Nyheter

Återkomsten

Segervissa. Den vänsterperonistiska valalliansen Frente de Todos presidentkandidat Alberto Fernandez och hans vicepresidentkandidat, den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner (2007-2015), lär vinna valet i Argentina på söndag. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

I Argentina går vänstern mot en jordskredsseger i presidentvalet på söndag. Men med ekonomisk kris och påtvingade sparkrav från IMF på agendan är regeringsförutsättningarna de sämsta möjliga. Frågan är om vänsterkandidaten Alberto Fernández otydliga budskap är ett uttryck för taktisk slughet eller ideologisk opålitlighet.

Nyheter

I en opinionsundersökning utsågs Mauricio Macri nyligen till den sämsta argentinska presidenten sedan militärdiktaturens fall 1983. Det är anmärkningsvärt när konkurrenterna bland annat utgörs av en president som fick fly i helikopter från ett palats omringat av demonstranter (under den ekonomiska krisen 2001). I valet på söndag kommer han med mycket stor sannolikhet att förlora med siffror liknande de i primärvalet i augusti, där han kom 15 procent efter vänsterperonisten Alberto Fernández, om inte med ännu mer som vissa opinionsundersökningar antyder. För en direkt seger i första valomgången krävs 45 procent, eller 40 procent med minst 10 procents marginal till nästa kandidat, vilket ser ut att vara inom enkelt räckhåll för Fernández och hans vicepresidentkandidat, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner.

Macris valseger 2015 sågs av många som den definitiva bekräftelsen på att den politiska konjunkturen i Latinamerika hade vänt. Han och Chiles Sebastian Piñera är fortfarande de enda högerkandidater som har besegrat den ”rosa vågens” vänster- och mittenvänsterregeringar (presidenterna i Brasilien, Paraguay och Honduras störtades först i militärkupper eller parlamentariska kupper medan vänsterkandidaten Lenín Moreno i Ecuador gjorde en drastisk omsvängning efter att han blivit vald). 2017 försvarade Macris parti PRO och valalliansen Cambiemos (”Vi förändrar”) fortfarande framgångsrikt sina positioner i mellanårsvalet. Nu menar dock kommentatorer såsom sociologen Emir Sader att det väntade nederlaget visar att högervågen har nått sin topp.

Förklaringen till raset är uppenbar: under de senaste två åren har Argentina drabbats av en katastrofal ekonomisk kris. Sedan Macri kom till makten har reallönerna fallit med 20 procent, tillväxten har varit negativ två år i rad och arbetslösheten har stigit från 7 till 11 procent. Peson har rasat i värde från 10 per dollar när växelkursen släpptes fri 2015, till 60 per dollar i dag, och inflationen har under det senaste året legat på 55 procent. Allt detta har skett samtidigt som statsskulden exploderat från 50 till över 100 procent av BNP, och i dag till skillnad från tidigare är den till stor del i utländsk valuta vilket betyder att den automatiskt kan öka i och med nya devalveringar i framtiden, även utan att regeringen tar nya lån. Räddningspaketet från Internationella Valutafonden IMF, som landet tvingades be om förra året, är med sina 57 miljarder dollar det största i organisationens historia.

Exakt hur det har kunnat gå så illa verkar inte ens regeringens kritiker vara helt säkra på, men centralt är att regeringen Macri tagit upp stora lån med räntor i dollar på upp till 8 procent, i ett läge när de i stora delar av världen ligger nära nollstrecket, och låtit dem finansiera improduktiva skattesänkningar och kapitalflykt. Forskningsstiftelsen Observatorio de la Deuda Externa uppskattade exempelvis i juni att 130 miljarder dollar har lämnat landet under regeringen Macri. När de internationella kapitalmarknaderna tappade förtroendet för landets ekonomi ledde det till en devalvering med åtföljande snabba prishöjningar. Det pressade ned konsumtionen vilket i sin tur har dragit ned landet i en depressionsspiral med företagsnedläggningar och stigande arbetslöshet, något som i sin tur bara har lett till ännu lägre konsumtion.

Området San Alberto, i kommunen Moreno, ligger i utkanten av Buenos Aires förorter. Det präglas av leriga vägar som går mellan enkla men prydliga, egenbyggda enfamiljshus. Några kvarter bort blir vägarna ännu sämre, berg av sopor tornar upp sig med jämna mellanrum och husen tenderar att vara ofärdiga lådor av ihåligt tegel eller rentav träskjul. Det är därifrån gästerna kommer till soppköket i det sociala centret La Chicharra.

– 70 familjer får ett litet bidrag för att ta sina barn hit och de brukade vara de enda som kom, men nu kommer 230 varje dag. På torsdagar brukade vi servera asado (traditionell grillad biff, reds. anm.) men det är helt omöjligt numera, säger centrets koordinator Adriana Quispe till Flamman.

