Mellan Bryssel och London är det 369 kilometer. Kulturellt och psykologiskt är avståndet en ocean. Att britterna är ett säreget folk i den europeiska familjen är en kliché som upprepats ad nauseam. Men likt alla klichéer bygger den på ett korn av sanning.
Det börjar redan på tågstationen i Bryssel. I baren i lounge-området för resande med snabbtåget Eurostar försöker en brittisk kvinna i övre medelåldern bredvid mig beställa en kopp te.
– I’d like a cup a’ täääy, please.
Den unge belgiske bartendern frågar på perfekt engelska vilken sort hon vill ha: grönt te, Earl Grey, rooibos… Kvinnan stirrar skräckslaget på honom och upprepar frågan på ett ännu tydligare och släpigare sätt. Nu råkar jag veta att det i England bara finns en sorts te. Det heter English Breakfast Tea och var drottning Victorias favoritblandning. Allt annat är utländska påfund.
Vad vittnar kvinnans uppspärrade ögon om? Antingen är hon bara överväldigad av informationen, eller så kan hon inte vänta på att få klippa banden med personer som den här vältalige afro-belgaren, som tvingar henne att konfronteras med världens mångfald av kulturer och levnadssätt. Jag önskar att det vore det förra men lutar åt det senare. Täy ska vara täy.
Den fransk-brittiska Eurostar-linjen invigdes 1994, när den europeiska integrationen fortfarande rörde sig mot tätare samarbete. Det tar drygt två timmar att åka från Gare du Midi till St Pancras. Resan går via Lille, genom Picardie till Calais. Detta är Frankrikes engelska del. Inte bara för att området genom Plantagenet-dynastins anspråk tillhörde den engelska kronan i 200 år fram till 1558; här utvecklades under industriåldern en arbetarkultur av en typ snarlik den engelska, främst baserad på gruvarbete och ölkonsumtion. I dag är gruvorna stängda och arbetslösheten skyhög. Hade de kunnat skulle majoriteten här säkerligen ha röstat för frexit.
I Calais dyker man ned i en tunnel som ligger nedsänkt 75 meter under bottnen på Engelska kanalen innan man kommer upp i ett snarlikt men något regnigare landskap. Jag undrar varför jag aldrig kommit på idén att göra den här resan tidigare. Ingen jag känner i Bryssel har heller gjort det, förutom britter.
På ett kafé i Finsbury Park i norra London träffar jag Laura Parker. Hon är nationell koordinator för Momentum, Jeremy Corbyns gräsrotsorganisation. Det är ingen slump att vi träffas här. Finsbury Park ligger i Islington, den borough i London som Jeremy Corbyn har haft som valkrets sedan han först valdes in i parlamentet 1983. Detta är även Corbyns och mitt fotbollslag Arsenals hemvist. Momentums lokal ligger ett stenkast från Corbyns kontor, där Laura Parker tidigare arbetade, och ett lite längre stenkast från Arsenals hemmaarena Emirates Stadium. Det är viktigt med lokal förankring.
– Flamman, är den som L’Unità?, frågar Laura Parker så fort vi slagit oss ned.
Jämförelsen med det italienska kommunistpartiets tidning som grundades av Antonio Gramsci är på en gång korrekt och halsbrytande. Under 1900-talet var situationen densamma i de flesta europeiska länder, med ett dominerande kommunistparti och dess partiorgan i varje land. Historien ville dock olika och vissa tidningar har överlevt medan andra har försvunnit. I Frankrike överlever L’Humanité ännu med nöd och näppe. I Italien överlevde L’Unità ett par årtionden längre än PCI innan den till slut definitivt lades ned för två år sedan. Men om detta är ett paneuropeiskt mönster, vilken är då den brittiska motsvarigheten till dessa tidningar? ”Socialist Worker?”, frågar jag trevande.
– Nej, den är för marginell. Förut fanns Marxism Today men den har försvunnit.
