Kultur/Nyheter/Utrikes 14 maj, 2016

Anteckningar från världens fjortonde största kapitalistiska ekonomi

Passa på att ta del av Kajsa Ekis Ekmans uppmärksammade essä i Flamman nr 17/2016. 

Man kan lära sig mycket om länder av deras ordspråk och uttryck. I Mexiko finns ett som lyder ”si no transas, no avanzas.” Om du inte fuskar, kommer du ingen vart. Eller som författaren Martín Moreno skrivit: ”Här utövas inte makt, här utnyttjas den.”

Mexiko är, vid sidan av Colombia, det enda stora latinamerikanska land som inte har haft en vänsterpresident på senare år. Landet har inte ens varit i närheten av en vänstervåg. Medan andra länder i Latinamerika lyft sin befolkning ur fattigdom, utjämnat skillnader och bytt ut koloniala författningar, har Mexiko sjunkit allt djupare ner. Landet behöver en revolt som en torr svamp behöver vatten. Jag var här för tolv år sedan, det var ett brutalt klassamhälle då också, men när jag återvänder känns förändringen tydligt: det är som om människornas inre brutaliserats. De litar inte på någon, knappt på sina egna släktingar. En del försöker bli av med sin godhet, den har blivit en börda som tynger. Minns filmen Amores Perros som så många i Mexiko älskade för att de kände igen sig, särskilt i relationen mellan två bröder som tar varandras tjejer och bestjäl varandra på pengar?

*

Ett återkommande scenario i Mexiko City: En polis tar tag i någon på gatan, du har begått ett brott. Nej, det har jag inte. Det spelar ingen roll säger polisen, ge mig hundra spänn så låter jag dig gå. Varför skulle jag ge dig hundra spänn? Polisen svarar hotfullt: Jag försöker vara vänlig här och ge dig en möjlighet, om du inte samarbetar så…

*

En av anledningarna till vänsterns frånvaro är närheten till USA. En annan är att knarkmaffian håller landet i ett järngrepp. Man talar nuförtiden om Mexiko som en ”narcoestado” – droghandeln och staten har växt ihop till den grad att det är oklart vem som lyder vem. Det hela började under president Vicente Fox: kartellerna började behandla resten av samhället som dess betjänter, rekrytera poliser och infiltrera militären. Idag har detta nått oanade proportioner. På fem år har över 40 000 människor dött. Det sägs ofta att de döda är offer för krig mellan olika narcos, men det handlar också om offer för statligt våld eller människor som hamnat i vägen eller blivit obekväma. Elva personer försvinner varje dag. Polisen gör sällan något. När påtryckningarna blir för stora kan det hända att de burar in någon, vem som helst, för att få tyst på kritiken. Gärna någon fattig stackare utan röst. Om de kan bevisa att de inte begått brottet spelar det ingen roll.

 

*

Deckare går i regel ut på att ta reda på vem som begått ett mord. Mexikos mest populära deckare – signerade Paco Ignacio Taibo II – går ut på att alla vet från första sidan vem som begått mordet, frågan är: hur ska detektiven göra för att få fast honom? Mördaren har nämligen polisen, regeringen och maffian på sin sida.

*

Vår tid, så fixerad vid kulturella skillnader, fäster så lite uppmärksamhet på hur de kom till. Fast detta är det mest intressanta! Visa mig en människa och inne i henne finns hela det samhällssystem hon växt upp i.

*

De 43 lärarstudenterna som försvann i september 2014 har kommit att bli symboler för alla landets försvunna. De var på väg till en demonstration i Mexiko City när de stoppades av polisen som började skjuta mot dem. Några dog och flera skadades. Sedan tog busschauffören dem någon helt annanstans. Myndigheterna hade gett en order om att studenterna skulle stoppas – en order som de sedan ska ha delegerat vidare till narcos. Och studenternas kroppar har fortfarande inte hittats. En gång trodde man sig ha hittat massgraven där de kastades, men det visade sig vara 90 helt andra kroppar.

Är det kontroversiellt att plugga till lärare? Ja, om du ska undervisa i fattiga byskolor i Mexiko. Lärarstudenter på landet, ”normalistas”, har alltid fått kämpa för sitt yrke. Kyrkan brukade kalla byskolorna ”escuelas del diablo” för att de lärde ut något annat än bibeln, och senare fick de rykte som kommunistnästen. Överklassen i Mexiko City säger till mig att ”visst är det sorgligt att de försvann, men du måste förstå att de där lärarstudenterna från Ayotzinapa inte var helt oskyldiga heller. De är rebeller, du vet som Che Guevara. De skulle till stan för att ställa till problem.”

