Alla är inte lika vita, menar genusvetaren Maria Lönn i en doktorsavhandling som har påtagliga problem med att nå fram till sin läsare.
Bruten vithet. Om den ryska femininitetens sinnliga & temporala villkor
Maria Lönn.
Leopard förlag.
En blivande doktorand i genusvetenskap promenerar i Stockholms innerstad. Några män får syn på henne och slänger ur sig kommentaren: ”Är du rysk eller?”. Att kommentaren inte är menad som komplimang förstår hon direkt. Det är dessutom uppenbart att den syftar på hennes sätt att klä och föra sig, där på trottoaren. Men vad är det egentligen för antaganden som ligger till grund för en sådan kommentar? Vad säger den om männens uppfattning om vad det innebär att vara rysk – och kvinna?
Denna scen är utgångspunkten för Maria Lönns doktorsavhandling Bruten vithet, där hon nystar i samtida föreställningar om rysk femininitet. Avsikten är att härleda detta slags föreställningar till en etablerad västerländsk uppfattning om Ryssland och ryska kvinnor som hopplöst efter. Ja, kanske till och med som bakåtsträvande på ett hopplöst o-feministiskt vis. Hon kopplar på välkänt intersektionellt manér samman sådana föreställningar med frågor om etnicitet, närmare bestämt ”vithet”, ett återkommande begrepp i boken. Det handlar kort sagt om rasistiska och sexistiska fördomar om en föreställd rysk kvinnlig essens, utformade i en svensk – egentligen stockholmsk – kontext.
Det är ett modigt men oerhört svårt uppdrag som Lönn har tagit på sig. Ämnet är så flytande till sin karaktär och risken att forskaren själv upprepar samma misstag som hon syftar till att belysa, är överhängande. För hur undersöker man egentligen ett sådant här problemkomplex, och vilka faktiska resultat går att få fram?
Lönn väljer att söka upp 23 ryskfödda kvinnor i Stockholm, Sankt Petersburg och Moskva, vilka hon träffar och intervjuar. Alla jobbar de på något sätt med mode. Lönn menar att detta gör dem särskilt lämpade för att diskutera frågor om kropp och tid: ”Mode blir härigenom ett medel för avhandlingen att komma åt den förkroppsligade och fenomenologiska dimensionen av modernitet och framtid”, skriver Lönn, med en karakteristisk förkärlek för krångliga uttryckssätt. När hon slänger in på gränsen till obegripliga ord utan att definiera dem, uppstår rentav en oavsiktlig komik.
Det handlar kort sagt om rasistiska och sexistiska fördomar om en föreställd rysk kvinnlig essens
Kanske när författaren skönlitterära ambitioner. Läsaren får i alla fall ta del av ett halsbrytande bildspråk. Ljudet av en tugga rysk kaviar påstås likna ”krossandet av kattens blodmätta fästingar jag råkade trampa på som barn”, och ett par högklackade skor liknas vid två dinosaurier. Marginella iakttagelser från mötet med informanterna svävar ut i vildsinta associationer. Här närmar vi oss tyvärr avhandlingens mest flagranta problem, nämligen författarens sätt att presentera sina resultat. Lönn undersöker inte, hon slår fast teser. Informanternas utsagor används sedan som målande illustrationer till de slutsatser hon redan tidigare dragit. Så ska faktiskt inte forskning bedrivas.
Slutligen brister det även i korrekturläsningen, vilket väl snarast förlaget bör lastas för. Stavfel, syftningsfel, uteblivna konjunktioner och påhittade ord är lika störande i en avhandling som i vilken annan bok som helst.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.