Kultur

Äntligen får segrarna skriva historien

De vietnamesiska soldaterna hade, till skillnad från de amerikanska, inte några möjligheter till återhämtning under de nästan två decennier som kriget pågick. Foto: Vietnam Pictorial/Trong Thanh/AP/TT.

Ett vietnamesiskt perspektiv på ”Det amerikanska kriget” har länge saknats på svenska. Men nu försöker förlaget Tranan motverka detta med en ny utgivningsserie.

Kultur

Kriget mellan USA och Vietnam pågick i nästan tjugo år och har lämnat många avtryck, minnena därifrån inkapslade i historieskrivningen och kulturen. Men de flesta bär på det amerikanska perspektivet, i kontrast mot de relativt få vietnamesiska rösterna. Därför är det tacksamt med förlaget Tranans satsning under 2018 och 2019 på utgivningsserien ”Det amerikanska kriget”, som kriget kallas i Vietnam. I serien kan vi hitta de klassiska verken Roman utan namn (1990) av Duong Thu Huong samt Bao Ninhs Krigets sorger (1987).

I Roman utan namn följer vi kriget genom Quans ögon. Som 18-åring träder han in i den nordvietnamesiska armén, driven av drömmar om landets befrielse och hjältedåd. Men som läsare möter vi honom när han har tillbringat tio år i stridigheterna, med framtidshoppet till större del utbytt mot tvivel. För Quan har kriget kommit att kretsa kring att överleva en vardag bestående kamratskap och kortspel, men även oron inför svälten och fienden.

Quan återvänder till sin hemby på permission. Den ensamma resan genom de vietnamesiska djunglerna blir desto mer påfrestande när han utelämnas till sig själv. Ensamheten varvas med korta, intensiva möten med främlingar som korsar hans väg. Närheten mellan främlingarna uppstår ofta omedelbart, en indikation på hur kriget påverkar hur människor interagerar med varandra. När Quan går hopplöst vilse i en dal är det en död mans själ som ropande erbjuder hjälp, och när Quan senare nästan dör av svält och värmeslag är det ett litet barn som tar hand om honom.

Roman utan namn är skriven i form av korta episoder, små glimtar in i Quans liv. Det är en berättelse utan klimax vars dramaturgi vittnar om hur kriget upplevs av fotsoldater. Som vietnamesisk soldat stred man i åratal, med extremt begränsade möjligheter att lämna – såvida man inte dog eller allvarligt skadades. Effekten på de vietnamesiska soldaternas motståndskraft blir påtaglig, särskilt i kontrast till att majoriteten av de amerikanska soldaterna posterades i Vietnam ett år i taget. Möjligheten att fysiskt lämna ett krig tillfaller inte någon i det land där slagen utkämpas.

Möjligheten att fysiskt lämna ett krig tillfaller inte någon i det land där slagen utkämpas

I Bao Ninhs Krigets sorger följer vi ytterligare en nordvietnamesisk fotsoldat vid namn Kien, som efter krigets slut får i uppdrag att samla ihop utspridda lik. Det påminner oss om allt det arbete som uppstår och kvarstår när freden väl har inträtt. Brigader för att samla ihop de utspridda liken, och ytterligare brigader vars enda uppgift är att bygga kistor för de döda. Lidandet är lika närvarande som mer vardagliga komponenterna, sorgen lika ofta förekommande som de fortsatt knapra måltiderna.

Kiens deltagande i liksamlar­brigaden löper parallellt med hans egna försök att samla ihop sig själv. Han träder fram inför inför läsaren som en medelålders författare, som genom skrivandet och minnena förtvivlat försöker hitta tillbaka till sig själv. Krigets sorger är en berättelse skildrad genom fragment utan kronologi. Förvirringen som detta medför för Kien är en skildring av hur trauma påverkar förmågan att minnas. Hans inbördes splittring finner paralleller i berättarrösten, eller snarare de olika berättar­rösterna som inte alltid är identifierbara. Det är även genom detta fragmenterande skrivande som vi får en insyn i det liv som blev Kiens efter kriget. Alkoholdimmorna, en kärleksrelation som krackelerar och en veterans varande i ett land som försöker vänjer sig vid att inte längre kriga. Kien frågar sig själv varför han överlevde när så många runt honom dog. Hans oförmåga att greppa att han har lyckats uppnå medelåldern är drabbande; relationen till tid förvrängd av kriget.

Gemensamt för Roman utan namn och Krigets sorger är minnenas betydelse. Särskilt barndomsminnen påminner huvudkaraktärerna om den oskuldsfullhet som en gång var, men framförallt om en tid när man fann sig själv uthärdlig. Även om både Kien och Quan stundtals uppvisar stor empati, drabbas båda av förlamande ångest inför tanken på vad kriget har gjort med förmågan att vara människa. Vad värre är – rädslan att krigets effekt är bestående, att fred inte innebär någonting mer än våldets upphörande.

  • Bao Ninh
  • Duong Thu Huong
  • Krigets sorger
  • Roman utan namn
  • Vietnamkriget

Kultur