I stället serverar köket ris med ost och en tunn panerad köttbit till barnen som tar plats längs långborden medan deras föräldrar drar sig tillbaka och väntar längs väggarna.

Livsmedel har blivit sextio procent dyrare bara i år och under samma tid har lönerna för vitt arbete bara stigit med femton procent.

– Människorna som bor här omkring arbetar på byggen, i handelsträdgårdar och på grönsaksodlingar eller som gatuförsäljare. Nästan alla jobbar svart utom de som haft tur nog att få jobb på Walmarts lager som ligger här i närheten. Många har blivit arbetslösa. Andra som jobbar i den informella ekonomin känner av konkurrensen från de som blivit arbetslösa men som har haft fast jobb tidigare och är mer kvalificerade. Det andra som hänt är att levnadsomkostnaderna ökat så mycket. Elräkningarna har ökat tjugo gånger under Macri, gasräkningarna tio gånger. Nästa vecka höjs bensinpriserna igen, så snart blir det dyrare bussbiljetter också. Livsmedel har blivit sextio procent dyrare bara i år och under samma tid har lönerna för vitt arbete bara stigit med femton procent. De ”informella” har haft ännu lägre ökningar eller ingen alls, säger Adriana Quispe.

Ezequiel Lopez jobbar med centrets radiokanal och sociala medier. Han är utbildad fotograf men förutom att fotografera för lokala tidningar och ta bilder på barndop och 15-årsfiranden köper han också plantor från handelsträdgårdarna runtomkring och säljer vidare.

– Man säljer saker framför huset, eller gör extrajobb på helgerna, eller syr hemma vid köksbordet eller odlar grönsaker på bakgården. Nästan alla familjer måste hitta något extra, annars går det inte, säger han.

Det är lätt att se tecken på ett samhälle i begynnande kris i San Alberto. I parkerna hålls allt fler loppmarknader där familjer säljer av möbler, husgeråd och begagnade kläder. Man ser allt fler människor som säljer krimskrams på bussar, tåg och vid trafikljus, eller tvättar bilrutor mot någon peso. En bit högre upp på den socioekonomiska skalan är det påfallande många bilar av nyare årsmodell som kör runt med intryckta plåtar och trasiga lyktor; ägarna köpte dem med de generösa lån som fanns att få för ett par år sedan men har inte längre råd att laga dem.

Centret La Chicharra är kopplat till den vänsterperonistiska rörelsen Movimiento Evita och de är övertygade om att utvecklingen kommer vända till det bättre efter Fernández seger i valet. Det mesta tyder på att Fernández valallians Frente de Todos (”Fronten för alla”) även kommer att vinna en majoritet i parlamentet samt guvernörsposten i provinsen Buenos Aires.

Frente de Todos är verkligen en allians för, om inte alla, så i varje fall ett brett spektrum av det argentinska samhället. I ena änden finns grupper som Movimiento Evita och CTEP (som organiserar arbetare i den informella, så kallade ”folkliga” ekonomin såsom gatuförsäljare och lumpsamlare), vars ledare Juan Grabois föreslagit expropriering av stora jordegendomar, och parlamentsledamoten Carlos Heller som vill ha en kraftigt ökad offentlig styrning av finansvärlden. Men i den ryms också politiker som står till höger om Cristina Fernández de Kirchners tidigare allians och som tagits till nåder. Det är till exempel fallet med Sergio Massa, som när han själv var presidentkandidat ville låta militären patrullera gatorna och som har röstat för många av Macri-regeringens lagar.

Den politiske journalisten Pablo Stefanoni ser accepterandet av diverse personer ur det traditionella peronistiska etablissemanget och Cristinas val att överlämna presidentposten åt Alberto Fernández och i stället ställa upp som hans vicepresidentkandidat som tecken på att den så kallade kirchnerismen har blivit ”vegetarisk” snarare än ”köttätande”: den är mindre radikal och utmanande och i stället inriktad på att vinna över mittenväljare från Macri. Valmässigt går det knappast att förneka att det var ett snilledrag: hela regeringsalliansens strategi var inriktad på att demonisera Cristina Fernández de Kirchner som korrumperad och maktfullkomlig – nu var den plötsligt slagen i spillror.

– Alla krafter behövde enas för att få bort Macri som är en katastrof. Det är möjligt att en del av dem som hoppat på tåget nu är opportunister. Men jag hoppas att de har insett att de begått misstag och sett att Macris modell inte fungerar, säger Ezequiel Lopez.

Hur kommer Fernández alternativa politik då att se ut? Hans kampanj har inte presenterat någon skuggbudget och valmanifestets ekonomiavsnitt består av fraser om att man måste ”låta den inhemska marknaden återhämta sig” och att man ska ”skydda de mest sårbara grupperna i samhället” – meningar med en keynesiansk klang men som är vaga och utan detaljer. Ett av få undantag är ett löfte om att stoppa en liberal arbetsmarknadsreform.

