Bankernas bolånekrig mot konsumenterna löses genom byggande av hyresrätter. Anna Herdy hittar en oväntad allierad i Villaägarna och skäller tillsammans med dem på bankerna.
I mitten av februari presenterades Finansinspektionen nya siffror om bolånemarginalen. Bolånemarginalen är alltså det gap som numera finns mellan de boräntor som bankerna håvar in på arbetar- och medelklassens stora bolån och de faktiska finansieringskostnader för bolån som bankerna har. Och detta gap är nu större än någonsin; 1,71 procent. Enligt intresseorganisationen Villaägarna innebär det att banksektorn tjänade ungefär 50 miljarder kronor på svenskarnas bolån under 2017. Det är en ökning med 14 procent från föregående år. När Villaägarna jämför med vad siffran var för 10 år sedan så visar det sig att bolånemarginalen har vuxit med häpnadsväckande 705 procent.
”Det som kan uppröra mig är att bankerna har två ansikten – ett ansikte när de presenterar rapporterna till sina ägare och skryter om hur mycket pengar de tjänar på de boende och hur höga marginalerna är. Men sen till kunderna säger de något helt annat, då låter det nästan som de håller på med någon slags välgörenhet”. Så säger Håkan Larsson, boendeekonom på Villaägarna, i en intervju med Expressen (18/2, 2018). Han har rätt.
Bolånen är extremt lönsamma för bankerna och totalt har de svenska storbankernas ägare tagit ut 165 miljarder kronor i utdelningar på tre år. Samma summa pengar skulle på tre år utgöra kostnaden för höjda garantipensioner och kostnaden för att göra tandvården till en del av sjukförsäkringen. Dessutom skulle ett stort gäng bolåneinnehavare sova betydligt lugnare om bankerna slutade göra hutlösa vinster på dem.
Konkurrensverket har konstaterat att det på bolånemarknaden råder en ”starkt koncentrerad oligopolmarknad”, vissa skulle säga att bankernas agerande snarare liknar en priskartell. Finansinspektionen har slagit larm ett flertal gånger om en fortsatt rekordhög nivå på bolånemarginalen. Ändå är det ingen som gör något. Ingen gör något för att klämma åt bankerna i alla fall. Det enda som händer nu är att ännu mer ansvar läggs på konsumenterna. Både regeringen och Finansinspektionen vill att amorteringskraven ska höjas ytterligare så att konsumenterna ”skärper sig” och inte tar för stora lån (trots att det kanske är deras enda möjlighet att få någonstans att bo). Regeringen har tvingat bankerna att redovisa genomsnittsräntan vilket gör det lättare för just konsumenterna att jämföra banker och sen använda sig av sin valfrihet för att byta.
Den upprörda tonen från Villaägarna, LO och tystnaden från regeringen talar sitt tydliga språk. Systemet är riggat för några andra än oss.
Finansinspektionen tycker också att bankkunderna ska bli bättre på att förhandla. Men alla kunder har ju inte, som Villaägarna poängterar, ett jättestort hus, ett jättestort aktiekapital eller en hög skuldkvot, det vill säga alla de egenskaper som en attraktiv bankkund har. Resterande kunder har ett betydligt sämre förhandlingsläge. Något som också LO har formulerat i sin kritik av Finansinspektionens enögda svar på bostadskrisen. Karl-Petter Thorwaldsson och Torbjörn Hållö skrev i en debattartikel i DN (23/10, 2017) följande: ”Varför ska hårt arbetande LO-medlemmar, utan kapitalstark familj, betala priset för en osund bostadsmarknad?” I ett kort perspektiv har LO såklart rätt, men i det långsiktiga perspektivet måste arbetarrörelsen snarare kämpa för att bostadspriserna rasar. Att hålla det här sjuka prisläget under armarna är destruktivt och gynnar bara en aktör: bankerna.
Den upprörda tonen från Villaägarna, LO och tystnaden från regeringen talar sitt tydliga språk. Systemet är riggat för några andra än oss. Varför läggs annars nästan all reglering på konsumenterna? Varför straffar man alla dem som köpt en lägenhet till ett sjukt marknadspris genom att införa amorteringskrav som gör att de inte kan flytta när familjeförhållandena förändras, eftersom nästa bostadslån kräver betydligt högre amortering? Det verkar som att regeringen är rädd för bankerna. Oavsett vad som händer så får dessa öka sina marginaler, öka sitt risktagande och sin spekulation.
Att uppröras över bankernas vinster på bolån är i och för sig möjligen ytterligare ett utslag av samma snäva konsumentperspektiv – det vi i stället borde prata om är hur sjukt det är att människor tvingas långa flera miljoner för att ha tak över huvudet. För det bästa sättet att bli av med de höga bolånekostnaderna är fortfarande att bygga bort bostadsbristen. Och för att göra det krävs det stöd till produktionen, investeringsstöd och statliga subventioner för byggandet av hyresrätter.
Men vänstern måste också bry sig om problemen som uppstår på kort sikt. Varför ska det råda fri konkurrens på bolånemarknaden? Kan staten sätta ett räntetak? Varför kan inte regeringen ge direktiv till den statliga banken SBAB om att ge bostadslån till väldigt låg ränta? Eller vad sägs om ett gammalt hederligt socialdemokratiskt förslag som att tvinga bankerna att investera i bostadsobligationer (ett slags skuldbrev att investera i för att finansiera långa utlåningar till bostadsbyggande) som ges ut av allmännyttiga bostadsbolag som för lånen bygger hyresrätter för att pressa lånekostnaderna?
Bankerna måste börja betala tillbaka till samhället och tvingas till minskat risktagande och spekulation på en marknad för något så grundläggande som bostäder. För så här kan det inte få fortsätta. Inget är omöjligt och trots att många säger motsatsen så kan vi politiskt göra vad vi vill – även stoppa bankernas rovdrift på bolånekunderna.
