2014 var året då alla talade om Fi! och välfärdskapitalisterna ännu var livrädda för folkopinionen. Det var också året då jag nästan enbart lyssnade på svensk hiphop. Jag minns det som att jag ständigt gick omkring med rhymes om välfärden och SD i hörlurarna. 2013 hade Stor kommit med svängiga ”Sherre Khan XII”, Zacke hade slagit igenom med sin klingande norrländska i ”Renhjärtat” och Kartellen rappade om klassamhället på ”Ånger & kamp del 2”. Dessutom hade Linda Pira öppnat dammluckorna för kvinnliga hiphoppare – och de vällde fram.
Höjdpunkten på denna våg var 2014 då Silvana Imam släppte ett gäng EP:s. Imamen – som hon kallades – var en ung kaxig tjej med rötterna i Lettland och själv hade jag aldrig stött på något liknande. Å ena sidan var hon en orkan; hård som få när hon poserade i silverlänkar och bomber. Å andra sidan var hon akademiker som i sina texter samplade Judith Butler och andra queerteoretiska filosofer. Hon var med andra ord den akademiska medelklassens bad girl. Och detta säger jag helt utan sarkasm – Imamen var något av det ballaste jag hade hört.
I den nya dokumentären Silvana – väck mig när ni vaknat berättar Mika Gustafson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis hennes historia. Där får vi följa Imam från att hon rappar på hemmafester med endast en megafon, tills att hon står i Kungsan och får hela publiken att skrika ”det blåser högervindar, men vad är en bris mot en orkan?” Filmen är på många sätt en kärleksfull skildring av en artist som har betytt så mycket för den feministiska rörelsen, och när jag ser ett gäng unga tjejer stå vid kravallstaketet och skrika ”tack gud att jag är homo” blir jag nästan tårögd. Samtidigt är det något som skaver i dokumentären. För vad gör Imam idag, när högervindarna har tilltagit? Det svarar inte dokumentären på – istället känns den som en enda lång promotionvideo för 2014-års samhällsanda.
Jag blir vemodig av att se på Silvana. Den påminner mig om ett år som är så nära och ändå så långt bort. 2014 hade ännu inte ”andrummet” upprättats, den ”invandringskritiska” åsiktskorridoren fanns inte och välfärdskapitalisterna hade ännu inte säkrat sina vinster. Det var en tid då allt stod och vägde mitt emellan kärleksmanifestationer och attacker mot flyktingboenden. Och kanske var det just den här darrande samhällsandan som 2014 års hiphop fångade. Som jag minns det var det Kartellen som skapade slagorden mot Alliansen och Imamen som tonsatte Gudruns homepartyn. Idag är Kartellen upplöst och Imams första fullängdare 2016 var en samling småtråkiga kärlekslåtar som gick obemärkt förbi.
