Kultur

Arbetarmålaren som målade ”fult”

Lena Kallenberg om Johan Ahlbäck som inte tog några genvägar

Kultur

En äkta arbetets målare som ”målar fult” och därför inte blir erkänd av de sina förrän först efter sin död, är en träffande beskrivning av Johan Ahlbäck, brukspojken från Smedjebacken i hjärtat av Bergslagen. Han ägnar en stor del av sitt konstnärskap åt att skildra järnets folk, kroppar i arbete, i ständig rörelse marterade av det rödglödgade järnet. Johan Ahlbäck är ingen uttalad politisk målare men hans bilder rymmer ett socialt patos, engagemang, vanmakt  och alltid en djup medmänsklig känsla. De präglas av hans uppväxt och liv på bruket där jantereglementets hårda lagar härskar och skapar en stark mindervärdighetskänsla som han aldrig kommer ur.
Han följer den självklart utstakade banan för en brukspojk och börjar som barnarbetare med lastning i valsverket, med en arbetsdag som för en tolvåring kan räcka tolv timmar ut.
I sina skriverier återkommer han till de plågsamma minnena från barndomen, jakten  efter mat i dynghögar där koögon blandas med maskar och ostkanter och framför allt till alla arbetsolyckor vilka fungerar  som pisksnärtar i Ahlbäcks medvetande. Han börjar teckna för att bli kvitt dem.  

I brist på utrustning tar han till kritan som används för att notera vikten på järnvågen, vars metallskål fylls med en skiss för att gång efter annan suddas ut av järnet, en symbolisk rit jämförbar med Ahlbäcks egen kamp för att få konstnärlig skolning. Sina motiv hämtar Ahlbäck från miljöerna runt om, milningen, åkern och ortens nav, valsverket. Trots en rekommendation från en känd professor blir han inte antagen på konstakademin i Stockholm. Där är man inte van vid motiv av människor som likt djur ställer sina kroppar i arbetets tjänst. Fastän Ahlbäck är luspank törs han inte återvända hem till bruket av rädsla för det hån som ska möta honom för misslyckandet. Istället hittar han en kortare utbildning vid en målarskola, slipar tekniken och bedöms som en av de skickligare eleverna. Äntligen kommer han in på Konstakademin, hans teckningar visas för den kände arkitekten Ragnar Östberg och prins Eugén medan Johan Ahlbäck själv gömmer sig bakom ett draperi och inte vågar sig fram för att hälsa.

Herrarna beundrar Ahlbäcks människor i tusch och svart krita som verkar röra sig i bilden. Hans teknik är att memorera in arbetsmomenten, människan i rörelse för att sedan teckna av det  från sin inre syn och samtidigt känna rörelsen i sin egen kropp. Något han utvecklade till fulländning. Han beskriver det själv som att  rytmen kom in i kroppen automatiskt sedan hans första steg i valsverket när han var åtta år och måste hålla reda på släggor och tänger. Samma metod använder han till sina många hästbilder. På akademin får han också kontakt med grafik vilket resulterar i en mängd grafiska plåtar tagna från tidigare skisser. De grafiska bilderna passar som hand i handske till motiven från hyttor och industri och har en nästan fotografisk skärpa. Äntligen börjar han sälja men är ständigt i ekonomisk knipa. Kanske är det därför han också slår sig på att illustrera artiklar, bland annat Ivar Lo Johanssons text om skofabrikerna i Örebro.  

Efter akademitiden
återvänder  Ahlbäck till Smedjebacken och sina älskade motiv. Han får hålla till godo med en ungkarlsbarack, ett enda rum som också fungerar som ateljé. Men industrimotiv är inte lättsålda och han ryser över att folk alltid föredrar att hänga blommor, natur och det lättsamma i livet på väggarna. Hela tiden återvänder han till den älskade rödkritan men använder också sepia och gouacheteknik. Människorna i Ahlbäcks bilder har börjat att visa sina ansikten. Det är inga lyckliga miner utan trötta, urlakade och ansträngda och rädda barnögon följer de vuxnas kamp med tillvaron. Olycksbilderna från arbetet blir senare censurerade på åtskilliga utställningar, man anser att de är framtagna som propaganda. Något som Johan Ahlbäck själv vänder sig emot. Han har ju bara skildrat det han sett och upplevt.  
En tid före sin död år 1973 myntar han sitt valspråk: Att arbeta som konstnär bör vara att gå sin egen väg – några genvägar finns inte.
Tack vare de årligt återkommande Ahlbäcksdagarna i oktober kan vi ta del av Johan Ahlbäcks omfattande och skickliga hantverk.

    Kultur