Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan beskrev beslutet som ”otroligt smärtsamt för mig och för vårt folk”:
– Jag har undertecknat ett avtal med Rysslands och Azerbajdzjans presidenter om ett slut på kriget i Karabach.
Uttalandet tolkades direkt som en ”kapitulation” av hans azeriske motpart. Efter sex veckors hårda strider har parterna förbundit sig att stanna ”vid sina positioner”. Denna första punkt i fredsavtalet innebär att Azerbajdzjan återerövrar en stor del av områdena som ligger intill den tidigare autonoma republiken Nagorno-Karabach. Parterna har även accepterat utstationeringen av en rysk ”fredsbevarande” styrka om nästan 2 000 soldater. Tack vare stora intäkter från råolja, stödet från Turkiet, vapenleveranser från Israel och förstärkningar av syriska jihadister har Azerbajdzjan på detta sätt med våld uppnått vad det aldrig hade lyckats uppnå på diplomatisk väg.
Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är inte ny. Den etnopolitiska tvisten om det lilla området i Sydkaukasien på 4 400 kvadratkilometer var en av de första som utbröt i det postsovjetiska området. På lite mer än treårtionden förvandlades konflikten mellan folkgrupper och republiker som tillhörde samma stat, Sovjetunionen, till en internationell motsättning vars möjligheter att lösas är osäkra.
Stridernas första fas (1988–1991) kan beskrivas som en intern strid mellan två federala republiker. På denna tid var Armeniens främsta krav en så kallade miatsum (”återförening”), det vill säga införlivandet av den autonoma enklaven Nagorno-Karabach, som främst är befolkad av armenier och var en integrerad del av Azerbajdzjan, med den socialistiska republiken Armenien. För grannlandet var prioriteten att bevara sin territoriella integritet. Sovjetunionens ledning var osäker på vilken sida den skulle stödja: bibehållen status quo (som gynnar Azerbajdzjan) eller främjande av rätten till självbestämmande (som gynnar Armenien).
Detta tvekande ledde till att våldsspiralen eskalerade: antiarmeniska pogromer ägde rum i den azeriska staden Sumqayıt 1988 och i huvudstaden Baku 1990 och lokalbefolkningar fördrevs. Båda sidor radikaliserade sina positioner. Under den andra fasen (1991–1994) ömsade tvisten skinn och örvandlades till en öppet beväpnad konflikt, först mellan Baku och armenierna i Nagorno-Karabach (som Azerbajdzjan ser som ”separatister”), och sedan, efter att Armeniens reguljära armé gick in i kriget, mellan staterna. Konflikten gick då över i en tredje fas, som man kan beskriva som politisk-diplomatisk, under vilken sökandet efter en fredlig lösning gjordes till högsta prioritet. I december 1994 skapade Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE) för detta ändamål den så kallade Minskgruppen, som försågs med tre ordförandeländer: Frankrike, USA och Ryssland, som sedan dess har agerat som fredsprocessens garanter.
Denna tredje fas tog slut i april 2016 i och med ”fyradagarskriget”. Då bröt för första gången sedan eldupphöret 1994 status quo samman. Armeniens dåvarande president Serj Sarkassian erkände förlusten av 800 hektar mark – en begränsad motgång som dock innebar början på den våldsamma azeriska återerövringspolitiken som vi bevittnar i dag (2). Men ramen för förhandlingarna förblev oförändrad: utöver informationsutbyte om militära incidenter vägrade Baku och Jerevan fortfarande att nå någon bredare kompromiss. Denna konflikt hör till den större gruppen ”frysta konflikter” i det postsovjetiska området.
1991 kollapsade Sovjetunionen efter att dess autonoma republiker en efter en utropat självständighet. Samtidigt hävdade vissa regioner inuti dessa republiker sin egen rätt till självbestämmande, eller sin önskan att införlivas med en annan republik. En sådan utmaning ställdes Azerbajdzjan inför i och med Nagorno-Karabach, men också Georgian (Sydossetien) och Moldavien (Transnistrien). Även om det var långt senare kan de två självutropade folkrepublikerna i ukrainska Donbass (Lugansk och Donetsk) självständighetsförklaringar 2014 fogas till denna fragmenteringsprocess som följde på Sovjetunionens sammanbrott. Men den karabachiska frågan har en speciell karaktär.
