Neil Hadlocks berömda skulptur i staden Hull i England ser på håll ut som ett monument över Beatles. Men verket handlar om emigration och immigration.
Det består av en familj, där fadern tittar bort mot det nya landet. Kvinnan är trygg vid hans sida. Hon tar hon hand om en dotter, medan en liten son leker med en krabba.
Huset där emigranterna väntade på vidare färd till Liverpool, varifrån resan till den nya världen avgick, är en pub vid namn Tiger’s Lair. Stämningen där är dämpad och melankolisk. Från en jukebox hörs Nirvana. Bartendern provar en enarmad bandit.
Jag kommer att tänka på en av Beatles tidiga låtar, ”There’s a place to go”. Platsen står för arbetarklassens hemhörighet och individens behov av en egen sfär: ”In my mind there’s no sorrow/Don’t you know that it’s so/There’ll be no sad tomorrow/Don’t you know that it’s so”
De flesta emigranter som passerade Hull drog till Amerika för att de var fattiga. Betydligt senare hamnade en popgrupp från Liverpool där – för att de blivit så rika.
Alla i The Beatles har haft hem i USA, vissa mer permanent. Paul McCartney är den ende av de fyra som fortsatt att bo i England. Dock har han våning på västra Manhattan och ett hus på Long Island.
Trots att Liverpool blev synonymt med Beatles går det där att ana en viss bitterhet över att de inte gav någon konsert i hemstaden efter 1965.
– You know, money changes people, säger en försäljare i butiken Hard day’s night shop.
En uppmärksam iakttagare kan notera att Buddy Hollys inflytande på särskilt John Lennon verkar vara förpassat till musikens minnesgård.
Ändå skrev Lennon följande 1974: ”Han var en fantastisk, innovativ musiker … Vi spelade nästan allt han släppte live i Cavern. Vad han kunde göra med tre ackord gjorde mig till en låtskrivare … Han gjorde det okej att ha glasögon. Jag var Buddy Holly.”
För 60 år sedan dog Buddy Holly i en flygkrasch. Medlemmarna i Beatles inspirerades otvivelaktigt av hans musik. Deras första inspelning var en cover av Buddy Hollys ”That’ll Be The Day”. Buddy Hollys ”Raining in My Heart” har en rad som återkommer i Beatles ”Please Please Me”, ”there’s always rain in my heart”.
Jag vandrar i Liverpool, hamnar på några av de gator som emigranterna varnades för. Staden har förändrats, hus har rivits, gatunummer har ändrats, Hitlers bombningar satte spår för evigt, men av de drygt tio officiella lodging houses som fanns i Liverpool är ett intakt, även om det inte längre är emigranthotell, det imponerande huset på Great George Square 19.
Jag stannar på dess bakgata, också den uppmanades gästerna att hålla sig undan från, och känner de historiens vingslag som är tidlösa i människors rädsla inför varandra.
Både Buddy Holly och Beatles ville få människor att bli kvitt denna rädsla, med kärlek och solidaritet.