”Arbetarklassen måste bli synlig för sig själv som klass igen”

Inrikes

I Kapitalet.se kritiserade Mikael Nyberg uppfattningen om att den gamla kapitalismen med sina löpande band och klassmotsättningar blivit ersatt av ett postindustriellt informationssamhälle. Men vad har egentligen hänt med den föreställningen och samhället sedan dess? Flamman har intervjuat honom.
– Den bilden av samhället finns kvar. Den gömmer sig i tanken att klyftorna i samhället kan tacklas om särskilt utsatta grupper kompetensutvecklas för att hänga med i utvecklingen. Det finns nu krafter inom LO som i utbyte mot detta är redo att sälja ut vitala delar av Lagen om anställningsskydd. De byter bort anställningstryggheten mot löften om att arbetarna ska få kompetensutveckling i stället.
– Men bilden av kapitalismen har mörknat sen jag skrev Kapitalet.se. Marx diskuteras i dag även i kretsar där man inte väntar sig det. Det finns en oro hos de rika för vad inkomstklyftor och ekonomiska kriser kan leda till. Så den trosvissa nyliberalismen har länge varit på reträtt. Borgerligheten famlar efter nya ideologiska stöttor.

Den här idén om att det är nyliberal ideologi som styr samhällsutvecklingen och som nu upplever en backlash är inte den lite vansklig?
– Ja, kapitalägarna är ju inte liberala fundamentalister som Johan Norberg eller Lena Andersson. De är inte ideologer, de plockar hämningslöst det tankegods som för stunden bäst tjänar klassintresset. Det fanns en stark konservativ strömning redan i 1980- och 90-talens borgerliga uppgörelser med den sociala ingenjörskonsten. Den informella sektorn, det vill säga kvinnorna i familjen, skulle ta över mer av de sociala omsorgerna och frigöra resurser för storföretagen. Och de nya managementidealen anknyter direkt till det tidiga 1900-talets reaktionära tanketraditioner. Det ska skapas starka företagskulturer där alla drar åt samma håll. Företagsledaren ska träda fram som en ledare för en flock och med sin karisma besjäla företaget. Jag skriver om det i Kapitalet.se.
– I min nya bok varnar jag för en mer militant, aggressiv borgerlighet som i linje med de här strömningarna söker stöd hos de nyfascistiska krafterna. Vi har ännu en officiös antirasism och feminism i Sverige, men den faktiska, materiella utvecklingen i samhället drar åt annat håll. Vi ser en påtaglig förslumning av arbets- och livsvillkor för invandrare och kvinnor ur arbetarklassen. När man rustar ner den offentliga sektorn förväntas kvinnor i större utsträckning ta hand om äldre och sjuka anhöriga. Då får vi ofrånkomligen en renässans för reaktionära familjeideal som bejakar den här utvecklingen. På samma sätt när invandrarna och deras barn förvandlas till ett rättslöst underproletariat. Det öppnar för ett tänkande som säger att det är rätt och riktigt att trycka ner dem.
– Det finns ett hyckleri i den här humanistiska, antirasistiska liberalismen. Jag föredrar utan tvekan Peter Wolodarski framför Antonia Ax:son Johnson och andra på den borgerliga kanten som förordar samarbete med de bruna. Men talet om människors lika värde klingar förr eller senare bort i ett samhälle där etniskt utstämplade delar av arbetarklassen kör taxi 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan eller utan skyddsutrustning och utan ordnade anställningsvillkor ska bära upp åldringsvården mitt i en svår pandemi.

Du skriver om storbönder i Frankrike som röstar på Le Pen men samtidigt kampanjar för att det måste komma migranter för att ta jobb som de menar att fransmännen inte vill ha. Även svenska lantbrukare har ropat på att gränserna måste stå öppna nu under coronakrisen eftersom svenska arbetare inte vill arbeta för de låga löner som gäller i branschen.
– Det är viktigt att förstå den här dubbelheten. Företrädare för kapitalet vill inte ha fri invandring, de vill ha ofria invandrare. Migranter utan fackliga, sociala och politiska rättigheter. De välkomnar arbetskraften men inte människorna som följer med den. Det är dit den skärpta, så kallade hållbara migrationspolitiken för oss: till ett apartheid light-system. Ian Wachtmeister skröt över att han lärt Jimmie Åkesson det här: hetsa mot flykting­politiken och invandrarna men säg inte nej till importen av arbetskraft.

