Nyheter/Utrikes 24 november, 2020

Armeniskt nederlag i Nagorno-Karabach

Efter sex veckors strider har Armenien och Azerbajdzjan nått en fredsuppgörelse. Men Turkiets stöd till Baku gör att något slutgiltigt fredsavtal om den omstridda enklaven ser allt mer avlägset ut.

Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan beskrev beslutet som ”otroligt smärtsamt för mig och för vårt folk”:

– Jag har undertecknat ett avtal med Rysslands och Azerbajdzjans presidenter om ett slut på kriget i Karabach.

Uttalandet tolkades direkt som en ”kapitulation” av hans azeriske motpart. Efter sex veckors hårda strider har parterna förbundit sig att stanna ”vid sina positioner”. Denna första punkt i fredsavtalet innebär att Azerbajdzjan återerövrar en stor del av  områdena som ligger intill den tidigare autonoma republiken Nagorno-Karabach. Parterna har även accepterat utstationeringen av en rysk  ”fredsbevarande” styrka om nästan 2 000 soldater. Tack vare stora intäkter från råolja, stödet från Turkiet, vapenleveranser från Israel och förstärkningar av syriska jihadister har Azerbajdzjan på detta sätt med våld uppnått vad det aldrig hade lyckats uppnå på diplomatisk  väg.

Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är inte ny. Den etnopolitiska tvisten om det lilla området i Sydkaukasien på 4 400 kvadratkilometer var en av de första som utbröt i det postsovjetiska området. På lite mer än treårtionden förvandlades konflikten mellan folkgrupper och republiker som tillhörde samma stat, Sovjetunionen, till en internationell motsättning vars möjligheter att lösas är osäkra.

Stridernas första fas (1988–1991) kan beskrivas som en intern strid mellan två federala republiker. På denna tid var Armeniens främsta krav en så kallade miatsum (”återförening”), det vill säga införlivandet av den autonoma enklaven Nagorno-Karabach, som främst är befolkad av armenier och var en integrerad del av Azerbajdzjan, med den socialistiska republiken Armenien. För grannlandet var prioriteten att bevara sin territoriella integritet. Sovjetunionens ledning var osäker på vilken sida den skulle stödja: bibehållen status quo (som gynnar Azerbajdzjan) eller främjande av rätten till självbestämmande (som gynnar Armenien).

Detta tvekande ledde till att våldsspiralen eskalerade: antiarmeniska pogromer ägde rum i den azeriska staden Sumqayıt 1988 och i  huvudstaden Baku 1990 och lokalbefolkningar fördrevs. Båda sidor radikaliserade sina positioner. Under den andra fasen (1991–1994)  ömsade tvisten skinn och  örvandlades till en öppet beväpnad konflikt, först mellan Baku och armenierna i Nagorno-Karabach (som  Azerbajdzjan ser som ”separatister”), och sedan, efter att Armeniens reguljära armé gick in i kriget, mellan staterna. Konflikten gick då över i  en tredje fas, som man kan beskriva som politisk-diplomatisk, under vilken sökandet efter en fredlig lösning gjordes till högsta prioritet. I  december 1994 skapade Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE) för detta ändamål den så kallade Minskgruppen, som  försågs med tre ordförandeländer: Frankrike, USA och Ryssland, som sedan dess har agerat som fredsprocessens garanter.

Denna tredje fas tog slut i april 2016 i och med ”fyradagarskriget”. Då bröt för första gången sedan eldupphöret 1994 status quo samman.  Armeniens dåvarande president Serj Sarkassian erkände förlusten av 800 hektar mark – en begränsad motgång som dock innebar början på  den våldsamma azeriska återerövringspolitiken som vi bevittnar i dag (2). Men ramen för förhandlingarna förblev oförändrad: utöver  informationsutbyte om militära incidenter vägrade Baku och Jerevan fortfarande att nå någon bredare kompromiss. Denna konflikt hör till  den större gruppen ”frysta konflikter” i det postsovjetiska området.

1991 kollapsade Sovjetunionen efter att dess autonoma republiker en efter en utropat självständighet. Samtidigt hävdade vissa regioner inuti  dessa republiker sin egen rätt till självbestämmande, eller sin önskan att införlivas med en annan republik. En sådan utmaning ställdes  Azerbajdzjan inför i och med Nagorno-Karabach, men också Georgian (Sydossetien) och Moldavien (Transnistrien). Även om det var långt senare kan de två självutropade folkrepublikerna i ukrainska Donbass (Lugansk och Donetsk) självständighetsförklaringar 2014 fogas till  denna fragmenteringsprocess som följde på Sovjetunionens sammanbrott. Men den karabachiska frågan har en speciell karaktär.

