Kultur

Athena Farrokhzad: ”Om det är någonting jag vill säga med den här boken så är det att historien inte är slut”

I nya boken "I rörelse" (Albert Bonniers Förlag) använder Athena Farrokhzad både historien som tema och historiska diktargrepp. Foto: Carla Orrego Veliz.

Vilken makt är det som håller mänskligheten och poesin som gisslan? Athena Farrokhzad har en idé.

Kultur

Din nya bok I rörelse känns väldigt annorlunda mot Vitsvit?
– Ja, det är lite konstigt att göra en diktsamling med enskilda dikter som har titlar. Den svenska samtidspoesin har ju inte sett ut så sedan 80-talet utan de flesta böcker är en helhet.

Du rimmar en del i den här också?
– Ja, det är ganska mycket rim till och med! Det är jätteroligt men känns ju också rätt märkligt i vår tid. Både att göra en samling med fristående dikter och att rimma är ju klassiska diktelement, men som numera är ovanliga.

Du har tidigare fått en del angrepp på danska kultursidor. I dikten ”Brev till Europa” räknar du upp allt du hatar med Danmark. Tror du danskarna nappar på det också?
– Den har faktiskt varit publicerad i Danmark redan så det verkar lugnt. För ett tag sedan så snubblade jag däremot över en bok av Baudelaire som är en direkt smädelseskrift om Belgien. Då tänkte jag att jag ska göra om den men få den att handla om Danmark i stället. Det ska bli min nästa bok.

På tal om smädelser, det var ju någon borgerlig tyckare som anklagade dig för plagiat nyligen?
– Ja, det handlade just om ”Brev till Europa” som ju utgår från en dikt av Allen Ginsberg. Han som reagerade var själv med i gänget runt Kris (en litteraturtidskrift där bland annat Horace Engdahl och Stig Larsson medverkade). Om det är någon som vet vad en parafras är så är det ju han.
– Det obehagliga med den historien var inte att han satt och rantade på Facebook med sina högerextrema kompisar. Jag är van vid att det blir massa kontroverser så fort jag öppnar munnen eller skriver någonting. Däremot att Svenska Dagbladet gjorde en artikel på det med vinkeln ”plagiatanklagelse mot Athena Farrokhzad” i stället för ”fascisten/sverigedemokraten skriver det här”.
– I min dikt ”Bröd och rosor” skriver jag ”det är de formella angreppens tidevarv, ingen är så banal att den hatar oss för vår övertygelse, och den som luktar i din mun struntar i om du ätit, så länge du borstat tänderna”. För mig är det en bild av det. Hur reaktionen opererar på formalianivå väldigt mycket nu för tiden, istället för att göra ideologiska angrepp.

För mig är det meningslöst att hålla på med litteratur om det inte handlar om att adressera vår verklighet och delta i hegemonikamp. Att skriva handlar om skönhet och massa andra saker också, men för mig handlar det framförallt om detta

Dikterna är väldigt fulla av referenser till andra poeter och olika politiska tänkare. Det är allt ifrån Bertolt Brecht till den spanske anarkisten Buenaventura Durruti. Varför?
– Jag tänker att den här boken handlar extremt mycket om historia. Om vänsterns historia och det cykliska i historien. Jag tror att det är därför de här personerna är viktiga för mig. Brecht, Durruti, Antonio Gramsci och Rosa Luxemburg med flera.
– För om det är någonting jag vill säga med den här boken så är det att historien inte är slut. Därför blir de här gamla kommunisterna och teoretikerna, som verkligen sa just det, så viktiga för mig. De är även osentimentala på ett sätt som jag verkligen tycker om. Den här uppgivenheten som vänstern i dag ofta befinner sig i kommer också med en sentimentalitet som jag kan tycka är problematisk. Jag tycker det är svårt, som kommunist i relation till poesin, att den nästan alltid skrivs utifrån platsen historiens slut och fokuserar på att sörja sakernas tillstånd. Som att det inte går att intervenera i samhället.
– Brechts dikter är i stället så här: ”Det här är samhället. Det här är vi. Det här är vad som bör göras. Nu gör vi det!” Hela det där sommarpratet vi gjorde 2014 handlade ju bara om det. Om det fanns en enda ambition med det så var det att säga ”hör ni, historien är inte slut. Utgången ligger fortfarande öppen!”

Det kanske var det som var provocerande? Hade någon bara spelat ”Beväpna er” i P1 så hade väl ingen moderat fått tuppjuck?
– Såklart. Anders Borg sjunger ju den för i helvete. För mig är det meningslöst att hålla på med litteratur om det inte handlar om att adressera vår verklighet och delta i hegemonikamp. Att skriva handlar om skönhet och massa andra saker också, men för mig handlar det framförallt om detta.
– Det finns ett citat av Adrienne Rich som jag ofta återkommer till där hon säger att ”poesin är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan”. Det är den bästa utsagan jag har hört. Man kan fråga sig vilken makt det är som håller poesin gisslan just nu. Då skulle man kunna svara många saker såklart, alltifrån den borgerliga kulturpolitiken som styr landet, men man kan också svara att det är föreställningen om att historien är slut som är en sådan ideologisk makt som håller oss alla, och då även dikten och diktarna, gisslan. Så tänker jag.

  • athena farrokhzad
  • I rörelse

Kultur