*

6,8 procent av mexikanarna kan fortfarande inte läsa och skriva, medan det mycket fattigare Bolivia utrotade analfabetismen för flera år sedan. I den fjortonde största ekonomin i världen, granne med USA, lever 45 miljoner människor under fattigdomsgränsen. En av tio byskolor saknar rinnande vatten, toaletter eller el och mer än hälften saknar dator. Det är därför byskoleärarna är farliga. De ger de fattiga barnen makt.

Sedan en tid tillbaka hålls befolkningen inte bara nere av sin regering och av USA utan även av narcos. Kartellerna har namn som ”Los Viagras” eller ”La Linea” – till och med män som begår gruppvåldtäkt i Mexiko skaffar sig ett namn, som ”Los Porkys”. Narcos har pengar, makt och inflytande. Kända skådespelerskor från telenovelas flirtar med dem på twitter.

*

Mexiko har tagit över platsen från USA som världens fetaste land. Människor dricker 163 liter läsk per person och år. 2014 infördes en skatt på läsk för att motarbeta fetman.

*

Test: Vad heter Mexikos president?

*

I Mexiko är alla politiker, modeller och skådespelare vita människor. Argentinska killar kommer till Mexiko för att bli modeller. De behöver inte ens vara särskilt snygga, det räcker med att de är vita. Den vanliga mexikanen är 1,60 lång och mörk. Klassamhället följer en färgskala. Ju mer ursprungsbefolkning du är, desto lägre ner på skalan och längst ner finns de som kommit från landsbygden för att tigga i tunnelbanan och som inte kan spanska. Min vän Omar: det tog slut med tjejen, vi kunde inte gifta oss, enligt hennes familj var jag för ful och mörk för henne…

I alla klassamhällen benämns klasserna med olika slanguttryck. I Mexiko finns hur många som helst. Överklassens barn är ”fresas” eller ”mirreyes” som förut hette ”juniors” men i takt med att de blivit ännu rikare har de döpts om. De fattigaste kallas ”nacos.” Ett annat ord för de folkliga klasserna: ”gente humilde”, ödmjuka människor. Den som lever på att sälja stöldgods kallas ”ratero.” Det finns till och med klassrelaterade uttryck för att vara homosexuell, ”gay” är reserverat för överklassen, de andra kallas ”jotos.”

*

Titta på Kuba och titta på Mexiko. Så nära och så olika. För att förstå varför revolutionen kom, för att förstå varför de håller fast vid den med näbbar och klor, för att förstå varför de införde lika lön och avskaffade alla vapen och droger måste man förstå hur samhället såg ut innan. Innan någon uttalar sig om Kuba bör den ha sett Mexiko.

*

Vad Mariela Castro, Raúls dotter, sa till mig på Kuba för några månader sedan: Vi ska öppna för utländska investeringar, men vi ska inte ha skräpmat. Över vår döda kropp att vi släpper in skräpmat.

*

Vad en kubansk fotbollsspelare sa till mig: Om vi hade kapitalism skulle alla kubaner bli rika.

Jag: Men se på Mexiko, är alla rika där?

Han: Vi kubaner är så smarta, det är en helt annan sak.

*

Svar på testet: Mexikos president heter Enrique Peña Nieto och under hans tid vid makten har 40 000 människor mördats. Om han vore socialist hade du kunnat säga hans namn i sömnen. Det hade stått om honom i europeiska tidningar varje dag som ett varnande exempel.

*

Ett av överklassens subtila privilegier i varma länder: Att vara sval och aldrig svettas. Medan andra har mörka fläckar under armarna är den rike fortfarande fräsch. Det går inte att fejka. Märkeskläder eller ej kan vara en fråga om smak, men ingen väljer frivilligt att svettas. Mexikos överklass bor i exklusiva gated communities i Polanco eller Santa Fe och shoppar i Condesa på luftkonditionerade gallerior. De behöver inte göra något själva. Var de än befinner sig rusar en fattig person fram som från ingenstans och löser deras problem, parkerar deras bil, putsar deras skor, skaffar något åt dem. De säger att Mexiko har en bra servicekultur. Man kan stanna bilen på gatan bara, alla överklassens affärer håller sig med en parkeringsvakt som tar nycklarna och parkerar bilen, ”i skuggan tack!” De har alla minst tre tjänare hemma, om de inte bor i det nybyggda lyxområdet dit det inte gick att få personal då staden inte hade dragit dit kollektivtrafik. Men efter påpekanden fixades det naturligtvis.

