Häromdagen började Turkiet flygbomba de kurdiska YPG-styrkorna inne i Syrien. YPG som med sina demokratiska reformer, kvinnliga ledare och soldater och kanske framförallt med sitt framgångsrika krig mot Islamiska Staten under några år varit västvärldens älsklingar, märker nu vad den kärleken är värd.
I måndags greps journalisten Nurcan Baysal i sitt hem. Vid midnatt slog polisen sönder hennes dörr och tog henne framför hennes barn till häktet där hon nu inväntar rättegång under antiterrorlagar. Hennes brott? Hon skrev en tweet om Turkiets angrepp på kurderna i Afrin. Gripandet av Nurcan Beysal innebär ett nytt rekord. Nu överträffar Turkiet till och med Kina i antalet fängslade journalister – över 100 stycken sitter fängslade i skrivande stund.
Nurcan har varit i Sverige flera gånger för att rapportera om utvecklingen i Turkiet. Senast hon var här, i mars förra året, var hon fullt medveten om att hon snart skulle gripas. Hon undrade varför Sverige var så tyst – ett land som tidigare utgjort en röst för internationell solidaritet och rättvisa sa plötsligt ingenting om de övergrepp som begicks bara några timmars flygresa bort, på en plats där många svenskar slår upp sin solstol på semestern.
Vi tvingades förklara att Sverige, likt alla andra europeiska länder, visserligen ogillar brott mot mänskliga rättigheter men att när kalkylen ska göras är oron för flyktingströmmar från Syrien en större post än den som avsatts till skydd för mänskliga rättigheter. Det kan Erdogan också räkna på, och därmed kan han lugnt strunta i de lagom upprörda kommentarer som följer på att Turkiet exempelvis ”råkat” fängsla journalister som har dubbelt medborgarskap i något annat europeiskt land.
Vad gör då Sverige? Sverige framför regelbundet sin ”oro vad gäller utvecklingen i Turkiet”
Vad gör då Sverige? Sverige framför regelbundet sin ”oro vad gäller utvecklingen i Turkiet”. Lika regelbunden är Erdogan med att strunta i det. Om Turkiet inte värderar mänskliga rättigheter högre måste vi tvinga dem att göra det. Det måste finnas en prislapp på brott mot mänskliga rättigheter, och den måste vara långt högre än i dag.
Den mur vi byggt mot flyktingarna visade sig vara ett fängelse för hela Europa, och nu sitter vi här i knäet på alltmer diktatoriska regimer. Yttrandefrihet, men inte till vilket pris som helst. Demokrati, men inte när Nato-medlemmar bombar.
Är det inte uppenbart att det till sist är vår egen demokrati vi måste stå upp för – även där borta där dagens flyktingar kommer från?