Jag undviker att läsa opinionsundersökingarna för det mesta. Vi har en enorm uppförsbacke, men det hade vi i förra valet också och då vann vi nästan
Även här är Storbritannien ett särfall. Problemet är att en stark vänster av kontinentaleuropeiskt snitt inte har kunnat utvecklas i skuggan av Labour-partiet på grund av valsystemet med majoritetsval. Det brittiska kommunistpartiet CPGB:s medlemsantal var bara en bråkdel av de kontinentala systerpartierna innan det lades ned 1991. När Labour, i likhet med resten av socialdemokratin i Europa, började driva högerut under Tony Blair på 1990- och 2000-talet innebar detta att landet i princip inte längre hade någon vänster i den högsta lagstiftande församlingen, utöver den marginaliserade vänsterflanken i Labour. Eftersom inget kan rubba tvåpartisystemets koordinater utifrån i Storbritannien krävdes att reaktionen mot högersvängen kom inifrån Labour självt. 2015 kom den reaktionen.
Efter ett misslyckat mellanspel av Ed Miliband hade Labours styrelse inför det årets partiledarval av en rad tillfälligheter beslutat att göra det lättare att bli partimedlem. Den oförutsedda konsekvensen var att en flodvåg av företrädesvis unga väljare strömmade till partiet och valde Jeremy Corbyn till partiledare. En månad senare samlade John Lansman dessa medlemmar i den nybildade organisationen Momentum för att stödja Corbyn mot angrepp såväl utifrån som inifrån partiet. I dag är Labour västvärldens största parti med över en halv miljon medlemmar.
I Stuart Halls klassiska essäsamling The Hard Road to Renewal från 1988 om thatcherismens seger och vänsterns kris i Storbritannien beskriver han 1970- och 80-talets Labour som ett parti som är besatt av ”konstitutionalism” och som präglas av en närmast patologisk skepsis inför all organisering av arbetarklassen som sker utanför partiets, och därmed den parlamentariska politikens, hägn. Momentum har på några år gjort den diagnosen inaktuell.
Nu står partiet inför sitt andra val på drygt två år under Corbyns ledarskap. 2017 lyckades Labour öka sitt stöd med den största röstandelen sedan 1945 trots att partiet var helt uträknat dagarna före valet. I dag är situationen likartad, men med den skillnaden att utgångsläget i opinionsundersökningarna är bättre. Dock har någon upphämtning ännu inte märkts i opinionsundersökningarna.
– Jag undviker att läsa dem för det mesta. Vi har en enorm uppförsbacke, men det hade vi i förra valet också och då vann vi nästan, säger Laura Parker.
Det valet dominerades inledningsvis av brexit men kom efter att Labour presenterade sitt partiprogram att handla om helt andra saker. Då var det dock fortfarande två år kvar till den deadline som EU satt för utträdet. Nu när den gränsen redan har passerats två gånger om och brexit hänger som ett högst reellt damoklessvärd över landet är situationen något annorlunda. Går det att i dag tala om något annat än icke-frågan om vem som är kapabel att ”get brexit done”?
– De flesta väljare vi pratar med som röstade för brexit vill egentligen tala om andra saker först. Fyra miljoner människor lever i fattigdom i det här landet. 800 000 barn har hamnat i fattigdom under de senaste Tory-regeringarna. 650 tågresor är inställda varje morgon på grund av nedskärningarna. I norra England går det inte att ta sig till jobbet före tio på morgonen eftersom det inte finns några bussar. Brexit är ett sätt för de konservativa att undvika att tala om vad de har gjort med det här landet. Ojämlikheten är skriande. Hemlösheten i London har ökat med 18 procent under det senaste året.
Det märks. På nästan varje gata i centrum sitter en person och tigger. Och det är uppenbart att det inte är människor från fattigare EU-länder (Storbritannien är inte medlem i Schengen-samarbetet). Detta är brittiska medborgare.
Till det konservativa saldot kan även läggas FN:s beräkning att över 120 000 personer har dött i förtid sedan 2012 som en konsekvens av Tory-regeringarnas nedskärningar. I veckan rapporterade BBC dessutom att medellivslängden för barn som föds i England i dag kommer att vara tre år lägre än man tidigare prognostiserat. Om de konservativa lyckas bilda ny regering efter dagens val lär det bara bli mer av den varan. Enligt dokument som Labour har kommit över ska Boris Johnsons regering redan ha öppnat för att helt sälja ut den vördade offentliga sjukvårdstjänsten NHS till amerikanska riskkapitalister.
