Inrikes

Är vänstern rädd för svensk kultur?

Foto: Pawel Flato/TT.

Har den svenska vänstern lämnat den traditionella kulturen i högerextremisternas händer?

Inrikes

När Sverigedemokraterna dansar folkdans står vänstern vid sidlinjerna. I det av högerextrema utannonserade kulturkriget väcks frågan om vänstern är rädd för traditioner.

Hembygdsgårdar, byalag och folkdans var sällan del av det framväxande socialdemokratiska samhället. I strävan efter den moderna, stundtals strömlinjeformade medborgaren med sund själ i frisk kropp, skulle det gamla ut. Utöver en viss vurm för den autenticitet som folkkulturen erbjöd 68-vänstern och proggrörelsens gröna vågen tycks vänstern ha hållit sig på armlängds avstånd från landets fäbodar. Tills högern bestämde att det var där striden skulle stå.

 

Det så kallade svenska kulturarvet, har åter blivit ämne för offentlig debatt och Mattias Karlssons metapolitiska gärningar presenterades i ett längre reportage i Dagens Nyheter i juni. Bilder av Sverigedemokraternas chefsideolog, som nu lämnat sin post som gruppledare i riksdagen för att på heltid ägna sig åt så kallad idéeutveckling, dansar oxdans på uppslag och förklarar ännu en gång kulturkrig mot 68-generationens kulturetablissemang.
 

I reportaget, och många andra gånger, tycks sverigedemokrater och nationalister få ensamrätt på detta kulturarv, medan det tycks relativt tyst vänsterifrån. Svaret på varför det blivit så kan delvis hämtas ur historien om Mattias Karlssons utlysta motståndare.

SÖLVESBORG 20180811 Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson dansar folkdans under en kulturfestival i samband med partiets sommarfestival i Sölvesborg.  Foto: Johan Nilsson / TT / kod 50090

Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson dansar folkdans under en kulturfestival i samband med partiets sommarfestival i Sölvesborg.
Foto: Johan Nilsson / TT


 

— 68-rörelsen stod för en ultramodernitet och en globalisering, rörelsen var ett barn av upplysningstraditionen. Vänstern har alltid haft en tilltro till framtiden, säger Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ordförande i Socialdemokraternas Tro och solidaritet. Tillsammans med Marie Demker har han skrivit boken 1968: När allt började.
Där dissikerar de vad den revolutionära generationen ville, vad den bestod av och vad den senare skulle komma att få för konsekvenser. Ulf Bjereld menar nämligen att 68-generationen, som så ofta speglas, och härmas, i såväl Mattias Karlssons retorik som alt-righthögerns begrepp och strategier, står i direkt relation till den högerkonservativa och nationalistiska våg som nu präglar västvärlden.
 

— De högerradikala partiernas framgång idag är en motreaktion mot det som hände 1968. Det var en liberal revolution och en individualisering av hela samhället. Gränsernas nedrivning, marknadens globalisering. Idag pågår en motreaktion, med en materiell grund i de samhällsgrupper som inte ser en framtid i det globala. Bland annat de som bor på landsbygden, säger han.
 

Detta tycks Mattias Karlsson plockat upp. Det är denna grund hans utannonserade så kallade kulturkrig vilar på. I hans fascistoida eftervalspekoral förra hösten om att ”segra eller dö”, och i många tidigare uttalanden, är det 68-generationens korruption av landet som ska motarbetas, för att få till stånd det samhälle av vit homogenitet som är i sikte. Planen har sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen enligt Mattias Karlsson varit att ”bryta ned den traditionella borgerliga kulturen” genom att ta makten över föreningsliv, kultursektor och utbildningsväsende i linje med den italienske filosofen och kommunisten Antonio Gramscis idéer.
 

Det är väldigt många människor som jag tror har behov av ett ankar, av att förstå sin historia, då borde vänstern plocka upp den stafettpinnen

Mattias Karlsson startade således kulturföreningen Gimle för att inleda denna kulturrevolution för tio år sedan. I övrigt vill han öka stödet till hembygdsföreningarna och införa statlig folkdans i förorten. Han valde arena för sitt så kallade kulturkrig, och föga förvånande blev det folkkulturen som hamnade i fokus. En kulturyttring som med undantag för midsommar och nationaldagen varit förpassat till de mediala marginalerna blev därmed symbolpolitiskt sprängstoff.
 

— Vi drog igång nätverket efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och det blev sånt liv när Jimmie Åkesson kom i folkdräkt, säger Isak Bergström, folkmusiker som tillsammans med Sara Parkman och ytterligare ett antal andra drog igång nätverket Folkmusiker mot rasism. De fick stor uppbackning av genrens riksorganisationer och många hängde på och gör det fortfarande, vilket gjort att nätverket fortfarande är igång trots att han själv inte är med och driver eller deltar som aktivist längre.
 

— Hela folkmusikrörelsen stod och stampade, för de flesta av oss är ju förankrade i öppenheten och föränderligheten och man ville kanalisera sin frustration. Det är ju inget problem att Jimmie Åkesson går i folkdräkt, folkdräkten är ju allas, men det bli ett problem när det blir sån enorm uppmärksamhet kring just honom i den, säger han.
 

Isak Bergström menar att den mediala uppståndelsen kring Jimmie Åkesson äntrandes riksdagen i folkdräkt fick ett så stort genomslag att många inom folkmusiken kände sig nödgade att protestera. För trots att såväl Vänsterpartiets Rossana Dinamarca som socialdemokratiska Magdalena Andersson fyra år senare också kom till riksmötets öppnande i folkdräkt så var skadan på sätt och vis redan skedd.
 

