energy, tar till orda.

– Vi är inte en organisation som sitter på vägen och stoppar trafiken. Alla behöver inte vara så. Men det betyder inte att vi inte kan ha inflytande, berättar han.

Trä. Konferensen ägde rum på komplexet Haltia i Noux naturreservat utanför Esbo. Foto: Karo Holmberg.

– Vi kan faktiskt göra mer. Vi kan påverka tänkandet bland människor, regeringar och företag. Det är mer subtilt, men slutresultatet är häpnadsväckande.

Och nog är stämningen annorlunda från andra miljöorganisationers möten. Kapitalismen nämns bara ett fåtal gånger – däremot flyter begrepp som roadmaps, stakeholders och resiliens runt i rummet. En myndighetsrepresentant förklarar försiktigt att traditionellt jordbruk fortfarande behövs. En miljöforskare kritiseras för att han kommit fram till att mer förnybar energi behövs, utan att ta in kärnkraft som alternativ. En frågeställning handlar om hur man kan göra alternativt protein sexigt – med Tesla som förebild.

Här finns visserligen en vegan som berättar om hur han övergav kött efter att ha läst en bok om ”köttets sexuella politik”. Men han jobbar också som riskkapitalist.


En gräsrotsorganisation – som är för kärnkraft, genmodifiering och odlat kött.

Så beskriver sig Weplanet, som står bakom kampanjen Reboot Food. Den globala organisationen samlar grupper i flera länder som beskriver sig själva som ekomodernistiska. Termen kommer från ett manifest som publicerades våren 2015. Texten undertecknades av bland andra Michael Shellenberger, som senare förminskat farorna med global uppvärmning.

Många av dem som samlats på konferensen är ”gröna kättare”, som lämnat sina partier med varierande grad av frivillighet. Britten Mark Lynas, som är policychef, beskriver sig som i ”exil i Labour”, medan generalsekreteraren Karolina Lisslö Gylfe lämnade svenska Miljöpartiet 2013 med målet att grunda ett ”kärnkraftspositivt och mer liberalt” parti.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök.

– Hela programmet var forskningsbaserat, där vi ville få bort fossila bränslen men där även kärnkraft var integrerat som en del av lösningen, berättar hon för Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 oktober, 2025

Kritiserad stiftelse bakom regeringens kampanj för återvandring

Regeringen har avsatt 8,25 miljoner kronor till Seefar Foundation för pilotprojektet för återvandring, en stiftelse med en lång historia av dunkla upplägg med otydlig avsändare. Det genomgående målet: att avråda människor från att befinna sig i Europa.

I våras tog regeringen två viktiga steg i arbetet med återvandring.

Den 23 april föreslog man en kraftig höjning av återvandringsbidraget, som ska träda i kraft vid årsskiftet. Och den 5 juni utsågs Teresa Zetterblad, tidigare avdelningschef vid Migrationsverket, som nationell samordnare för frivillig återvandring. Hon ska hjälpa kommuner att få fler att återvända till sina ursprungsländer, ett uppdrag som ska redovisas senast sommaren 2027.

Den 10 september inleddes dessutom ett pilotprojekt, som ska få 200 afghanska flyktingar att resa tillbaka, med en budget på 8,25 miljoner kronor över två år. Projektet heter Reluctance to readiness for return och ska utföras av stiftelsen Seefar, en aktör som sedan 2014 anlitats av EU och flera medlemsländer för att minska antalet människor som flyttar till Europa.

Enligt projektplanen som Flamman har begärt ut avfärdar migranter ofta återresan som ett dåligt alternativ, ”utan att tillräckligt överväga de möjliga positiva konsekvenserna av att återvända till Afghanistan."

Samtidigt avråder Utrikesdepartementet sedan den 10 februari 2006 från alla resor till Afghanistan, och i samband med talibanernas maktövertagande uppmanar det sedan den 5 augusti 2021 alla svenskar som befinner sig där att lämna landet. Då Sverige dessutom saknar utlämningsavtal med landet är frivilligt återvändande den enda möjligheten – men endast 18 afghaner har utvandrat frivilligt sedan talibanerna tog över för fyra år sedan.

Flamman kan nu visa att Seefar har en historia av att systematiskt dölja avsändaren bakom sina informationskampanjer – både den egna organisationen och uppdragsgivarna – för att undvika misstänksamhet hos mottagarna. På så sätt framställs kampanjerna som humanitära, när de i själva verket är en del av EU:s gränsarbete. Och trots de skimrande siffrorna i deras rapporter, ifrågasätts metodernas effektivitet av forskare.

Det här är berättelsen om Seefar.


Seefar Foundation grundades i april 2014, samma år som Europas syn på migration började förändras i grunden.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 oktober, 2025

Arbetsdomstolen på sparlåga: ”Gör skurkföretagen en tjänst”

Pelle Sunvisson, förhandlare på SAC:s organisation Solidariska byggare och Arbetsdomstolen i Gamla stan. Foto: Jacob Lundberg, Lars Pehrson/SvD.

Arbetsdomstolen har så ont om pengar att man skjuter upp alla "icke brådskande mål". Fackföreningen Solidariska byggare menar att arbetslivskriminella nu kan pusta ut – medan staten kommer förlora mer pengar än man sparar.