Men samtidigt som brexit ur en valstrategisk synpunkt bara är en innehållslös dimridå är det också otvivelaktigt ett uttryck för någonting. För Laura Parker är det ett resultat av två väldigt olika gruppers samlade ångest.
– Ironiskt nog handlar det om nästan allt utom EU. På ett plan är det en strategisk projektion av ett Storbritannien som aldrig har existerat, i varje fall inte för den stora majoriteten av oss. Och i den andra änden handlar det om att du och din stad har fått nog för att ni inte har fått en löneförhöjning på tio år. Ingen av de sakerna beror på att du inte gillar Europadomstolen. Det är ett uttryck för ångest över imperiets död å ena sidan och ett skrik av social ångest å den andra, säger hon.
Hon lägger dock snabbt till en brasklapp:
– Men faktum kvarstår att majoriteten av dem som röstade för brexit är konservativa väljare i södra England och de har det rätt bra.
Själv kampanjade hon för nej-sidan i omröstningen 2016, i likhet majoriteten av medlemmarna i Labour och Momentum. Även om hon är kritisk mot mycket tycker hon att frågor som klimatkrisen kräver ett europeiskt samarbete.
– Och om vi hade haft fler vänsterregeringar i Europa hade de kunnat forma utvecklingen på ett annat sätt, för det finns inget som säger att det måste vara en nyliberal klubb. Det är en reflektion av politiken i de enskilda medlemsstaterna.
I dag är Labours brexit-linje att förhandla fram ett nytt avtal med EU och sedan låta folket ta ställning till det i en omröstning där ett alternativ är att stanna i EU. Det finns dock ett krux för ”remainers” som Laura Parker: vissa av Labours vidlyftiga vallöften kan visa sig svåra att genomföra inom ramen för EU. Ökningen av de offentliga utgifterna med 3,4 biljoner kronor över fem år, avskaffandet av universitetsavgifter, höjningen av minimilönen och gratis bredband till alla skulle förvisso bara göra att landet blev lite mer likt Sverige. Däremot riskerar nationaliseringen av flera allmännyttiga företag att stöta på patrull hos EU-kommissionen.
– Jag har läst så mycket om det där att jag inte längre är säker på vad som gäller. Men jag har läst en del saker av folk till vänster som har dragit slutsatsen att det är möjligt att komma runt reglerna. Jag tror inte heller att de andra medlemsstaterna är beredda att offra brittiskt medlemskap på grund av statsstödsreglerna. Det är inte den viktigaste frågan, säger hon.
Ironiskt nog handlar det om nästan allt utom EU. På ett plan är det en strategisk projektion av ett Storbritannien som aldrig har existerat, i varje fall inte för den stora majoriteten av oss
Men för att det ska bli aktuellt krävs först att man vinner. Och då måste två motståndare övervinnas. Den ena är motståndet inifrån partiet självt. Sedan Corbyn valdes till ledare har avhopp, kuppförsök och läckor från partifunktionärer som är lojala med Tony Blair präglat hans tid vid makten. På senare tid tycks dock motståndet från partihögern ha avtagit.
– Det är mycket lugnare nu. Ett fåtal som inte kunde acceptera förändringen har lämnat partiet. Samtidigt har många som varit medlemmar länge övertygats om att vår politik är den rätta. Vi har flyttat oss tillbaka till där vi borde vara. Vår politik är radikal i dag för vi behöver radikal förändring. Men det här är egentligen inte revolutionära grejer.
Det är de sannerligen inte. Men det kan man inte tro om man lyssnar till den andra och mäktigaste motståndaren.
På kvällen åker jag till St James’s för att träffa ett par vänner på en pub. Detta är ett annat London. Här i ”gentleman-kvarteren” rör man sig mellan handskaffärer och privata klubbar. Mellan husen hänger julbelysning i överdådiga kreationer. Beroende på sinnesläggning kan man få intrycket att man antingen befinner sig i en G.K. Chesterton-roman eller i Love Actually. Jag önskar att det vore det förra men lutar åt det senare. På ett litet torg i Soho står en kille med gitarr och sjunger Damien Rice framför en grupp storögda kinesiskor.