— Jag jobbade med en skådespelerska för några år sedan och vi pratade om folkdräkter. Hon sa att folkdräkten var en ”Jimmie Åkesson-grej”. Vår rörelse har fått uppmärksamhet men inte på långa vägar så mycket som Jimmie Åkesson eller Mattias Karlsson och Gimle.
 

För medierna och delar av vänstern tycks folkkulturen vara ganska ointressant tills den lyfts fram av högerradikala.
 

— Jag tror det finns en rädsla i vissa av de där kretsarna att få en stämpel som man tycker är något gammalt eller stelnat. Man söker utveckling och progression som man inte tror finns inom folkkulturen. Det är väldigt sällan man hör makthavare på vänstersidan säga något om den levande tradition vi har som det finns tiotusentals utövare av, säger han.
 

Isak Bergström skulle vilja se en mer rättvis bild av den svenska kulturarvsskatten och de sammanhang och spelmanslag som utövar folkmusik. Det finns många nyanser. Han själv, liksom Sara Parkman, som i somras skrev en debattartikel om hur nationalister lägger beslag på folkkulturen, har själva använt sin musikaliska tradition i politisk kontext. Men det är en liten beståndsdel i en större rörelse.
 

— Det är en apolitisk situation för de flesta. Det finns ju allt från superkonservativa till megaprogressiva och radikala. Marxister och bankmän. Jag är inte orolig för rörelsen, den lever och frodas, men det är lätt att kidnappa kulturen och använda den för metapolitiska syften och det är skär i min själ varenda gång jag möter någon sin förknippar folkdräkt bara med Jimmie Åkesson, säger han.
 

— Det blir så deppigt i en tid där en konservativ våg går över världen. Det är väldigt många människor som jag tror har behov av ett ankar, av att förstå sin historia, då borde vänstern plocka upp den stafettpinnen.
 

Men det stora mediala genomslag som kulturföreningen Gimle fått står trots allt i mycket liten utsträckning i relation till förekomsten av detsamma. Att Mattias Karlsson tillsammans med 70 andra personer sätter på sig kottklädda tygpåsar över huvudena och svänger runt på en gård i Småland är trots allt en marginell företeelse. Något som Jan Nordwall, generalsekreterare i Sveriges hembygdsförbund, poängterade redan för tio år sedan, när Sverigedemokraterna uppmanade till ett myteri i Sveriges hembygdsförbund för att rösta bort den ”svenskfientliga ledningen”.
 

— Det är så överdrivet. Yttre högern vill politisera kulturarvet men det är inte något hembygdsrörelsen är del av. Den hembygdsrörelse som inte vänder sig till alla lokalt, den har ingen framtid säger han.
 

Jan Nordwall berättar att hembygdsföreningar, utöver under högtider, ägnar sig åt att ta tillvara på den lokala historien och det lokala kulturarvet. I det kan man se hur samhällen förändrats, de utsatta och de privilegierade, klassklyftorna och den ekonomiska politiken.
 
— Och det är ju det vänstern ska ägna sig åt om något. Man går i fällan och låter högern sätta dagordningen i den här debatten, istället för att prata om klassklyftorna som det i grund och botten handlar om, säger han.
 

Snarare, anser han, går man Sverigedemokraternas ärenden när man skriver om Mattias Karlsson och hans Gimle.
 

— Det är precis det de vill. De vill se ett kulturkrig och genom att andra beskriver det får man också ett kulturkrig till stånd. Man ger mycket uppmärksamhet åt en kulturförening som sysslar med något oförargligt och förklarar det som något politiskt. Jag undrar hur många medlemmar Gimle fick efter den artikeln.
 

De vill se ett kulturkrig och genom att andra beskriver det får man också  ett kulturkrig till stånd

 
Men huruvida Gimle faktiskt utgör någon risk i sig, är tvetydigt. Å ena sidan menar Ulf Bjereld att metapolitiken är det som står till buds för ett parti vars reella politik egentligen inte är särskilt bärkraftig. Å andra sidan är den politiska spelplanen förändrad vad gäller metapolitikens betydelse.
 

— De traditionella starka politiska institutionerna har ju genom globaliseringen urholkats på makt. Den ekonomiska makten ligger idag utanför Sverige och därför blir den mindre relevant för medborgarna. Så vart ska man vända sig? Då blir den typen av verksamhet som Mattias Karlsson ägnar sig åt mer relevant, den typen av historier som handlar om att bygga ett nytt samhälle, säger han.
 
Och det är just där, anser Ulf Bjereld, som vänstern är låsta i en reaktion. Han menar att utvecklingen gått så snabbt att man fastnade i defensiven. Ingen trodde att Sverigedemokraterna skulle växa som de gjorde, och ingen trodde att Trump skulle bli vald.
 
— Vänstern har tagits på sängen. Det har blivit en debatt på den radikala högerns premisser och då har man fastnat i en ond cirkel för det är deras agenda. Det kan också förklara passiviteten, säger han.
 
Den passivitet Ulf Bjereld syftar på är just det faktum att vänstern håller sig ifrån den metapolitik som är nationalisternas verktyg.
 
— Jag tycker att svensk vänster borde lyfta fram exempel på svensk kultur som är vänsterfrågor, att stjäla tillbaka delar av den nationalistiska diskursen, för det vi kallar Sverige inrymmer så mycket mer än det som högernationalister kallar Sverige. Annars är risken att högern får monopol och genomslag, att så fort man diskuterar svensk kultur är det högern som sätter agendan.

  • Folkkultur
  • kulturkrig
  • traditionen

Inrikes