Till Fernández försvar kan förstås anföras att den ekonomiska situationen är så turbulent att varje möjlig plan riskerar att vara inaktuell när han tillträder i december. Men oavsett råder det stor ovisshet om hur stor eller liten kursomläggningen kommer att bli från den nuvarande regeringens politik. Fernández har exempelvis gång på gång attackerat Macri för de dramatiska prisökningarna på el, gas, vatten och kollektivtrafik, men något konkret löfte om att omedelbart sänka dem igen finns inte i manifestet.

Ett löfte som dock finna i manifestet är en omförhandling av villkoren för IMF-lånet. En av de möjliga finansministerkandidaterna, Matías Kulfas, förklarade förra helgen för affärspressen att en omförhandling är ”oundviklig”. Men vilka krav kommer den nya regeringen att ställa och hur hårt kommer man att vara beredd att driva dem? Är Fernández redo att ställa in betalningarna om IMF vägrar att backa, förlänga återbetalningstiden och släppa kraven på budgetbalans och nyliberala reformer?

Den tidigare presidenten Néstor Kirchner (2003–2007, make till Cristina) lyckades övertyga långivare om att helt enkelt skriva av en betydande del av statsskulden, men den vägen har Fernández uteslutit med argumentet att den dåvarande statsskulden ackumulerades under militärdiktaturen medan den nuvarande har tagits upp under en legitim regering. Samtidigt skulle varje antydan om en mer kompromisslös hållning av Kirchner-snitt från Fernández direkt utlösa panik på finansmarknaderna.

– Jag hoppas att de första åtgärderna blir att dra tillbaka skattesänkningarna för de sektorer som gynnats mest, som finansvärlden, gruvbolag, storjordägare, och att man i stället investerar dem i eftersatta områden som vårt, säger Ezequiel Lopez.

Nyligen skakades Ecuador men nästan genast övergav det och som nyligen tvingades backa från att införa åtstramningsreformer i utbyte mot ett lån från IMF som togs samtidigt som Argentinas. Finns det några garantier för att inte Fernández skulle kunna gå samma väg som Moreno?

Hela regeringsalliansens strategi var inriktad på att demonisera CristinaFernandez de Kirchner som korrumperad och maktfullkomlig – nu var den plötsligt slagen i spillror.

– Garantin för mig är att Cristina är med honom, säger Ramon Gauna, en tidigare fabriksarbetare som numera jobbar heltid på La Chicharra.

Under makarna Kirchners regeringar mellan 2003 och 2015 tog sig landet ur krisen och levnadsstandarden steg för folk ur arbetarklassen. Men för Ramon Gauna står Cristina för mer än så.

– Hon vågade konfrontera eliten, oligarkin, jordägarna och storkapitalet. Hon och Néstor visade oss hur samhället verkligen fungerar. Före det funderade folk i allmänhet aldrig på om medierna berättar sanningen eller inte, eller på det faktum att medierna styrs av sina ägare, säger han.

Han förnekar inte heller att det funnits och finns problem med korruption även i partierna i hans egen valallians Frente de Todos.

– Det uppstår när kandidater bara ser till sig själva och sina egna karriärer. De som är förankrade i en rörelse, de som inte tappar kontakten med sina kamrater, de som har en ideologisk skolning, de gör inte så. Men man måste också komma ihåg att medierna oupphörligt fokuserar på vissa fall medan de snabbt glömmer skandalerna inom till exempel Macris egen familj.

Ramon Gauna och hans kamrater på centret plockar ihop små paket med salt- och pepparkar gjorda av återvunna flaskor som barnen ska ta med sig hem som gåvor på mors dag, eller ”familjens dag” som organisationen föredrar att kalla den eftersom inte alla bor med sin mamma.

– Jag hoppas att vi nu får en regering som lyssnar mer på människor som vi, som inser att vi har en viktig roll att spela för landet, säger han.

Bland de mer konkreta förslagen i valmanifestet nämns faktiskt resurser till den ”folkliga ekonomin” och ökat inflytande för sociala rörelser. Och här i kommunen Moreno vann de sociala rörelsernas borgmästarkandidat primärvalet i Frente de Todos och slog ut konkurrenterna ur det traditionella partietablissemanget. Men Argentinas grundläggande problem kan förstås inte lösas med soppkök. Kommer en ny regering att lyssna på människor som de i La Chicharra även när det kommer till de stora ekonomiska besluten? Ramon Gauna verkar i alla fall övertygad om det.

– Jag tror att de har en plan och vill konfrontera den ekonomiska makten. Men de kan inte heller alltid säga rakt ut allt de vill göra eftersom de inte vill få all media och näringslivet mot sig på en gång, det har Cristina själv berättat i sin bok. De måste vara strategiska och vänta på rätt tillfälle.

  • Argentina
  • Peronismen

Nytt