”Separatisterna” tog kontroll över större delen av det område som motsvarade de gamla sovjetiska gränserna, men också flera   omkringliggande distrikt (sju totalt: fem helt och hållet och två bara delvis). Dessa bergiga och glest befolkade territorier har en viktig  strategisk betydelse. Lachin-korridoren förbinder Nagorno-Karabach med Armenien, medan Kelbadjar-distriktet innehåller de källor som förser Nagorno-Karabach med vatten. Detta innebär att när striderna återupptogs denna höst kontrollerade Armenien 13,4 procent av Azerbajdzjans territorium. Förhandlingarna körde därför fast i frågan om i vilken ordning tre faktorer skulle hanteras: den gamla autonoma  regionens status, slutet på ockupationen av de omkringliggande områdena (som fördömdes av tre resolutioner i FN:s säkerhetsråd 1993, som  dock uteslöt våldsanvändning för att nå målet) och upprättandet av en säkerhetskorridor mellan Nagorno-Karabach och Armenien.

Till dessa problem tillkommer det faktum att kompromissen inte ses med blida ögon av någon, varken i Azerbajdzjan eller Armenien. Framstegen i förhandlingarna sker ofta till priset av regeringskriser. Det var fallet för den tidigare armeniske presidenten Levon Petrossian som tvingades avgå 1998 efter att ha gett sitt stöd till en fredsplan uppdelad i etapper. 1999 lämnade flera högt uppsatta tjänstemän i den  azeriske presidenten Gejdar Alijevs regering, däribland utrikesministern Tofik Zolfigarov, i protest mot avtalet som innebar ett utbyte av  territorier. Trots den auktoritära regimen påminner azeriska folket också gärna sina styrande om sin makt: i juli 2020, när spänningarna  ökade längs med den armenisk-azeriska gränsen, samlades demonstranter utanför  parlamentet i Baku och krävde att militären skulle  mobiliseras (3).

För att hävda sin legitimitet gentemot den tidigare eliten lade sig Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan, som kom till makten i den så  kallade ”sammetsrevolutionen” 2018, till med en stridslysten retorik. Till exempel har han krävt att representanter för den självutropade  republiken Nagorno- Karabach ska delta i fredsprocessen, och under ett besök i regionens huvudstad Stepanakert, vid öppnandet av de  panarmeniska sommarspelen den 6 augusti 2019, förklarade han att ”Artsakh [det armeniska namnet på Nagorno-Karabach] är  Armenien”(4).

Även om dessa idéer är vanligt förekommande kände sig Pasjinjan tvingad att ställa sig bakom dem, kanske för att han inte hade stridit i  Nagorno-Karabach på 1990-talet – en vapenbragd som fram till dess hade setts som en nödvändig förutsättning för den som vill leda landet.

Höstens strider har varit av större omfattning än ”fyradagarskriget” 2016. Det är första gången som städerna i Nagorno-Karabach– Stepanakert (Khankendi för azererna), men också Sjusji (Sjusja) och Martouni (Khojavend) – utsatts för bombardemang. Vad värre är har projektiler även landat innanför Armeniens gränser. Incidenter har ägt rum nära staden Vardenis, som bara ligger 100 kilometer från  huvudstaden Jerevan. De azeriska städerna Ganja och Mingetsjevir, som ligger ett hundratal kilometer från fronten, har beskjutits av  armenisk militär.

Risken för att konflikten blir internationell är större än någonsin, särskilt ifall Nagorno-Karabach och det övriga gränsområdet skulle dras in  i striderna samtidigt. Det är omöjligt att tala om internationeliseringen av konflikten utan att nämna Turkiets roll. Landets stöd till  azerbajdzjan är inte nytt och grundas på en panturkisk solidaritet. 1993 stängde Turkiet sin landgräns mot Armenien. Av Minskgruppens  medlemmar och  grannländerna stödjer ingen Azerbajdzjans intressen med samma energi. När striderna utbröt i september var Ankara  ensamt i att plädera för en total azerisk seger över Armenien. Turkiet har till och med ett kriterium som de anser måste uppfyllas innan  någon förhandlingsprocess kan inledas: det fullständiga tillbakadragandet av armeniska trupper, inte bara från de ockuperade områdena  utan även från Nagor no-Karabach självt.5 Höstens eskalering har även kastat  ljus på inblandningen av proturkiska grupper som skickats  från Syrien (6). Även om jihadister deltog i striderna på den azeriska sidan i början av 1990-talet spelade de då bara en marginell roll. Nu deltar i större antal än tidigare, något som innebär en destabiliserande risk för såväl Azerbajdzjan – där den muslimska majoriteten är uppdelad  mellan shiiter och sunniter (82 respektive 12 procent) – som för grannländerna Georgien och Ryssland (och framför allt de muslimska delrepublikerna i det ryska Nordkaukasien).

