Maria Svelands Bitterfittan (2006) är kanske den svenska samtidsroman som allra mest framgångsrikt har lyft frågan om ojämlikt föräldraskap. I fokus står det medvetna paret Sara och Johan som trots tydliga jämställdhetsambitioner faller i typiska könsrollsfällor och motarbetas av yttre omständigheter och strukturer.
Tänk om det gick att ta lärdomarna från Bitterfittan och omsätta dem i en praktisk handlingsplan för jämställt föräldraskap? Något sådant har Marie Björk försökt att göra i sin kommande Vi ska ha barn: handbok i jämställt föräldraskap som utkommer på Forum i början av mars. I en mejlintervju beskriver hon boken som en reaktion på de mammaböcker som hon själv läst och blivit förbannad på under graviditeten – framför allt för att dessa uppmanar till ett moderskap och faderskap som skiljer sig åt.
– Det var lite som om mammaböckerna och pappaböckerna drog oss isär snarare än att stärka oss som par.

Av allt det som Vi ska ha barn behandlar ur ett jämställdhetsperspektiv, är kanske ändå föräldraekonomin något av det som jag själv som småbarnsförälder upplever som mest laddat. Det handlar inte bara om det som många redan vet – nämligen att föräldraledighet, vab och deltid påverkar pensionen och oftast slår ekonomiskt mot mammor och relationsmässigt mot pappor. Här görs även en poäng av att synliggöra de kostnader kopplade till graviditeten som ofta oreflekterat faller på den som bär barnet; från inkomstbortfall för sjukskrivning till investering i en garderob som ska passa kroppen under och efter graviditeten. Ett konkret förslag på politisk nivå som finns i boken handlar om ett graviditetsbidrag.
– Samhällets syn har länge varit att vi kvinnor bara förväntas ta de smällar som en graviditet innebär, oavsett om det handlar om fysiska åkommor eller ekonomiska aspekter. Men jag hoppas att förändringens tid är nu!

De individuella strategierna i Vi ska ha barn är utarbetade efter Marie Björks och partnern Gabriels egna erfarenheter, men bygger också på andra föräldrars bästa tips. Ungefär ett femtiotal medverkar i boken. Bland dessa föräldrar, liksom på genusmedvetna föräldraforum på internet, återkommer problemet med att ständigt förklara och försvara sina val inför omgivningen: ”Jag är så ’duktig’ och min fru borde göra mer, fast vi gör typ lika mycket”, säger till exempel bibliotekarien Daniel. Jag frågar Marie Björk hur hon ser på frågan om bristen på förebilder bakåt i generationerna.
– Lyckligtvis så går ju utvecklingen hela tiden framåt. Vi är bra mycket mer jämställda i dag än vad våra föräldrar var, men det gör också att det kan bli problematiskt när den äldre generationen ska tycka till och komma med tips och råd. Så jag tror att det är vi som får lära äldre generationer om jämställt föräldraskap, och vi som blir föräldrar i dag får hitta förebilder bland dagens feminister och föräldrar.

Tänk om det gick att ta lärdomarna från Bitterfittan och omsätta dem i en praktisk handlingsplan för jämställt föräldraskap?

Men de ojämställda relationernas destruktiva konsekvenser har förstås satt sina spår i historien liksom i litteraturhistorien. Utöver Bitterfittan är en annan skönlitterär inspirationskälla till Vi ska ha barn Charlotte Perkins Gilmans gotiska artonhundratalsnovell Den gula tapeten som skildrar en i äktenskapet instängd och passiviserad nyförlöst kvinnas väg in i galenskap. Vad kan man ur jämställdhetsperspektiv vinna på att lyfta de mörkare sidorna av graviditet och föräldraskap, frågar jag?
– Jag tror att många par som lever jämställt innan de får barn kan ha en ambition om att dela på allt praktiskt. Men den uppdelningen rubbas när det fysiskt inte går att dela på graviditeten eller förlossningen. Därför är det viktigt att göra allt för att försöka sätta sig in i vad den andre går igenom. Tunga saker kan bli tärande i en relation om de inte kommuniceras, därför har jag valt att lyfta dem.
– Jag kan också tycka att det finns orimliga prestationskrav på framför allt nyblivna mammor. Genom att belysa det som kan bli jobbigt fysiskt och psykiskt under en graviditet och efter en förlossning så hoppas jag att vi tillsammans kan ställa mer krav på vården.

Vi ska ha barn riktar sig till två föräldrar som med jämna mellanrum uppmanas att diskutera efter en punktlista, eller att skriva ner egna reflektioner. Mellan raderna ser man framför sig ett par ungefär som Bitterfittans Sara och Johan, eller som Marie själv och hennes partner Gabriel: medvetna, ambitiösa förstagångsföräldrar i en stabil livssituation. Marie Björk menar dock att det är just i dessa heterosexuella, stadiga och ofta könsnormativa konstellationer som det behövs en markant förändring.
Samtidigt är hon noga med att framhålla att hon hoppas att boken också ska nå fram till exempelvis de unga tjejer som i dag är osäkra på om de ens vill skaffa barn eftersom statistiken pekar mot hinder i karriären och ojämställda relationer.
– Min bok tror jag kan ge dessa personer hopp. För med strategier och genomtänkta beslut så behöver det inte bli så!

Men tänk om man inte ser just frågan om karriär som den centrala jämställdhetsfrågan? I Ann-Marie Ljungbergs Prekärfeminism (2015) problematiseras vad Ljungberg kallar för ”medelklassfeminism” utifrån den ensamstående förälderns perspektiv. Hennes poäng är att det finns ett glapp mellan dagens jämställdhetsdiskussion och den verklighet vilken många kvinnor lever i. Som annat exempel kan nämnas Agnes Wolds och Cecilia Chrapkowskas Praktika för blivande föräldrar (2017). De kvinnor som ser mammaledigheten som den enda pausen i ett i övrigt stenhårt och slitsamt arbetsliv bemöts strängt av Wold och Chrapowska, med uppmaningar om att tänka på karriären och ekonomin.

Kan det vara så, frågar jag Marie Björk, att vissa individuella strategier för jämställdhet – från delad föräldraledighet till att ta sig tid att göra sådant man blir glad av – kräver ett ganska ordnat liv där man är två personer med samma mål, har OK med pengar och jobbar normala tider. Och betyder det i så fall att jämställdhet i föräldraskapet är lättare att genomdriva inom till exempel medelklassen?
– Jag tror att medvetenheten kring jämställdhet, liksom val, beslut och strategier, kan se olika ut inom samma samhällsklass. Det är till exempel väldigt många inom medel- och överklass som hävdar att de inte har råd att dela på föräldraledigheten, vilket förstås inte är sant, det handlar om prioriteringar.

Malin Nauwerck [email protected]