Du skriver om hur högern också varit skickliga på att snappa upp vänsterns samhällskritik och stöpa om den till borgerligt tankegods. Kan du ge exempel på det?
– Jag tar i boken upp Maciej Zarembas artiklar om den svenska sjukvården. Hans kritik av New Public Managament-eländet var på många sätt träffande och välkommen. Den välkomnades av anställda i vården. Men det gömde sig samtidigt något lömskt i hans analys. Han utmålade folkhemsideologin som roten till det onda. Det är socialdemokratins och vänsterns jämlikhetsideal som hindrar professionen inom sjukvården att jobba efter eget huvud, påstod han. Det är som Noam Chomsky påpekat: vill man få syn på statsreligionen i ett samhälle så ska man studera samhällskritikernas dolda antaganden. Där finns premisserna i den förhärskande ideologin.

Arbetsmarknadsministern Eva Nordmark påstår att ”svensk fackföreningsrörelse alltid bejakat strukturomvandling” och att anställningstrygghet och kollektivavtal av i dag är knutna till ett förlegat produktionssätt och inte anpassat till vår tid. Vad säger du om det?
– Vad betyder det konkret? Jag jobbade som deltidare i 14 år på ett frukt- och grönsakslager i Stockholm. Vi började halv sju, slutade halv fyra och var lediga kvällar, nätter och helger. Nu har Handelsanställdas förbund gått med på ett avtal som ger företagen rätt att fritt disponera alla timmar mellan 05.00 och 24.00 362 dagar om året. Ett argument för det här av­talet är den strukturomvandling som följer med e-handeln. Men det finns ju ingenting i den nya tekniken som gör det nödvändigt att ge upp nattvila och helgledigheter. E-handeln är bara postorderförsäljning i ett nytt, digitalt gränssnitt. För den skull behöver vi inte ge upp normalarbetsdagen, äventyra lagerarbetarnas hälsa och förstöra umgänget med familj och vänner.
– Det är så här de ideologiska föreställningarna blir begripliga. Se vilka faktiska följder de får nere på golven! Då framträder klassintresset som gömmer sig i dem.

Du riktar även en känga mot vänsterekonomer som Thomas Piketty?
– Ja, Piketty intresserar sig bara för fördelningen av inkomster och förmögenheter. Produktionsförhållandet, själva källan till klasskonflikten, bryr han sig inte om. På liknande sätt är det på många håll inom vänstern. Det är en hållning som socialdemokratin tidigt intog. Kakan skulle fördelas så rättvist som möjligt men hur den producerades brydde man sig inte om. Arbetsgivaren fick behålla rätten att leda och fördela arbetet och strukturomvandlingen bejakades. LO-ledningen välkomnade efter kriget den så kallade vetenskapliga företagsledningen med ackord och tidsstudiemän. Man fördelade onekligen kakan på ett helt annat sätt på den tiden, jämfört med i dag. Men de som jobbade på golven då tyckte inte att det var kul att arbeta med tidsstudiemannen hängande över axeln. På 1960- och 70-talen revolterade arbetare runtom i Sverige mot det sätt kakan bakades på. Femtusen gruvarbetare vid LKAB i Norrbotten gick 1969 i vild strejk mot ackordet och tidsstudierna.

Du skriver även en del om den så kallade gigekonomin. Vad är din analys av den?
– Gigekonomin är springschasar och daglönare i digitalt gränssnitt. Inget annat. I taxibranschen är åttatimmarsdagen nu helt avskaffad. Man måste akta sig för att fastna i idén att ny teknik med automatik medför sociala framsteg. Tvärtom, det vi ser i dag är hur den nya tekniken fastnar i ett socialt bakslag. Kapitalets automatik, vinstjäktets villkor, sätter sin prägel på den och vänder den emot oss. Den blir ett instrument för att i detalj styra och kontrollera arbetaren. Den skärper chefsdiktaturen och förvandlar oss till mänskliga robotar.