”Separatisterna” tog kontroll över större delen av det område som motsvarade de gamla sovjetiska gränserna, men också flera omkringliggande distrikt (sju totalt: fem helt och hållet och två bara delvis). Dessa bergiga och glest befolkade territorier har en viktig strategisk betydelse. Lachin-korridoren förbinder Nagorno-Karabach med Armenien, medan Kelbadjar-distriktet innehåller de källor som förser Nagorno-Karabach med vatten. Detta innebär att när striderna återupptogs denna höst kontrollerade Armenien 13,4 procent av Azerbajdzjans territorium. Förhandlingarna körde därför fast i frågan om i vilken ordning tre faktorer skulle hanteras: den gamla autonoma regionens status, slutet på ockupationen av de omkringliggande områdena (som fördömdes av tre resolutioner i FN:s säkerhetsråd 1993, som dock uteslöt våldsanvändning för att nå målet) och upprättandet av en säkerhetskorridor mellan Nagorno-Karabach och Armenien.
Till dessa problem tillkommer det faktum att kompromissen inte ses med blida ögon av någon, varken i Azerbajdzjan eller Armenien. Framstegen i förhandlingarna sker ofta till priset av regeringskriser. Det var fallet för den tidigare armeniske presidenten Levon Petrossian som tvingades avgå 1998 efter att ha gett sitt stöd till en fredsplan uppdelad i etapper. 1999 lämnade flera högt uppsatta tjänstemän i den azeriske presidenten Gejdar Alijevs regering, däribland utrikesministern Tofik Zolfigarov, i protest mot avtalet som innebar ett utbyte av territorier. Trots den auktoritära regimen påminner azeriska folket också gärna sina styrande om sin makt: i juli 2020, när spänningarna ökade längs med den armenisk-azeriska gränsen, samlades demonstranter utanför parlamentet i Baku och krävde att militären skulle mobiliseras (3).
För att hävda sin legitimitet gentemot den tidigare eliten lade sig Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan, som kom till makten i den så kallade ”sammetsrevolutionen” 2018, till med en stridslysten retorik. Till exempel har han krävt att representanter för den självutropade republiken Nagorno- Karabach ska delta i fredsprocessen, och under ett besök i regionens huvudstad Stepanakert, vid öppnandet av de panarmeniska sommarspelen den 6 augusti 2019, förklarade han att ”Artsakh [det armeniska namnet på Nagorno-Karabach] är Armenien”(4).
Även om dessa idéer är vanligt förekommande kände sig Pasjinjan tvingad att ställa sig bakom dem, kanske för att han inte hade stridit i Nagorno-Karabach på 1990-talet – en vapenbragd som fram till dess hade setts som en nödvändig förutsättning för den som vill leda landet.
Höstens strider har varit av större omfattning än ”fyradagarskriget” 2016. Det är första gången som städerna i Nagorno-Karabach– Stepanakert (Khankendi för azererna), men också Sjusji (Sjusja) och Martouni (Khojavend) – utsatts för bombardemang. Vad värre är har projektiler även landat innanför Armeniens gränser. Incidenter har ägt rum nära staden Vardenis, som bara ligger 100 kilometer från huvudstaden Jerevan. De azeriska städerna Ganja och Mingetsjevir, som ligger ett hundratal kilometer från fronten, har beskjutits av armenisk militär.
