EU-valresultatet är en bekräftelse på att högern fortsätter dominera i svensk politik. Samtidigt tappar S, MP och V hela 8 procentenheter bland arbetare. Mönstret är tydligt och slutsatsen uppenbar, Vänsterpartiet måste våga axla rollen som framtidens arbetarparti.
Trots en valrörelse i fantastiskt slagläge står vi i Vänsterpartiet närmast still när rösterna är färdigräknade. Den samlade högern ökade 10,1 procentenheter i EU-valet. I riksdagen saknas det 9,5 procentenheter för en rödgrön majoritet. Gapet till högern är hela 17 procentenheter.
En av förklaringarna är att S när politiken går åt höger fortsätter att tappa arbetarväljare. Men Vänsterpartiet fångar inte upp dem. I EU-valet tappar vi istället till och med en procentenhet bland arbetare, enligt Valu. Samtidigt går SD framåt från 15 till 24 procent bland arbetare. Siffrorna talar sitt tydliga språk.
Slutsatsen kan inte bli någon annan än att Vänsterpartiet måste börja attrahera arbetarväljarna. Arbetarväljarna inom LO:s avtalsområden är en såväl logisk som strategiskt nödvändig målgrupp och utgör trots allt halva befolkningen. Men för att nå framgång måste V våga utvecklas till ett arbetarparti.
Ett socialistiskt parti bygger på idén om den exploaterade arbetarklassens frigörelse. Fångar inte Vänsterpartiet upp de arbetarväljare som Socialdemokraterna kommer fortsätta att tappa kommer bevisligen SD att göra det, vilket är skadligt för vänstern men såklart också för jämlikheten, jämställdheten och minoriteters rättigheter.
För en framtida rödgrön majoritet i riksdagen måste vi också ta tillbaka väljare från högern. Intressant nog visar Valu också att Vänsterpartiet bara tar en enda procent av sitt totala antal väljare i EU-valet från högersidan. Det är en siffra som sticker ut, de partier som har näst lägst siffror från motsatt block ligger på 6 procent. Lockelsen att enbart försöka plocka ”de lägst hängande frukterna” bland väljarna är en dyr missbedömning. Att enbart försöka ta väljare från socialdemokraterna, en slags arbetarrörelsekannibalism, kommer inte lösa problemen. Bakom strategin finns ett fundamentalt feltänk. Att vi i dagsläget inte tar väljare från högern får inte leda till slutsatsen att det inte är lönt att försöka eller att det inte är möjligt ens om vi justerade vår politik, bas eller framtoning.
Förutom en offensivare ekonomisk politik som ger oss möjligheter till kraftfulla investeringar måste vi lägga om politiken och kommunikationen. Vi behöver mer fokus och möjlighet till identifikation för arbetare inom till exempel transportsektorn och byggnadssektorn, två branscher som varit drabbade av osund konkurrens och lönedumpning och där missnöjet är stort. En början vore att lyfta fler arbetare i vår grafiska kommunikation. Vi behöver dessutom arbeta för fler arbetare på listorna. Frågan om kvotering har varit uppe på kongress. Vi bör också jobba för att stärka det fackliga nätverket och partiets branschföreningar med resurser och utrymme. Arbetarklassen är nyckeln till samhällsförändring.