Opinion

DEBATT

Aron Etzler: Vi ska använda vår ställning för att nå inflytande

Aron Etzler. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vänsterpartiets ledning har kritiserats för sina samarbeten med partier längre till höger. Nu oroas anhängare för att partiet ska bli ett stödhjul till en socialdemokratisk regering under tungt inflytande från Annie Lööfs C. Den oron är obefogad, skriver Aron Etzler, Vänsterpartiets partisekreterare.

Opinion

Vänsterpartiets uppgift är att på medellång sikt bryta högerns grepp över politiken och skapa en bred koalition för att bygga ett mer jämlikt samhälle. Inom de närmsta årtiondena behöver vi mobilisera hela samhället för att klara en unik historisk uppgift: en klimatomställning som med stor sannolikhet kommer att förändra mycket av vår syn på ekonomi och politikens roll.

Den politiska kampen förs över ett väldigt brett fält. Via facklig organisering, byggande av folkrörelser och intresseorganisationer. Via samhällsdebatt i sociala medier, radio, tv och tidningar, formande av idéer i tankesmedjor och folkbildning. Bara inom ramen för Vänsterpartiet pågår detta arbete på många nivåer, i allt från aktiviteter för att nå nya medlemmar till studiecirklar, kampanjer i sakfrågor, insamlingar, nätverksbyggande, demonstrationer och allt som löst brukar kallas ”utomparlamentariskt arbete” eller rörelsebyggande. Att stödja folkrörelser är en självklarhet för Vänsterpartiet. Men vi bygger också vår egen rörelse som vi är stolta över. De senaste tio åren har Vänsterpartiet satsat mer på detta rörelsebyggande än någon gång i modern tid. Vi har ökat medlemstalet från runt 10 000 till 25 000 och ökat antalet aktiva partiföreningar till över 300, byggt ett helt studiesystem från introduktionsstudier till avancerade studier och byggt ett stort fackligt nätverk. Vi har med partiskatt och insamlade pengar byggt en stark egen ekonomi och ägnat mycket tid åt långsiktig opinionsbildning såsom att starta debatten kring vinster i välfärden, sätta fokuset på jämlikhet och driva debatten om sjukförsäkringen. Vänsterpartiet är det parti som har de största och flesta demonstrationerna och på många ställen i Sverige är vi ett slags nav för det lokala arbetet med manifestationer.

En särskild del av det politiska förändringsarbetet är det parlamentariska arbetet. Också det är brett. Ibland handlar det om att kritisera styrande koalitioner och ställa egna förslag och alternativ mot andra partier som styr. Ibland handlar det om att söka majoriteter i sakfrågor eller hitta styrande koalitioner. Över åren har Vänsterpartiet suttit med i hundratals, om inte tusentals styrande majoriteter, med allt från socialdemokrater till moderater. De enda vi inte ingår i samarbeten med är rasistiska partier.

Förutsättningarna har aldrig varit sådana att vi bara kan välja socialistiska partier att samarbeta med. Tvärtom är själva utgångspunkten att vi inte håller med rent sakpolitiskt om de andra partiernas strävanden, men att helheten i uppgörelserna med dem åtminstone ska vara acceptabla och helst bra för att vi ska vara med och styra. På det sättet har Vänsterpartiet kunnat vara en pådrivande del i många av de reformer som gjort Sverige bättre och mer jämlikt. Vi förhindrade Socialdemokraterna att införa strejkstopp – men det hade vi ju inte möjlighet att göra själva, utan just då tillsammans med en rad borgerliga partier.

Naturligtvis ska inte Vänsterpartiet ingå i dåliga överenskommelser. Naturligtvis ska partiet ska inte heller ändra sin samhällsvision på grund av andra partiers tryck bara för att vi förhandlar med dem. Men det är inte heller fallet. Efter 104 år är Vänsterpartiet fortfarande ett socialistiskt parti, med idéer om samhället som är distinkt egna.

Vi har genom åren gjort en tydlig erfarenhet: det räcker inte att enbart söka stöd hos människor för en samhällsvision. De allra flesta som röstar på Vänsterpartiet gör det för att de känner ett akut behov att ett mer jämlikt samhälle och förväntar sig att vi gör vårt yttersta för att deras röst på partiet ska betyda så mycket som möjligt efter valdagen. De kan acceptera att vi gör upp med liberaler eller kristdemokrater om resultatet blir bra. Det är till exempel mycket tydligt att de gånger Vänsterpartiet har samarbetat med Moderaterna och Krist­demokraterna mot regeringen Löfven: för att stoppa kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen, minska EU-­avgiften, öka pengarna till sjukvården och äldreomsorgen, och öka stats­bidragen till kommuner och regioner – så har stödet för Vänsterpartiet och förtroendet för partiledaren vuxit. Vi har också sett exempel på vänsterpartier runt om i världen som avvisar alla former av samarbete med liberala partier eller struntar i seriöst menat parlamentariskt arbete. De kan ha ett välutvecklat utomparlamentariskt arbete eller avancerad teoribildning, men de blir i regel mycket små, och det av begripliga skäl. Att rösta på ett parti som inte försöker nå inflytande betraktas av de flesta som att kasta bort sin röst. Därför är det inte ett förräderi mot väljarna att göra upp med exempelvis Moderaterna, utan snarare att vägra försöka.

Frågan om hur och under vilka förutsättningar Vänsterpartiet kan sitta i en regering är en av de mest diskuterade i partiet. Den brukar också fastslås av kongressen i valplattformen inför riksdagsval. Men under åren kan man också se några generella linjer i de beslut som tagits.

Den första är att Vänsterpartiet inte avfärdat regeringssamarbete som sådant, utan har samma inställning som i kommunala och regionala val. Det är inte bara våra egna väljare, utan närmare en tredjedel av befolkningen som anser att vår politik är rätt, och därför också tycker att vi bör vara med i en regering. Det är därför ett av de starkaste argumenten för att rösta på Vänsterpartiet – att det ökar sannolikheten för att vi får inflytande.

Den andra är att det politiska innehållet och därmed indirekt Vänsterpartiets ställning avgör. Vi har sett många partier, inte minst Miljöpartiet, spela bort sina kort genom regeringsmedverkan. Men det är inte för att få ministerposter Vänsterpartiet söker regeringssamarbete.

Den tredje erfarenheten som också är ganska ny på riksnivån är att även Vänsterpartiet har möjlighet till andra samarbeten än med Socialdemokraterna och deras koalitioner. Det gör Vänsterpartiet avsevärt starkare än den historiska situation då partiet alltid fick acceptera Socialdemokraternas politik, och därmed besvärligare att hålla borta från inflytande.

Det finns ingen – förutom en reporter på SvD – som uttryckt att Vänsterpartiet ska vara ett ”underlag” till en vänsterliberal regering. Det är också, om man känner de vänsterpartister som sitter i partistyrelsen, ganska verklighetsfrämmande att tro att någon hyser ”drömmar” om regeringssamverkan.
Däremot får regeringen efter 2022, om det inte blir en majoritetsregering till höger, svårt att utesluta Vänsterpartiet från inflytande. Och det bör vi kanske vara glada för.

Aron Etzler är Vänsterpartiets partisekreterare.

  • vänsterpartiet