Kultur

Assata Shakur: Min Kamp

Assata Shakur fängslades under tidigt 70-tal, anklagad för mord på en vit delstatspolis.

Hon är en ikon inom Black Power-rörelsen och en av världens mest eftersökta terrorister. Men också en litterär diva vars politiskt uppmanande självbiografi är mer aktuell än någonsin.

Kultur

Min historia

Assata Shakur.
övers. Per Björklund.
Verbal förlag.

 På årets Super Bowl uppträdde Beyonce med ett uppmärksammat nummer som anspelade både på det historiska arvet från Black Power-rörelsen och på en levande folkrörelse mot rasistiskt polisvåld i USA. Från vänster har numret samtidigt hyllats och kritiserats: ”om Angela Davis och de riktiga Svarta Pantrarna menar att ’rasism och kapitalism är oskiljaktiga’ firar Beyoncé sina triumfer som svart kvinna i ett kapitalistiskt system”, skriver till exempel Judith Kiros (DN 15/2).
Arvet från Svarta Pantrarna gjorde under förra året sig bekant på flera sätt. En ny dokumentärfilm The Black Panthers – Vanguard of the Revolution, hade premiär, och Angela Davis besökte Kungliga Konsthögskolan för en omskriven föreläsning där hon bland annat talade om kampanjen #BlackLivesMatters. Dessutom publicerades den första svenska översättningen av Min Historia, Assata Shakurs politiska självbiografi från 1988.

Joanne Chesimard sedermera Assata Shakur (ett namn som betyder ”hon som kämpar”) var medlem i Svarta Pantrarna och en av grundarna till Svarta befrielsearmén. Hon fängslades under tidigt 70-tal, anklagad för mord på en vit delstatspolis. 1979 rymde hon från fängelset och lever idag i exil på Kuba som en av FBI:s mest efterlysta terrorister.
Trots att Min historia skrevs på Kuba för nästan trettio år sedan skjuter den rakt in i svensk samtid. Förutom att något av författarens anslag ekar i uppmärksammade böcker från 2015 som Svart Kvinna och Rummet, synliggör biografin hur svensk debatt har inspirerats av amerikansk. Inte minst är den ett bra historiskt komplement till Beyonce för dem som vill förstå något om den historisk-politiska bakgrunden till vreden som idag präglar diskussioner om vithetsprivilegier, tolkningsföreträde, ”trygga rum” och ”god ton”. I ett av bokens förord skriver Nathan Hammelberg att även om det inte går att likställa motstånd mot rasism i Sverige med kampen i ett USA vars historia präglas av folkmord och slaveri så ”vore det samtidigt orimligt att tro att den organisering som sker i arbetarklassförorter i Sverige mot fattigdom, vardagsrasism och diskriminering inte skulle hämta inspiration om motstånd någon annanstans.”

Inramningen bidrar till känslan av aktualitet: dels genom de paralleller Hammelberg drar till Reva-projektets etniska profilering och försöken att organisera papperslösa i Sverige, dels genom Athena Farrokzhads och Leandro Schclarek Mulinaris tolkningar av Shakurs dikter som är strösslade över berättelsen. Men framför allt är det Shakurs egen röst som bryter genom tiden. Detta trots utmaningen i att översätta en författare som använder mycket afroamerikansk slang och specifikt kulturella referenser. I Per Björklunds tappning tycks hon dock tidlös: ”Ingen i hela världen, ingen i historien, har någonsin fått sin frihet genom att vädja till sina förtryckares samveten”.
Berättelsen är strukturerad så att självbiografiska kapitel om uppväxten och det politiska uppvaknandet varvas med skildringar från tiden som häktad. Nästan ingenting sägs om händelserna som lett fram till häktningen. Kanske menar Shakur att hon inte har några skyldigheter gentemot läsaren att skildra detta. Hon godkänner inte systemet som ska döma henne, vägrar diskutera på sådana villkor. Genom att avkräva Shakur en bedyrelse om att hon är oskyldig, tar läsaren ställning för någonting annat.

Även om det är upprörande orättvisor och chockerande rasism som skildras är anslaget mer intellektuellt och politiskt uppmanande än det är känslomässigt. Helt kort uppehåller sig Shakur vid det mest personliga. En kortfattad passage om ett äktenskap som snabbt avfärdas (”det var ojämlikt”). Några rader om hur svårt det kändes att låta någon annan ta hand om den dotter som hon inte tilläts träffa i fängelset.
Men denna biografi är inte bara story. Shakurs litterära stil är värdig en superstjärna: auktoritär, divig, rolig. I fängelset slåss hon till exempel outtröttligt mot systemet och misstänker alla, även den läkare som ska undersöka henne under graviditeten.
”Är doktorn Svart”, frågar hon sin advokat som svarar:
”Nej, han är läkare i Ku Klux Klan”.
Under läsningen väcks då och då frågan om vem Shakur önskar kommunicera med, vilken läsare har hon tänkt på? Hon skriver: ”Jag upplevde, och upplever fortfarande, att det är nödvändigt för Svarta revolutionärer att samlas, analysera vår historia, vår nuvarande situation och definiera oss själva och vår kamp.” Separatism är helt centralt, men samtidigt förklarar Shakur att en av de viktigaste framgångarna för Svarta Pantrarna var att de gjorde det mycket tydligt vem som var den sanna fienden: ”inte vita människor, utan de kapitalistiska, imperialistiska förtryckarna”.

Om Beyonce sjunger att hon är en ”Black Bill Gates in the making” är det för Assata Shakur otänkbart att kämpa inom systemet. Biografin slutar i en, i dag kanske något tidsmärkt, hyllning till Kuba, vars ekonomiska system enligt Shakur ”undergräver all rasism”.
Intressant nog var det var inte under Reagans 80-tal som Shakur hamnade på FBI:s most wanted-list utan så sent som 2013. Detta för ett presumtivt mord som begicks på 70-talet. Frågorna som Angela Davis ställer i sitt förord är en nyckel till hela biografin: vad har Assata Shakur gjorts till symbol för? Vad representerar hon som utgör ett sådant hot?

    Kultur