I filmen En mammas kropp (2020), som nyligen visades på Malmö konsthalls uppmärksammade utställning I staden växer ett fält hörs en berättarröst tala om en moder. Rösten berättar om en sliten kropp, en som behöver tigerbalsam på kvällen för att arbetets smärtor ska lindras. Samtidigt som rösten hörs, visas scener där två kvinnor städar och tvättar på ett hotell. De rör sig i kliniskt vita miljöer. Vitt kakel gnids, vita sänglinnen kramas ihop eller slätas ut av rutinerade händer klädda i blå sanitetshandskar.

Filmens regissör, Jonelle Twum föddes 1992 och växte upp i Värnamo. I dag bor och arbetar hon i Malmö. En mammas kropp kretsar kring arbete och moderskap samt ett annat tema, som är återkommande i Twums konst – tystnaden. ”I relationen till dig lever en tystnad”, säger filmens berättarröst, som sörjer de erfarenheter och drömmar hon inte kan dela med sin mamma.

I filmen I think of silences when I think of you som hade världspremiär på Göteborgs filmfestival, yttras något liknande: ”Jag tänker på tystnad när jag tänker på dig”, men tystnaden ses också som ett motstånd, och det slås fast att talet kommer att komma först när världen förändras.

I think of silences består till stor del av arkivmaterial från ett bröllop i Ghana på 1990-talet. Alldeles i början syns en kvinna (samma person som gifter sig, men äldre) sitta i en soffa i vad som verkar vara nutid. Hon ska snart, får man veta, flytta till den man hon ska gifta sig med. ”Du”, säger berättarrösten, ”sitter i din mormors hus, där du tillbringat största delen av ditt liv.”

Twum är förutom filmskapare även grundare av Black Archives Sweden, ett arkiv som samlar afrosvenska erfarenheter. Arkivet är audiovisuellt och textbaserat och skapat mot bakgrunden av att afrosvenskars erfarenheter sällan har räknats som en del av den nationella svenska identiteten. Ett slags tystnad även det.

Twum menar att hennes förståelse av klass kommer från barndomen och är direkt fysisk:

– Det är minnen som har etsat sig fast i kroppen som är svåra att avfärda och förbise. Arbete var allestädes närvarande och på ett intimt och socialt sätt. Och hårt och slitsamt arbete kändes nära sammankopplat med vissa kroppar. Mina erfarenheter av klass är inte något jag kan klä av mig när jag vill. De visar sig i mitt konstnärskap, ibland på ett uppenbart sätt, men kanske döljer de sig alltid i bakgrunden.

För Twum har det konstnärliga arbetet inte inneburit att hennes syn på klassamhället och det kapitalistiska systemets våld har förändrats.

– Snarare har kanske klassamhället, och kapitalismens kreativa sätt att förnya sig själv, påverkat mitt konstnärskap.