Ett stenkast från Riddarhuset i Stockholm ligger Arbetsdomstolen, specialdomstolen som sedan 1929 prövat arbetsrättsliga mål. I mars vädjade den lilla rättsinstansen till regeringen om att få 6,6 miljoner kronor extra till hösten, då nuvarande anslag inte räckte till. 

I stället får man nu bara 4,1 miljoner – och grundanslaget har i sig sänkts med två miljoner, utan någon mer motivering från regeringen än ”allmänna prioriteringar”. Samtidigt höjer Statens Fastighetsverk, myndigheten som förvaltar det pampiga Ryningska palatset som domstolen kallar sitt hem, hyran med 700 000 kr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 oktober, 2025

Catherine Connolly visar vägen för vänstern

Catherine Connolly (mitten) hälsas av sina valarbetare efter att hon vann det irländska presidentvalet den 25 oktober. Foto: Niall Carson/AP.

I lördags vann vänsterkandidaten Catherine Connolly en jordskredsseger i det irländska presidentvalet. Receptet: folkfrontsstrategi, plånboksfrågor, sociala medier och tydlighet om Gaza.

I det allt mer kompakta politiska mörkret i västvärlden finns fortfarande ljusglimtar. Zohran Mamdanis borgmästarkampanj i New York är en. Frankrikes stundtals enade vänster, som nu har skapat en politisk låsning som kan tvinga regeringen att stoppa en pensionsreform och i stället införa en miljonärsskatt är en annan. I lördags tändes ytterligare ett ljus ute i Nordatlanten.

I det irländska presidentvalet vann den oberoende vänsterkandidaten Catherine Connolly en storseger med över 63 procent av rösterna. Resultatet är ett svidande nederlag för det politiska etablissemanget. Men det är också ett illustrativt exempel på hur vänstern kan nå framgång i dagens medialt fragmenterade och politiskt extrema klimat.

Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly föddes som det nionde av 14 syskon i en familj i Galway. Efter att ha arbetat som psykolog och advokat var det först i 40-årsåldern som hon gav sig in i politiken för det lilla Labour-partiet. Hennes hjärtefråga då som nu var bostadskrisen.

Efter 17 år i lokalpolitiken lämnade hon dock Labour efter att partiet valde att inte stödja hennes kampanj. I stället valdes hon in som oberoende i parlamentet Dáil 2016. Där blev hon 2020 den första kvinnan att nå posten som vice talman, efter att ha enat de olika vänsterfraktionerna. Det skulle visa sig bli en återkommande strategi.

Inför söndagens presidentval lyckades Connolly vinna stöd från alla fem vänsterpartier i Dáil för sin presidentkandidatur. Liksom den franska ”folkfronten” som bildades förra sommaren enades oppositionspartierna Sinn Féin, Socialdemokraterna, People before profit, De gröna, samt Connollys tidigare parti Labour kring hennes grundfrågor.

En huvudprioritet är bostadskrisen, som gjort Dublin till en av de dyraste städerna i Europa. En annan är kritiken mot den pågående militariseringen i Europa som Connolly vill att Irland ska stå utanför – en populär position i det historiskt neutrala Irland. En av de allra viktigaste frågorna för väljarna var också Gaza: enligt Connolly själv, vars obevekliga kritik mot Israel och stöd för palestinierna vunnit många hjärtan, var det en viktigare fråga för många väljare än den om ett enat Irland. Connolly visar alltså att det går att vinna på att vinna på att vara tydlig i sin kritik av Israel, snarare än att undvika eller kompromissa om frågan.

En annan framgångsfaktor var hennes entusiastiska användning av sociala medier. Virala videor där den 68-åriga Connolly jonglerar med en fotboll och spelar basket gjorde henne snabbt till en favorit bland yngre väljare. Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly fick också draghjälp av motståndarsidan. Regeringspartiet Fianna Fáil tvingades dra tillbaka sin kandidat efter en finansskandal, medan Fine Gaels kandidat Heather Humphreys försökte rädda sin oinspirerande kampanj med allt hätskare attacker på Connolly som bara fick hennes egna siffror att dyka. Resultatet av den kaotiska valrörelsen var ett historiskt lågt valdeltagande på 46 procent, vilket motståndare kan hävda underminerar Connollys mandat.

Läs mer

En rad kontroversiella uttalanden har också gjort hennes anspråk på att företräda hela Irland svårsmälta för vissa: en resa till Bashar al-Assads Syrien 2018 ser inte jättebra ut, även om Connolly hävdar att syftet var att uppmärksamma flyktingarnas situation. Likaså beslutet att anställa en kvinna som avtjänat straff för deltagande i en väpnad rörelse. Den kanske viktigaste kritiken berör det faktum att Connolly i rätten tidigare har företrätt de banker hon nu kritiserar för deras girighet. Det har dock inte hindrat väljarna från att ge henne sitt förtroende.

Det irländska presidentämbetet är visserligen främst ceremoniellt, ungefär som Sveriges kung. Connollys seger är dock viktig av två skäl. För det första har företrädare som Mary Robinson och den avgående Michael D Higgins sedan 1990-talet tagit allt större plats i politiken, såväl inrikes som utrikes – det kommer Connolly garanterat att fortsätta med, inte minst i fråga om Israel-Palestina. För det andra är hennes förmåga att ena vänstern en viktig signal om att en framtida vänsterregering ledd av Sinn Féin inte längre går att utesluta. Med Catherine Connolly som president ser läget för Irland – och världen – därför lite ljusare ut.

Diskutera på forumet (0 svar)