Risken för att konflikten blir internationell är större än någonsin, särskilt ifall Nagorno-Karabach och det övriga gränsområdet skulle dras in i striderna samtidigt. Det är omöjligt att tala om internationeliseringen av konflikten utan att nämna Turkiets roll. Landets stöd till azerbajdzjan är inte nytt och grundas på en panturkisk solidaritet. 1993 stängde Turkiet sin landgräns mot Armenien. Av Minskgruppens medlemmar och grannländerna stödjer ingen Azerbajdzjans intressen med samma energi. När striderna utbröt i september var Ankara ensamt i att plädera för en total azerisk seger över Armenien. Turkiet har till och med ett kriterium som de anser måste uppfyllas innan någon förhandlingsprocess kan inledas: det fullständiga tillbakadragandet av armeniska trupper, inte bara från de ockuperade områdena utan även från Nagor no-Karabach självt.5 Höstens eskalering har även kastat ljus på inblandningen av proturkiska grupper som skickats från Syrien (6). Även om jihadister deltog i striderna på den azeriska sidan i början av 1990-talet spelade de då bara en marginell roll. Nu deltar i större antal än tidigare, något som innebär en destabiliserande risk för såväl Azerbajdzjan – där den muslimska majoriteten är uppdelad mellan shiiter och sunniter (82 respektive 12 procent) – som för grannländerna Georgien och Ryssland (och framför allt de muslimska delrepublikerna i det ryska Nordkaukasien).
I jämförelse med Turkiets beslutsamhet spelar Ryssland en tillbakadragen roll. President Vladimir Putin har påmint om att det utlovade militära stödet till Armenien i händelse av en attack, såsom det formuleras i ett säkerhetsavtalet mellan länderna från 1992, bara gäller för Armeniens territorium och inte Nagorno-Karabach. Följaktligen trädde aldrig det eldupphör som avtalades under Rysslands försök till medling mellan de båda sidorna i Moskva den 9 oktober i kraft, lika lite som det den 18 oktober. Varför har Ryssland antagit en så försiktig position när man inte tvekade att invadera Georgien 2008 efter att detta land försökt återerövra Sydossetien? I själva verket har Ryssland ingen övergripande strategi för att hantera konflikterna i Kaukasien. Kreml anpassar sig snarare till de rådande förhållandena på marken. Till skillnad från Georgien som ville närma sig väst stödjer inte Baku sin strävan att återupprätta den territoriella integriteten på en antirysk retorik. Azerbajdzjan har varken sagt att de vill ansluta sig till Nato eller EU, och landet för inte någon ”historisk politik” grundad på ett förkastande av den sovjetiska perioden och ifrågasättandet av den gemensamma segern i det ”stora fosterländska kriget” (mot Hitlertyskland). De båda länderna är för övrigt också förenade av ett flertal samarbetsavtal som berör såväl gränssäkerhet ch energi som ransporter och exploateringen av naturresurser i Kaspiska havet. Ryssland vill inte att Azerbajdzjan förvandlas till ett nytt Georgien, och gör följaktligen inget för att leda in Baku på en konfrontativ väg. Men förstärkningen av det strategiska samarbetet mellan Azerbajdzjan och Turkiet ställer likväl Ryssland inför ett dilemma. Ankara har redan föreslagit Moskva att länderna ska upprätta ett slags ”geopolitiskt samvälde” i Sydkaukasus, det vill säga vidga av den samarbetsmodell som man redan har infört i Syrien till Rysslands närområde. (7)
För tillfället tycks Ankara inte vara berett till någon kompromiss. Men Moskva skulle inte tolerera att någon av sidorna besegras, minst av allt under påtryckningar av Turkiet. Det skulle innebära ett hot mot landets inflytande i Sydkaukasus och en ökad risk för att oroligheterna sprids till de ryska delrepublikerna i Nordkaukasus. I dag är Nagorno-Karabach den enda frågan i Eurasien i vilken Rysslands och västerlandets intressen sammanfaller. Det är nästan omöjligt att föreställa sig Donald Trump, Emmanuel Macron och Vladimir Putin skriva under samma kommuniké, oavsett vad det gäller. Men under stridernas femte dag, den 1 oktober 2020 (8), undertecknade faktiskt de tre presidenterna amma dokument. Deras gemensamma bekymmer med det jihadistiska hotet och de ökande spänningarna mellan Washington, Paris och Bryssel å ena sidan och Ankara å den andra bidrar till samstämmigheten. Kommer deras vilja att räcka för att övervinna de meningsskiljaktigheter som råder på nästan alla andra områden? För tillfället är en sak säker: på den geopolitiska börsen tycks konflikten i Nagorno-Karabach bara stiga i värde.
