”I slutändan vinner ändå tanken på inredningskatalogens avtorkade och tillrättalagda ytor. Och vem tjänar på det?”
Jag stirrar på arbetet framför mig. Det ser ut som om någon, inte jag, har tömt dammsugaren, en pappershandel och halva biblioteket på mitt skrivbord. Jag är kontorist. Utanför mitt fönster, som behöver putsas, samarbetar en flock gråsparvar för att överleva i en fientlig miljö. De konkurrerar inte om smulorna. Det är det bara vi människor som gör. Är det då möjligt att vara socialist när hela yrkeslivet och privatlivet genomsyras av den ideologi som kapitalismen reproducerar? Det måste vara möjligt. Kraften finns där. Det är alltid fler som kämpar om smulorna än som skär sig mer än sin beskärda del av limpan.
Högern hävdar ständigt å det bestämdaste att de inte drivs av en ideologi och kallar sin ideologi för sunt förnuft. Det är en medveten förskjutning av hur vi tänker på vår roll som samhällsmedborgare som högerns medieretorik sysselsatt sig med sedan 1970-talet. Med massiva välbetalda kampanjer och rekryterande av personer med stark röst i det offentliga har de fått oss att tillslut tro på sin dynga. Jag tänker på idioter som Milton Friedman, Järnröret och Timbro. Att påstå att det inte är en ideologi som driver företagsamheten är att falla in i den retorik som den blåbruna oppositionen skapat.
Jag vill inte producera mer. Från mitt kontor kommer inget innehåll. Jag vill istället förändra det som redan finns.
”Var människa! Skäms inte! Ta det lugnt.” sa poeten och fågelskådaren Velimir Chlebnikov. Bra råd tänker jag. Att ta det lugnt ger mig fokus att arbeta. Med rätt fokus kan jag ta mig an det som behövs göras. Att ta det lugnt är att bara tänka på det jag gör. Jag måste vara närvarande i det jag gör men tänker samtidigt på allt jag inte gör. Jag vill inte skämmas men gör det ändå.
Jag skäms också över oordningen i kontoret. Det kvittar hur många internetmeme jag läser om att behärska kaos, i slutändan vinner ändå tanken på inredningskatalogens avtorkade och tillrättalagda ytor. Och vem tjänar på det? Fast egentligen vet jag vad som döljer sig i de dammiga högarna. En recensionskopia, inloggningsuppgifter, skissblock, påsar med klistermärken, sladdar, en Nina Hemmingsson-bok jag vill läsa. Jag borde ta det lugnt och passa på att läsa en bok när jag är pigg och ensam på kontoret. Men då måste jag jobba när familjen är hemma istället och jag skäms över att jag inte planerat middagen. Jag kommer att stå som ett frågetecken när barnen frågar efter middagsplanerna ikväll. Och om någon säger tacos en gång till tappar jag tålamodet. Men sedan kommer jag ihåg att det ligger ett paket vegetarisk färs i frysboxen i källaren.