När du talar om att samhället präglas av en ”systematisk dumhet”. Vad menar du med det?
– 2011 publicerade jag Det stora tågrånet (Karneval), en bok om konkurrensutsättningen av järnvägen. Jag intervjuade många som jobbade ute i spåren och mötte en sorg och ilska över att de inte längre fick göra sitt jobb. Förr hade arbetslagen självständigt ansvar för en viss bansträcka. Upptäckte de en lös bult skruvade de åt den. Hittade de en spricka i en räl kunde de slipa till det skadade stället. Men i dag får de inte göra det om det inte finns en beställning. Och oftast kommer ingen beställning, eftersom Trafikverket slutat med förebyggande underhåll. Nu ska det repareras just-in-time, när det finns behov. I praktiken betyder det ofta att inget görs förrän det finns budget för det. Det leder till ett gradvis förfall av infrastrukturen. Godståg kan på vissa sträckor i dag inte köra fortare än 40 kilometer i timmen för att spåret är så dåligt. Man påstod att det här skulle vara effektivare och mindre byråkratiskt men i själva verket växte byråkratin. Det krävs massor med jurister och andra administratörer för att skriva upphandlingsunderlag, tvista om fakturor och hålla reda på alla nya företag ute i spåren.
– Det är vad jag kallar systematisk dumhet. Inte enskilda misstag utan en korttänkthet framkallad av marknadens automatik. Entreprenadföretagen som fuskar sig fram genom sina kontrakt handlar vart ett för sig högst rationellt, men summan blir något annat.
– I coronakrisen har den systematiska dumheten blivit alltmer uppenbar. Inom sjukvården till exempel har man ju inte bara brist på skyddsmasker och respiratorer. Man har brist på allt för att cheferna ställt om arbetet efter mönster från bilfabrikernas lean-­system. Det ska inte finnas några lager av någonting. Allt ska komma just-in-time. De som jobbar vet ju att det här är idiotiskt men det är boksluten som styr. Inte det funktionella, det som Marx och de klassiska ekonomerna kallade för bruksvärdet.
– Bytesvärdet sätter sig på bruksvärdet. Affärerna går före det funktionella. Det är det som det handlar om. Då hamnar man i de här dumheterna.

Vad kan man göra åt det?
– Det finns inom den akademiska vänstern en tendens att studera kapitalismen som ett slags självgående maskin. Klasskampen kommer i skymundan, om den överhuvudtaget finns med i analyserna. Då är det svårt att förstå vad som sker och lätt att förbise de möjligheter som öppnar sig för arbetarklassen i utvecklingen.
– Lean production, produktionssättet som utvecklades av Toyota redan på 1950-talet, är oerhört känsligt för störningar. Det ser vi nu i coronakrisen. Men denna känslighet är själva kärnan i systemet. Om allt ska ske just-in-time, om det inte finns några lager av komponenter och utrustning att lita till, och om man samtidigt inför planerad underbemanning, förvandlas hela produktionskedjan till ett enda långt löpande band. Alla måste arbeta felfritt och alla måste hålla takten. Annars stannar kedjan. Arbetarna tvingas med automatik hetsa sig igenom arbetsdagarna.
– Men det betyder samtidigt att ett litet kollektiv av arbetare någonstans längs kedjan på kort tid kan stoppa hela produktionen. Här finns en potential för en arbetarrörelse som börjar röra på sig igen. Det vet företagsledarna. Det är därför Svenskt Näringsliv är så angeläget om att inskränka strejkrätten och göra oss till en rättslös arbetskraft som man kan sparka hur som helst.
– Motståndaren tycks känna vår styrka bättre än vi själva gör. Arbetarklassen måste bli synlig för sig själv som klass igen. Det är inget man kan prata sig till. Det kräver erfarenheter av vad kollektivet kan åstadkomma.