*

Överklassens öde då den samlat ihop 80 procent av tillgångarna i landet är detta: de kan göra vad de vill, men de vågar inte. De är livrädda. De talar inte om något annat än våld. De har enorma diamanter på vigselringarna men vågar aldrig ha dem på sig. De har träningscyklar hemma för de vågar inte gå ut och jogga.

Vad de också talar om: tänk om Mexiko blir som Venezuela eller Argentina. Deras definition på diktatur är när de förlorar sin makt och sina privilegier. En definition som pressen i hela världen anammat. Men när de talar om López Obrador, vänsterns kandidat som nästan blev president i valet 2006 vilket omgavs av anklagelser om valfusk, skrattar de bara. ”Han! Han är en pajas. Han vill bara ha makt, inget annat.”

2006 var sista gången vänstern hade en reell chans att vinna valet i Mexiko. Innan kartellerna tog kontroll över samhället. Nu hör man inte ens om zapatisterna längre. Det sägs att de också gått in i narco-business. Eller så är det bara ett sätt att smutskasta dem.

*

Mexikanska författare söker sig utomlands. De skriver för att glömma allt det som händer hemma, de berättar om Österrike på 1910-talet eller om ett Jerusalem som bara finns i deras drömmar. Men våldet förföljer dem. I Rogelio Guedeas nya bok El último desayuno åker huvudpersonen runt världen och föreläser om våldet i Mexiko för att själv drabbas av det. Våldet förföljer människor med ordnade liv likt reklammakaren i Fernando Lobos roman No lo tomes personal, som blir knarklangare mot sin vilja. Många av författarna är egentligen journalister – men få vågar nuförtiden berätta sanningen om kartellernas samarbete med regeringen i något annat än fiktiv form. Sedan år 2000 har över hundra journalister dödats och tretton försvunnit. En sköts då han åt middag med sin familj efter att ha skrivit en notis om en polischef som haft kopplingar till kartellerna. En annan försvann och hans kropp hittades söndertrasad på motorvägen efter att han hade kritiserat borgmästaren.

*

Ett tankeexperiment. Om dessa hundra journalister dödats på Kuba efter att ha skrivit kritiska artiklar, hur hade det beskrivits i svensk press? Om dessa försvinnanden hade ägt rum i Venezuela, hur hade de förklarats? Varför är en kuban som migrerar till USA en hjälte som ”hoppar av” medan en mexikan som tar sig över gränsen en ”illegal invandrare” som det ska byggas murar emot? Varför är det viktigt att Kuba ska ”öppnas” medan rika länder har rätt att stänga gränserna?

*

När du sjunker ner i fattigdom och elände är det ingen som bryr sig om dig längre. Du finns inte. En mexikan säger till mig: det var fantastiskt att se all internationell solidaritet efter de 43:s försvinnande. Jag säger: Vilken solidaritet? Han: Ja, El País skrev om fallet. Washington Post skrev om det. Så många hade försvunnit innan och ingen skrev om det.

Solidaritet 1.0: att veta om någon annans existens.

*

Typisk rubrik i våra tidningar om landet de senaste åren: ”Turister flyr efter våldsvåg i Mexiko.”

Kajsa Ekis Ekman

Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 08 maj, 2025

Samma trauma, nya minnen

”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.

Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.

Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.

Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Lobbyister kan hamna i register: ”Otillräckligt”

Göran Persson och Göran Hägglund, tidigare ledare för S respektive KD, arbetar båda i dag som lobbyister. Och de är inte ensamma om att han en bakgrund i politiken. Foto: Jessica Gow / TT.

Utredaren Mats Melin ”förvånades” över lobbyismens grepp om politiken – och vill se ett totalt förbud mot anonyma bidrag i politiken. Men lobbyistkritikern Max Andersson beskriver förslaget som otillräckligt.

– Externa aktörer, som företräder skilda intressen och mer informellt vill påverka politiskt beslutsfattande. Det kan vara public affairs-konsulter, företag, organisationer eller sammanslutningar, förklarar justitierådet Mats Melin.

