14 tunga vänsterpartister hävdade tidigare i höst att partiet gått mot mitten, och krävde radikalare politik från ledningen. Nu svarar partisekreteraren Aron Etzler på kritiken.
Just nu pågår två större förändringsarbeten inom Vänsterpartiet. Arbetet med ett nytt partiprogram och en ny Framtidskommission kommer förhoppningsvis innebära att många debattartiklar skrivs och många intressanta diskussioner startas.
Jag tycker inte en partistyrelse ska svara på allt – debatten är till för alla medlemmar – men ibland skrivs artiklar som riktas direkt till partiledningen. En sådan är en artikel i Svenska Dagbladet där Vänsterpartiet beskrivs som ett parti som i och med januariöverenskommelsen ”tagit kliv åt den politiska mitten” och därför nu behöver byta kurs och bli mer radikalt.
Vänsterpartiet är i dag ett parti som fokuserar på en politik för jämlikhet och klimatomställning. Programkommissionen och partistyrelsen har till exempel tillsammans inför kongressen väckt diskussion om klimatomställning och socialism. Vårt mål är att bygga en opposition som kan påverka hela det politiska landskapet. I den verksamhetsplan som vi antagit beskriver vi en inriktning där vi både behöver utveckla partiets kommunikation för att bryta högerns och SD:s grepp, axla rollen som det parti som har lösningarna på de stora samhällsproblemen och sätta jämlikhet i fokus för samhällsdebatten.
Man kan tycka att det är rätt eller fel, men jag håller inte med om beskrivningen att det är att ta kliv mot mitten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Däremot är det svårt att göra i praktiken för ett parti som länge nöjt sig att vid sidan av en stark socialdemokrati, ”ha rätt” och ropa på förändring. Nu måste Vänsterpartiet bli förändringen. Vi behöver växa i samhällsdebatten och i vår förmåga att organisera människor.
Vi vet att Vänsterpartiet kan stärka sin förmåga. Man kan se på den senaste valrörelsen, då vi äntligen efter år av frustration lyckades utveckla en kampanjförmåga som gjorde att vi lyckades arrangera större möten och demonstrationer än Vänsterpartiet kunnat göra på ett halvsekel. Man kan förstås tro att det var en slump att vi värvade 11 000 medlemmar på ett år, men det var en enorm arbetsinsats som låg bakom det.
Vänsterpartiet behöver nu använda denna förmåga i oppositionsbygget.
Naturligtvis behöver också Vänsterpartiets politik utvecklas om vi skall bli ett parti som fullt ut axlar rollen att ha lösningar på de stora samhällsproblemen. Också det vet vi att vi kan göra. Man behöver inte gå många år tillbaka för att se ett Vänsterpartiet som hade utmärkta miljöförslag, men där de var vid sidan av hela partiprojektet.
Det tog oss tre år att anta ett ekologiskt-ekonomiskt program, men det är sedan dess något som genomsyrar partiet. Nu vet vi att vi behöver utveckla vår klimatpolitik ännu mer, inte minst eftersom alla andra partier misslyckas med att leva upp till vår generations största utmaning. Och vi kan inte ta tre år på oss den här gången.
Jag tror dock inte att vår förmåga att förändra samhället hjälps av att vi inte kämpar för mindre segrar. Vad jag ibland hör sägas, men sällan ser uttryckas i artiklar, är missförståndet att Vänsterpartiets politik går ut på gratis medicin för barn.
Det är dels ett (medvetet) missförstånd eftersom Vänsterpartiets politik syftar till större förändringar av samhället. Men det är också ett missförstånd att det är radikalt att se ner på praktiskt vardagsnära arbete mot samhällets orättvisor. Man kan förlöjliga reformer som gratis medicin för att de är ”små”, men för den familj som inte har råd är det en stor sak.
Att tona ner små segrar är också en nedslående logik som inte direkt talar för större mobilisering och solidaritet. I grund och botten kan man ju säga samma sak om vartenda fackligt krav, varje seger klimatrörelsen driver igenom eller varje förstamajdemonstration. Varför strejkar ni för några kronor mer – vi lever ju fortfarande i kapitalismen? Vad spelar det för roll att Vänsterpartiets förstamaj är störst – jo jag har sett det ifrågasättas – det råder ändå borgerlig majoritet i riksdagen?
Det politiska landskap Sverige har i dag behöver en vänster som kan bryta det högerkonsensus som sänkt sig över landet. I grund och botten hade det behövts även om Moderaterna tillträtt med SD-stöd.
Man kan diskutera om vi behöver 20 eller 40 miljarder i välfärdssatsningar, men problemet är att högerpartier har 60 procent av platserna i riksdagen. Man kan diskutera om det var rätt att trycka på röd eller gul knapp i januariomröstningen, men grundproblemet är att alla andra partier i riksdagen ger grönt ljus för privatiseringar, skattesänkningar för miljardärer och därefter direkt eller motvilligt ger invandrare skulden för samhällsutvecklingen.
Det finns inga skäl att deppa ihop över det, mestadels för att vi inte kommer ha tid. De närmaste åren behöver Vänsterpartiet vara det parti som stoppar nedskärningar som regeringen bäddat för i kommuner och regioner. Redan nu pågår protester mot utförsäljningar av allmännyttan i Eskilstuna, Sundbyberg och en rad andra ställen. I Haninge driver vi personalens krav mot orimliga arbetsförhållanden. Vi har precis deltagit i de stora klimatdemonstrationerna, protester mot Turkiets invasion av Rojava och skolmarscher på flera ställen i landet. Vänsterpartiets stora uppgift är att vara del av den rörelse som, om vi gör jobbet tillsammans med andra, kommer att växa.
Vi kommer behöva skapa allianser för att förhindra regeringens planerade urvattning av Las och införandet av marknadshyror. Och för att rädda klimatet har vi inte mer än tio år på oss. Internt kan vi – och bör vi – diskutera en massa både om var vi lägger ribban för politiken och hur vi kommunicerar den. Men missar vi att arbeta tillsammans, att lyfta fram allt bra vi gör tillsammans och att peppa varandra så kommer vi att bli svagare än vad vi behöver.
