London månadsskiftet oktober och november 2018. Jag sitter på buss 48 på väg till ett medlemsmöte med den lokala Labourföreningen i Hackney. Det är en resa från det mer moderna jag lämnar vid Kings Cross till de forna arbetarkvarteren dit jag är på väg.

Vädret är typiskt för London-hösten. Mulet, men inte särskilt kyligt. Med sina 250 000 invånare är Hackney en relativt genomsnittlig valkrets sett till storlek. Det är en mix av människor som är typisk för denna del av London. Arbetare som har lyckats behålla sina hyreskontrakt, inflyttad medelklass, invandrare från Karibien och andra delar av det forna imperiet.

Vi sitter i en stor ring, 60–70 personer. Unga, gamla, kvinnor och män. Invandrare och britter. Arbetare och tjänstemän. Ett snitt av Hackneys befolkning. Det är medlemsmöte i Labour. Det som slår mig är hur aktionsinriktad man är. Alla diskussioner mynnar ut i ett – vad gör vi? En busslinje skall dras in och det kallar på aktivitet. En ung grabb berättar om kampen mot ”zero-hours contracts” – det vill säga anställningsavtal som inte garanterar något arbetstidsmått. Fackföreningen som organiserar dem som jobbar inom snabbmatsbranschen driver frågan globalt. Givetvis kommer Labour att delta i lördagens manifestation utanför McDonalds.

Regissören och filmmakaren Ken Loach skriver i antologin For The Many – Preparing Labour For Power: ”Manifestet från 2017 är kännetecknet för förändring i partiet. Offentligt ägande är nu tillbaka på dagordningen. Järnvägen, Royal Mail, offentliga tillgångar och energiförsörjning skulle helt eller delvis åternationaliseras. Sjukvården skulle påbörja processen att ta bort alla privata entreprenörer, alla skulle vara anställda direkt. Vi skulle åter­igen bygga för att möta bostadskrisen som har tolererats av både Tory- och Labourregeringarna. Marknaden avvisas som en universell lösning: den kommer inte alltid att vara lösningen, som dess förespråkare hävdar. Om det finns ett behov men ingen vinst, behöver behovet mötas likafullt.”

Detta är ord och politiska tankar som är helt främmande för den svenska socialdemokratin. Både historiskt och ideologiskt har det funnits likheter; välfärdsstaten föddes ur samma insikt att mellankrigstidens eländiga politik var en omöjlighet när det andra världskriget var slut. Att vänta på socialismen som en slags Godot var en politisk omöjlighet utan man måste i stället aktivt omforma samhället i en rättvis riktning och sätta en hård nosgrimma på kapitalismen. Sedan 1980-talet har socialdemokratin i Sverige förlorat nära hälften av sina röster. Hos den forna folkrörelsen dansar uppgivenheten på borden medan partibyråkratin uppträder som om medlemmarna vore en belastning, ett parti som befinner sig på ett sluttande plan där lutningen ökar med var uppgiven socialdemokrat. 30 år av sökande mot mitten har fött ett monster: en högerpopulism som i dag tar mellan 20–30 procent av rösterna hos dem som befinner sig i LO-yrken. Över 50 procent röstade på de borgerliga partierna. Valresultatet: det sämsta på 107 år!

Katalys presenterade sin val­analys häromdagen. En massiv kritik i en grundligt genomarbetad skrift. Slutsatserna var dock inte nya, möjligen hur de formulerades. På DN Debatt (19/11, 2018) skriver Katalys att ”tiden för ständiga reträtter måste vara slut”. Men till vem talar de? Vem lyssnar när den apparaten inte lyssnat på samma kritik under årtionden utan avfärdat den med nonchalans.

En annan ekonomisk politik, en reformpolitik för långsiktiga lösningar och ”välfärdsnostalgin” som högerpopulismen surfar fram på adresseras på ett trovärdigt sätt. Anna Herdy skriver i Flamman (nr. 46/2018) i tidningens ledare ”att S skulle ge upp sin nuvarande mittenposition och vända näringslivet ryggen hade varit hedervärt – men hur sannolikt är det?”. En tänkvärd reflektion. Hur troligt är det? Hur väl genomarbetade, välskrivna och trovärdiga slutsatser Katalys än gör blir det sannolikt ännu en rapport som faller på hälleberget – för ingen finns att ta striden inom arbetarrörelsen.

Hilary Wainright sammanfattar i sin bok A New Politics From The Left (Politity Books, London 2018) det som fällde avgörandet när Blairismens ­Labour gick i graven.

”Energin i den rörelse som lyfte Jeremy Corbyn till ledarskap kom från miljöaktivister och aktionsgrupper, av de med minne från den massiva rörelsen för att stoppa kriget i Irak, radikaliserades av den ökade ojämlikhet, åtstramningspolitiken och 2008 års finanskrasch och det växande hotet mot det planetens ekologiska överlevnad – liksom tusentals fackföreningsmedlemmar upprörda över regeringens nedskärningar och deras konsekvenser för offentlig sektor, kommunalt självstyre och ungdomars liv och framtidsutsikter.”

Kan det som sker i Storbritannien också ske i Sverige? Ärligt talat, jag har svårt att se detta så länge som fackföreningsrörelsen fortsätter att alltid välja det ”minst onda” i politiken och i slutänden rätta in sig i ledet.

Hur sannolikt? Är de ständiga reträtterna slut? Svaret vi hittills fått är fler reträtter och därmed är det osannolikt att svensk socialdemokrati ska bli en fågel Fenix likt Labour. Den svenska pippin är vingklippt av ideologisk förvillelse och organisatorisk förtvinelse.