Kultur

Årets allra fattigaste dagar

Bild ur " Veckan före barnbidraget". Illustration: Ellen Ekman.

Skriver Elin Johansson och Ellen Ekman böcker om att det går att komma långt utan pengar så länge attityden är god? Mimmi Söderlund skymtar en mer sammanbiten ­berättelse om utanförskap och sår som aldrig läker.

Kultur

För ett tiotal år sedan gjordes en kartläggning av barnfattigdomen i min hemstad. Rapporten fick namnet ”Har du inga gummistövlar?”. De flesta föräldrar torde någon gång varit med om att de stövlar man för inte alls länge sedan köpt till sin avkomma plötsligt klämmer i tårna eller läcker in vatten. Däremot kan långt ifrån alla föräldrar genast köra iväg till närmsta köpcentrum för att inhandla ett nytt par. Kartläggningen visade att vart tionde Västeråsbarn levde i ekonomisk utsatthet. Siffran är densamma i dag.

Jag kommer att tänka på denna rapport när jag läser Veckan före barnbidraget från 2016 av Elin Johansson och Ellen Ekman, där vi följer en mamma och ett barn under månadens fattigaste dagar, berättat ut barnets perspektiv. Efter att mamman silvertejpat barnets gummistövlar känner en obetänksam förskolefröken sig nödgad att upplysa om att det är dags för nya stövlar.

Mamman arbetar hårt för att med kreativitet och entusiasm kompensera bristen på pengar och utanförskapet det medför. Sommarpoolen uppblåst i badrummet blir en simhall med fritt inträde, och tack och lov för biblioteket. Men på söndagen orkar mamman inte längre upprätthålla den positiva attityden utan drömmer högt om pizza och Paris. Bilden av henne tjurande på soffan är en befriande bekräftelse på något som skavt: inte kan det vara kul att behöva tömma lägen­heten på småpengar för att kunna köpa middag, även om man kallar det skattjakt? En risk med böcker som dessa är nämligen att en läsare med bristande erfarenheter på området tänker ”vad trevligt man kan ha utan pengar – här behövs inga klasskillnader jämnas ut”. Men Elin Johanssons berättelse är både en hyllning till fantasin och kritik mot en bristande fördelningspolitik.

Och så kontrasten: mataffärens ­reklamskyltar om superpriser, 2 stycken mango för endast 59 kronor, rakt ovanför en tiggande kvinnas huvud

Ellen Ekmans färgstarka bilder förstärker budskapet. Rabattkuponger, oöppnade fönsterkuvert, en strumpa där stortån sticker ut. Och så kontrasten: mataffärens reklamskyltar om superpriser, 2 stycken mango för endast 59 kronor, rakt ovanför en tiggande kvinnas huvud. Konsumtion har länge behandlats okritiskt i bilderböcker; det här är ett välkommet trendbrott.

I uppföljaren Hemma hela sommaren från 2018 frågar fröken – som uppenbarligen inte lärt sig någonting – vad barnen ska göra på sommarlovet. Mamman sätter i halsen när barnet svarar att de ska åka på safari, men rotar senare fram campingprylar och ritar en karta till närmsta badsjö – eller vattenhål.

Cykelturen går via en loppis där pengarna räcker till en kikare men inte till glass – det bjuder dock den klarsynta loppisägaren på, men maskerar välgörenheten. Det är ont om lejon vid sjön, men badande tanter kan tolkas som flodhästar menar barnet när det återigen är mamman som deppar över att verkligheten är så långt från drömmen. Relationen mellan barnet och mamman är hjärtknipande, dock orealistiskt konfliktfri. Slutet skaver även det: kompisen som skulle till Thailand dyker upp i skogen, och i tyst samförstånd fortsätter barnen charaden gemensamt, fria från skam. Det är en försköning som gör budskapet svagare än i Veckan före barnbidraget.

Det är tydligt och lovvärt att bilderboksskaparna velat underlätta identifikation. Barnet nämns inte vid namn och har attribut som associeras med både flickor och pojkar

Det är tydligt och lovvärt att bilderboksskaparna velat underlätta identifikation. Barnet nämns inte vid namn och har attribut som associeras med både flickor och pojkar. Ut­över att mamman är ensamstående ges ingen förklaring till svårigheten att få pengarna att räcka månaden ut, vilket jag läser som en ambition att möjlig­göra för igenkänning också hos den vuxne läsaren, men även som ett ställningstagande: det är inte relevant huruvida hon är lågavlönad eller sjukskriven. Det relevanta är att hon och barnet hamnat i ett glapp där många andra befinner sig.
Riskerna med barnfattigdom är inte primärt att barn får gå kalla och hungriga, menar Rädda Barnen, utan att de är mindre delaktiga i samhället och inte känner att de kan förverkliga sina drömmar. Om barnet i dessa böcker var verkligt, inte för evigt bevarad på boksidorna i en lekfullt naiv ålder, skulle safaridrömmen inom några år kanske förträngas, eller bli ett sår som vägrar läka. För det handlar om något större än att få se exotiska djur. Först efter att ha hört kompisarna berätta att de ska till Thailand och Legoland hittar barnet på sitt eget semestermål.

Jag vet en person som var tretton år när teddyfodrade manchesterjackor var högsta mode. Jag tror aldrig hon yttrade drömmen om att själv äga en sådan, för hon visste att det skulle leda till ledsna föräldra­ögon. Så en dag kom föräldrarna ändå hem med en sådan jacka, det sista exemplaret på slutrean. Trettonåringen grät, överväldigad av känslan att äntligen få tillhöra. Det spelade ingen roll att jackan var för trång att stänga så hon frös hela vintern, eller att jackmodet kort därefter byttes ut.
Jag har hört sägas att dessa böcker har för käckt anslag. Kanske innebär minnet av lyckan över en jacka att jag lättare anar den sorgsna tonen mellan raderna. När barnet vill åka till badhuset och mamman skakar på huvudet och ler vet jag att det inte är ett äkta leende. Jag har sett det förut.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Elin Johansson
  • Ellen Ekman
  • fattigdom
  • utanförskap
  • Veckan före barnbidraget

Kultur