Vänsterpartiets förnyelse fortsätter att väcka debatt. Allt sedan partiledningens första utspel om en ”ny ekonomisk politik” har kritiska röster höjts om att partiet tappat fokus på klimatfrågan och tagit rejäla kliv högerut med sitt nya fokus på grön industripolitik.
Tonläget kan ibland kännas onödigt högt, men debatten är nödvändig. Vänsterpartiets politiska projekt är nämligen fortfarande suddigt i kanterna. Inte för att Nooshi Dadgostars retorik är otydlig – tvärtom är den befriande rak och fri från plakatpolitiska fikonlöv – eller för att konkreta politiska förslag saknas. Utan för att det är oklart vad som är projektets ideologiska grund och långsiktiga mål.
När vänsterkritiker anklagar Vänsterpartiet för att bli de ”nya sossarna” i negativ bemärkelse är det oftast inte reformismen i sig man vänder sig mot, utan den specifikt socialdemokratiska versionen. Ett politiskt projekt som i praktiken gav upp drömmen socialismen till förmån för en klasskompromiss: kapitalet behåller produktionsmedlen medan staten pekar ut riktningen och omfördelar produktionen.
Det socialdemokratiska projektet var framgångsrikt men kortlivat. Så fort kapitalet fick en chans under 1970-talets ekonomiska kriser inleddes motoffensiven. Vare sig man kallar det ”nyliberalism” eller ”globalisering” eller något annat, så har många av arbetarrörelsens landvinningar rullats tillbaka.
Detta faktum måste alla som drömmer om att återupprätta den socialdemokratiska välfärdsstaten eller åtminstone dra lärdomar av dess framgångsrika ingrepp i ekonomin förhålla sig till. Såväl den gröna industripolitiken som idén om en ”grön ny giv” – ett politiskt program för klimatomställning, jobbskapande och social rättvisa – vilar ju också på en slags klasskompromiss: kapitalister får fortsätta göra vinst, så länge de accepterar statliga regleringar, jämlikhetsskapande reformer och slutar elda fossila bränslen.
Det här väcker flera frågor som vänstern behöver svara på.
Den första är om en sådan ”grön klasskompromiss” ens är möjlig. Kapitalismens kortsiktiga vinstjakt har orsakat klimatkrisen och kommer skapa nya problem i ett fossilfritt samhälle. Men det kan inte uteslutas att kapitalismen kan överleva trots de kraftfulla ingrepp i marknaden som krävs för att ställa om industri, transporter och energiförsörjning. Kapitalismen överlevde trots allt både andra världskrigets kommandoekonomi och efterkrigstidens långtgående regleringar.
I dag är fossilfri teknik en motor för investeringar, och många av systemets försvarare ser rentav klimatomställningen som en möjlighet att rädda kapitalismen ur dess långvariga kris. Vad ska vänstern göra om de har rätt?
Den andra frågan är om en sådan kompromiss kan överleva. Gröna kapitalister lär inte vara mindre benägna än oljestinkande sådana att rulla tillbaka sociala landvinningar och riva upp regleringar till skydd för miljö och ekosystem om de får chansen. Men om det primära målet är att krossa fossilindustrin inom 10 till 20 år för att förhindra en klimatkollaps kanske det är för tidigt att oroa sig för detta nu.
Den tredje frågan är om det finns något realistiskt alternativ. Välfärdsstaten var kulmen av decennier av kamp. Vad talar för att vi under den korta tidsrymd som klimatkrisen måste lösas ska uppnå något mer, när arbetarrörelsen och vänstern är mycket svagare? När inte ens grundläggande samhällsfunktioner som skola, sjukvård och elförsörjning är fredade från marknadslogiken, hur realistiskt är det då att prata om att socialisera produktionsmedlen?
Samtidigt är det växande intresset för aktiv industripolitik en möjlighet att öppna nya konfliktytor. Grön industripolitik från vänster handlar, som Nooshi Dadgostar flera gånger påpekat, inte om att strössla med pengar över kapitalister för att de ska utveckla ny klimatvänlig teknik. Snarare handlar det om att visa hur teknikutveckling är en kollektiv process, där den offentliga sektorn ofta spelar en avgörande roll men där vinsterna hamnar i privata fickor.
Generösa lån och bidrag till gröna investeringar innebär att skattebetalarna tar en risk – då borde vi väl rimligen också få en del av vinsten? Vi har pumpat in hundratals miljoner i Northvolts batterifabriker och förväntas vara tacksamma för alla arbetstillfällen som skapas. Men hur skulle det vara med lite aktier?
Med sådana krav skulle den ”breda mittens” stöd för grön industripolitik förmodligen snabbt kollapsa. Men än sen? Vänstern ska inte vara en dörrmatta, vare sig i parlamentet eller när det gäller demokratiseringen av ekonomin. Det finns ingen kompromiss som inte är ett resultat av hård kamp – det kallas kapitulation. Därmed finns inte heller något alternativ till att fortsätta slåss för reformer som stärker det demokratiska inflytandet över för mänskligheten avgörande beslut och investeringar, på bekostnad av kortsiktig vinstjakt.