– Vi upplever att sådan påverkan spelat en allt större roll de senaste åren.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 08 maj, 2025

Kom som du är

Foto: Pinky Promise/Rave Rat Media.

I syndens näste Berlin stänger aldrig klubbarna – förutom när de måste spolas av. Flamman beger sig ut i den tyska huvudstadens nattliv, och möter stenhårda vakter, strikta klädkoder – och en gemenskap där det finns något för alla.

Kön ringlar sig lång på den stillsamma bakgården i det gamla industrikomplexet i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Klockan är strax före midnatt och människor, mestadels svartklädda och uppradade två och två, står och väntar på att bli synade av Klub Verbotens välkända ansikte vid dörren – Hanny. Med platinablont hår, hård blick och spikrak hållning är det hon som dikterar vem som får komma in.

Även om du köpt biljett finns ingen garanti för att du inte får vända i dörren. Du förväntas, utöver att följa en strikt klädkod, även kunna berätta minst tre av klubbens regler. Det är viktigt att alla vet vad som gäller, och följer reglerna

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 07 maj, 2025

Censorer i alla länder, förena er!

En ny axel har bildats mellan känsliga liberaler och maktgalna despoter – impulsen att vilja tysta åsikter man inte tycker om.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.

Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.

Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.

Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.

Läs mer

Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.

För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.

Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 07 maj, 2025

Turkisk ”kromkung” dumpar miljoner ton giftslagg vid Vänern

Vargön Alloys AB omsätter närmare 3 miljarder kronor om året. Foto: Idun Nilsson.

Det turkiskägda verket i Vargön vid Vänern pumpar ut metall som aldrig förr. Men i slaggbergen döljer sig höga halter av giftiga tungmetaller. Bland ortsbor stiger oron för utsläpp – medan högarna med krom bara fortsätter att växa.

Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.

Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.

Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.

Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.

Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.

– Det är de sista åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.

Hon är lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.

Uppströms. För att producera hundratusentals ton metall krävs el – över 500 000 megawatt om året. Foto: Idun Nilsson.

– Vi tänkte att det måste finnas någonting i slaggen som gör att de inte kan bli av med den, som bly, krom eller andra tungmetaller.

I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.

”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.

– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.


”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.

– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 07 maj, 2025

Hjärtat i skrevet

Lynne Tillmans är också konstkritiker och professor i kreativt skrivande på University of Albany i New York. Foto: Weyler.

”Weird fucks” rotar i utmarkerna mellan sex och kärlek. Katja Palo har läst historien som kom till världen på sjuttiotalet, men som översatts till svenska först nu.

Jag minns Kristen Roupenians Cat person, publicerad i New Yorker 2017. Novellen blev viral. Det är knappt man tror att man ska läsa ”novell” och ”viral” i samma mening, men den handlade om en ung kvinna som gick på dejt med en man och att de hade dåligt sex. Tydligen kände många unga kvinnor igen sig.

I Lynne Tillmans Weird fucks (Weyler, 2025) pendlar sexakterna, som titeln åsyftar, på en skala från oengagerade till dåliga. Till skillnad från Roupenians novell fick denna långt mer intressanta kortroman inte mycket uppmärksamhet. På sjuttiotalet refuserades fröet till den av en experimentell sextidning, på åttiotalet publicerades en version i en punktidskrift och först på 90-talet kom den i bokform. 2015 nådde Weird fucks en större publik. Nu finns den äntligen på svenska i översättning av Helena Fagertun.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 06 maj, 2025

Kändisparti skakas av våldtäktshärva

Medborgerlig samling storsatsade på bussreklam under riksdagsvalet 2018. Kandidaten på bussannonsen har inget med det aktuella fallet att göra. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.

Två toppkandidater för småpartiet Medborgerlig samling, båda läkare till yrket, har blivit föremål för utredningar. Den ena utreds för att utgöra en patientfara – och den andra för våldtäkt av en utsatt 18-åring.

Hösten 2022 var de två läkarna med på vallistan till en av Sveriges större regioner för det lilla högerpartiet Medborgerlig samling. Nu har den ena åtalats för att ha drogat och våldtagit en utsatt 18-åring med självskadebeteende – medan den andra utreds för att ha skrivit ut narkotika till honom.

I sms-konversationer mellan de två läkarna diskuteras dosering av olika rusmedel, och i flera fall skriver den äldre läkaren ut olika preparat till sin yngre kollega. I ett fall skriver den sistnämnda även ut testosteron till sin äldre kollega.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr