Ledare

Arbetarrörelsens arbetsgivare gillar inskränkt LAS

Om anställningstryggheten rivs upp kommer ingen våga slå larm om missförhållanden och stress inom välfärden. Kanske är det precis vad vissa socialdemokrater hoppas på.

Ledare

En konflikt inom hemtjänsten i min hemkommun Gnesta har skapat rubriker i lokala medier de senaste månaderna. Efter upprepade larm och vittensmål om pressade scheman och ovärdiga arbetsförhållanden fick fyra medarbetare nyligen sparken. Enligt arbetsgivaren har de misskött sina uppgifter, men enligt fackförbundet Kommunal handlar det snarare om att kommunen väljer att göra sig av med obekväma anställda för att slippa ta tag i de arbetsmiljöproblem som finns.

Fallet är knappast unikt, utan snarare talande för den utsatthet som många anställda inom den gemensamma välfärden lever med. För den som säger ifrån mot orimliga arbetsvillkor, stress och smygnedskärningar är risken stor att drabbas av mer eller mindre öppna repressalier. Och det gäller inte bara i privata vinstdrivande välfärdsföretag, utan i växande utsträckning även i den offentliga sektorn.

Och värre ska det bli. Just nu pågår förhandlingar mellan LO och arbetsgivarsidan om förändringar av LAS i en mer “flexibel” riktning. Kommer de inte överens hotar regeringen att driva igenom reformerna med lagstiftning. Flera LO-förbund har hoppat av förhandlingarna i protest mot de långtgående förändringar som ligger på bordet. Bland annat vill Svenskt Näringsliv avskaffa kravet på “saklig grund” för uppsägning.

Till de skarpaste kritikerna hör Kommunal, som organiserar en halv miljon anställda inom välfärden. Det är inte förvånande att just de tar så tydlig ställning, med tanke på vilket dråpslag en sådan uppluckring av anställningstryggheten skulle vara för Kommunals redan utsatta medlemmar.

Privata företag kan redan nu ofta i praktiken kringgå LAS bland annat genom att hänvisa till påhittad arbetsbrist.

I den offentliga sektorn – som i dag präglas av ständiga nedskärningar och ökad stress, men också ett myller av organisering och upprop för bättre villkor – har arbetsgivarna desto mer att vinna på att lättare kunna säga upp obekväma anställda. I Gnesta, där socialdemokrater och moderater styr tillsammans, fick kommunen betala nästan en miljon i avgångsvederlag för att bli av med fyra personer. Om Svenskt Näringsliv får som de vill blir det betydligt billigare nästa gång.

Att arbetarrörelsen genom socialdemokratin sitter på dubbla stolar som representanter både för arbetsgivarsidan och arbetstagarna inom den offentliga sektorn är inget nytt. Efter det senaste valet styr Socialdemokraterna också på färre ställen än på länge. Men det är en sak att ha ansvaret när välfärden expanderar och en annan när den präglas av kris, nedskärningar och konflikter. Att den S-ledda regeringen blandar sig i LAS-frågan just nu är därmed extra problematiskt.

Regeringens agerande beskrivs visserligen ofta som en eftergift till Annie Lööf och en följd av januariöverenskommelsen. Men det finns utan tvekan lokala S-toppar runt om i landet som i egenskap av arbetsgivare skulle välkomna en “modernisering” av arbetsrätten – på samma sätt som många partiföreträdare accepterat nyliberala dogmer om “effektivisering” och minskade kostnader genom privatiseringar, upphandlingar och New Public Management. De har helt enkelt vant sig vid att ha ett arbetsgivarperspektiv.

I detta läge är det otroligt viktigt att Vänsterpartiet dragit en röd linje vid en försvagning av arbetsrätten, och dessutom ställt sig på Kommunals och de andra avhoppade LO-förbundens sida genom att slå fast att inga förändringar som inte accepteras av alla större förbund kommer att accepteras. Får Svenskt Näringsliv igenom sina krav så kan konsekvenserna på sikt sträcka sig långt utanför arbetsrättens område. Inte bara i form av ökad otrygghet på jobbet, utan också i form av en otryggare välfärd.

    Ledare