I jämförelse med Turkiets beslutsamhet spelar Ryssland en tillbakadragen roll. President Vladimir Putin har påmint om att det utlovade  militära stödet till Armenien i händelse av en attack, såsom det formuleras i ett säkerhetsavtalet mellan länderna från 1992, bara gäller för  Armeniens territorium och inte Nagorno-Karabach. Följaktligen trädde aldrig det eldupphör som avtalades under Rysslands försök till  medling mellan de båda sidorna i Moskva den 9 oktober i kraft, lika lite som det den 18 oktober. Varför har Ryssland antagit en så försiktig position när man inte tvekade att invadera Georgien 2008 efter att detta land försökt återerövra Sydossetien? I själva verket har Ryssland  ingen övergripande strategi för att hantera konflikterna i Kaukasien. Kreml anpassar sig snarare till de rådande förhållandena på marken. Till skillnad från Georgien som ville närma sig väst stödjer inte Baku sin strävan att återupprätta den territoriella integriteten på en antirysk retorik. Azerbajdzjan har varken sagt att de vill ansluta sig till Nato eller EU, och landet för inte någon ”historisk politik” grundad på ett  förkastande av den sovjetiska perioden och ifrågasättandet av den gemensamma segern i det ”stora fosterländska kriget” (mot Hitlertyskland). De båda länderna är för övrigt också förenade av ett flertal samarbetsavtal som berör såväl gränssäkerhet ch energi som  ransporter och exploateringen av naturresurser i Kaspiska havet. Ryssland vill inte att Azerbajdzjan förvandlas till ett nytt Georgien, och gör  följaktligen inget för att leda in Baku på en konfrontativ väg. Men förstärkningen av det strategiska samarbetet mellan Azerbajdzjan och  Turkiet ställer likväl Ryssland inför ett dilemma. Ankara har redan föreslagit Moskva att länderna ska upprätta ett slags ”geopolitiskt samvälde” i Sydkaukasus, det vill  säga vidga av den samarbetsmodell som man redan har infört i Syrien till Rysslands närområde. (7)

För  tillfället tycks Ankara inte vara berett till någon kompromiss. Men Moskva skulle inte tolerera att någon av sidorna besegras, minst av allt  under påtryckningar av Turkiet. Det skulle innebära ett hot mot landets inflytande i Sydkaukasus och en ökad risk för att oroligheterna sprids till de ryska delrepublikerna i Nordkaukasus. I dag är Nagorno-Karabach den enda frågan i Eurasien i vilken Rysslands och  västerlandets intressen sammanfaller. Det är nästan omöjligt att föreställa sig Donald Trump, Emmanuel Macron och Vladimir Putin skriva  under samma kommuniké, oavsett vad det gäller. Men under stridernas femte dag, den 1 oktober 2020 (8),  undertecknade faktiskt de tre presidenterna amma dokument. Deras gemensamma bekymmer med det jihadistiska hotet och de ökande spänningarna mellan  Washington, Paris och Bryssel å ena sidan och Ankara å den andra bidrar till samstämmigheten. Kommer deras vilja att räcka för att  övervinna de meningsskiljaktigheter som råder på nästan alla andra områden? För tillfället är en sak säker: på den geopolitiska börsen tycks  konflikten i Nagorno-Karabach bara stiga i värde.

Fotnoter

FOTNOTER

 Forskare vid Institutet för internationella studier vid Institutet för internationella relationer i Moskva hos den Ryska federationens utrikesdepartement (MIGMO) och chefredaktör för tidskriften Analyses internationales.
Sara Khojoyan och Anthony Halpin, ”War may resume at ’any moment’, Armenian president warns”, Bloomberg Businessweek, New York, 24 april, 2016.
Lenta.ru, 15 juli 2020 (på ryska).
Rosbalt, 8 augusti 2019 (på ryska).
”Turkey’s Erdogan says Armenia must withdraw from Azeri lands”, Reuters, 28 september 2020.
Ria Novosti, 6 oktober 2020 (på ryska); Bethan McKernan, ”Syrian rebel fighters prepare to deploy to Azerbaijan in sign of Turkey’s ambition”, The Guardian, London, 2 september 2020; Kareem Khadder, Gul Tuysuz och Tim Lister, ”Rebels from Syria recruited to fight in conflict between Azerbaijan and Armenia”, source says”, CNN 1 oktober 2020.
Eurasia Daily, 30 september 2020 (på ryska).
”Declaration conjointe des ministres des affaires étrangères français, russe et américain, coprésidents du groupe de Minsk, appelant à un cessez-le-feu au Haut-Karabach”, ministère de l’Europe et des affaires étrangères, Paris, 5 oktober 2020.

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)