I rest my case.
Vännerna påpekar att det måste vara tufft för Labour just nu. Det tar ett par sekunder innan jag förstår vad de syftar på. Samma morgon hade en rabbin gått ut i media och sagt att Corbyn inte är lämpad för posten som premiärminister på grund av hanteringen av anklagelser om antisemitism inom Labour. Gratistidningen London Evening Standard, vars chefredaktör är den tidigare konservative finansministern George Osborne, körde braskande rubriker: ”ANTI-SEMITISM: STILL NO CORBYN APOLOGY”. På tv-apparaterna i hörnet i varje pub varvas nyhetsinslag om ”krisen i Labour”. Samma dag hade det dessutom avslöjats att BBC hade klippt bort ljudet från när publiken skrattar åt Boris Johnson i ett nyhetsinslag om partiledardebatten föregående kväll.
Nästa morgon tar jag mig till Momentums kontor vid Finsbury Park. Porten är en sliten dörr till vad som ser ut att vara en liten advokatbyrå. Två trappor upp sitter dock en stor grupp människor mellan 20 och 35 år och arbetar febrilt framför sina skärmar. På väggarna hänger planeringsdokument och kartor där valkretsar med små konservativa majoriteter är utmärkta. När valet utlystes för en dryg månad sedan hade Momentum bara ett tiotal heltidsanställda, berättar en ung kille som jobbar med presskontakter. Nu är de 55.
När jag träffar Laura igen frågar jag hur de hanterar medias kampanj mot Labour.
– Problemet är att 80–85 procent av våra tidningar ägs av miljardärer. Och de planerar inte att rösta på Jeremy Corbyn. Samtidigt läser vi britter mer tidningar än i andra länder. Det är därför de här nya vänsterplattformarna som Novara Media är så viktiga, säger hon.
Hon påpekar också att rabbinen som angrep Corbyn inte företräder alla Londons judar utan bara en liten del. Det framkom dessutom att han personligen stödjer Boris Johnson. Och som av en slump gjordes utspelet samma dag som Labour lanserade sitt manifest om rasism och rasfrågor.
– Är det en tillfällighet? Och förresten, var är de konservativas manifest om rasism?
Laura Parker är dock noga med att inte vifta bort frågan helt.
– För det första är det sant att vi har problem med ökande antisemitism i Storbritannien, precis som i övriga Europa. I ett parti med en halv miljon medlemmar vore det idiotiskt att hävda att det inte kommer att finnas några som uppvisar ett antisemitiskt eller islamofobiskt eller homofobiskt beteende. Det är helt enkelt inte möjligt. Men det är en enorm skillnad mellan en genomsnittlig Tory-aktivist och en Labour-aktivist, för Labour-aktivister vill inte ha åtstramning eftersom den slår hårdast mot de fattigaste. Och enligt alla analyser är de som drabbas hårdast av nedskärningarna svarta kvinnor, säger hon.
Innan vi skiljs åt frågar jag hur hon ser på framtiden för Corbyn om Labour skulle göra ett dåligt val. Kan corbynismen överleva utan honom?
– Jag tror att tillräckligt många människor nu är engagerade i det här ekonomiska programmet för att det ska överleva utan Corbyn. Men ärligt talat föredrar jag att tänka på allt det där den 14 december.
Fair enough. Med tanke på opinionsläget är det nog bäst att fokusera på dörrknackningen fram till dess. Skulle Labour mot förmodan vinna skulle det utan tvivel innebära en historisk vändpunkt. Efter nästan 40 år skulle landet då till slut träda ut ur den nyliberala natten som inleddes under Margaret Thatcher. Skulle de misslyckas är dock risken stor att något ännu mörkare träder i dess ställe.
På tåget hem stöter jag på en fras som Stuart Hall lånade från Antonio Gramsci, som i sin tur hade saxat den från den franske författaren och pacifisten Romain Rolland, för att beskriva sin inställning när natten började lägga sig över landet:
”Intellektets pessimism, viljans optimism”.
Indeed.
