Den tredje mars är det åttio år sedan fem människor miste livet i attentatet mot Norrskensflamman. Ett terrordåd som trots att det på sin tid var det allvarligaste i Sverige snabbt tvättades bort från den svenska självbilden.

Eftermiddagssol över kyrkogården i Luleå. Björkarnas stammar i vitt och svart, gångarna mellan gravplatserna har inte grusats. Den milda vintern har skapat buckliga isgator där kängorna tränger ned i den mjuka isen. I snötäcket över kyrkogården sticker de höga gravstenarna upp. De lägre syns knappt, snön når upp till knäna. Det glittrar i skaren.

I denna jord lades för snart 80 år sedan de fem personer som innebrändes i ett av Sveriges värsta terrordåd; mordbranden mot tidningen Norrskensflamman 1940. Fram till attentatet på Drottninggatan i april 2017 saknade det motstycke i svensk historia.

Det var sent på natten den tredje mars som tre män tog sig in det trähus som inhyste redaktionen, Kommunisternas partilokal och tryckeriet. En brandbomb placerades i tryckpressarna, och sju minuter efter att två av männen tänt på stubinerna exploderade källarvåningen. En våldsam eldsvåda bröt ut. Centrala Luleå lystes upp i rött.
I fönstren i husen runtomkring stod människor och knackade på rutorna och skrek, de ville varna sina grannar: de tio personer som delade hus med Norrskensflammans tryckeri och redaktion. Fem av dem räddade sig med hjälp av hopknutna lakan som de firade ned från övre våningen. Lika många miste livet den natten, i en händelse som kom att bli den yttersta manifestationen av de spänningar som präglade tiden.

I en militärbil i ilfart på väg till Boden satt vid samma tidpunkt fem män. De var alla inblandade i attentatet mot Norrskensflammans tryckeri. Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström hade placerat bomberna, medan värnpliktige Palmqvist vaktat utanför huset, beväpnad med en gummiklubba. Den här natten bar de alla sina uniformer. Två av dem hade nyligen varit frivilliga i finska vinterkriget. I bilen satt också Hedenström, journalist på Flammans konkurrerande tidning Norrbottenskuriren, som länge drivit en reaktionärt antikommunistisk linje. Flyktbilen var på väg till kapten Svanbom, som också kände till attentatsplanerna. Väl där skålade de fem tillsammans med kaptenen i champagne medan Norrskensflammans vita trähus brann ned till grunden.
Runt branden cirkulerade Luleås stadsfiskal Hallberg, i dagens betydelse både chefsåklagare och polischef i staden. Enligt planen, som till stor del var hans egen, skulle han få ansvar för utredningen och därmed rädda sig själv och de andra skyldiga männen från straff.
Så blev det inte. Men ändå kom ingen av dem att dömas för mordbrand.

Natten Flamman brann dog fem personer, innebrända i det övertända huset på Kungsgatan 27. Hela familjen Hellberg: tidningens ekonomichef Arthur, hans fru Alice och deras åttaåriga dotter Maj. Svea Granberg och hennes tolvåriga son Torgny dog också i lågorna.

Deras gemensamma grav, någonstans på innerstadens kyrkogård i Luleå, är täckt av snö och tycks omöjlig att hitta.

– Om du har kapellet i ryggen är det till höger, precis i hörnet, berättar Laura Purdy och visar med armarna.

Hon är aktiv i Vänsterpartiets lokala förening och arrangerar inför attentatets minnesdag ett fackeltåg för att hedra offren.

– Det blir en tyst manifestation. Partiet anordnar, men det är viktigt för oss att inte exploatera människoliv och den här fruktansvärda tragedin. Vi vill inte kidnappa den som ett partipolitiskt inslag, utan bara lyfta och nämna det. Och hoppas att vi kan väcka medvetenhet, säger hon.

Laura Purdy arbetar på biblioteket och kom till Sverige och Luleå 1989.

– När jag läste svenska på SFI var det bara ett litet kapitel om motsättningarna under andra världskriget och hur man såg på kommunisterna. Men annars är det inget man pratar om. När jag hörde om attentatet mot Norrskensflamman visste jag inget om den mörka historien här. Under åren blev jag chockad över att det inte var mer känt, berättar hon.

I centrala Luleå blänker Piteåkonstnären Toivo Lundmarks monument över offren. Det invigdes 1998, nästan 60 år efter attentatet.

– Invigningen var så känslosam. Det var många äldre där och de vittnade om oläkta sår, bara det att det tagit decennier innan man ens fick ett endaste litet monument, säger Laura Purdy.
Mittemot minnesmonumentet, på Kungsgatan 27, där Flammans redaktionshus en gång stod, finns i dag en ögonklinik. Kicki, som sitter i receptionen där, är inte från Luleå och känner inte till händelsen. Hon ropar ut sin kollega, Andreas, som är härifrån. Han ser ut på monumentet, funderar.

– Jo, det känner jag vagt igen, att det var något attentat för länge sedan.

Historiskt sett har det varit tyst om attentatet. Varken böcker eller filmer har i någon vidare bemärkelse berättat om det, och nästan inget alls innan 70-talet. Snarare, tycks det, har händelsen förpassats till marginalerna i det kollektiva minnet i ett land som ömt har vårdat föreställningen om sin egen neutralitet.

Därför framstår attentatet som en skärva i tiden, en händelse som tränger igenom den där föreställningen om neutraliteten, som tvingar fram en berättelse av en lång serie av spänningar och motsättningar i den svenska 1900-talshistorien. Med ett slags epicentrum här i Norrbotten.

– Norrbotten har inte riktigt räknats som en del av Sverige, jag tror att det är därför många inte känner till den här historien. Här har motsättningarna varit så starka, de sitter så djupt. Och framförallt då under kriget, säger Kerstin Wixe.

Hon är journalist och bor utanför Luleå. Till Norrbotten kom hon på 70-talet, för att studera i Kalix. Under utbildningen fick hon, tillsammans med Ingrid Eriksson och Karl-Erik Larsson, höra om de interneringsläger – eller koncentrationsläger som de också kallades – som upprättades i Storsien under kriget. Där sattes 350 män, nästan alla kommunister, men också aktiva inom facken och arbetarrörelsen. De bestämde sig för att skriva om det.

– Då hade man inte skrivit om det, och man pratade inte om det heller. Riksdagen kände till det så klart, men när vi började skriva fanns det knappt en människa som hade hört om det, berättar Kerstin Wixe.

Förföljelsen av kommunister var utbredd i hela landet, men i Norrbotten var situationen särskilt påtaglig. Riksdagen godkände transportförbuden och razziorna mot kommunistiska tidningar och statssekreterare Tage Erlander hade yttersta ansvaret för interneringslägren. Nazister och fascister, av vilka många var högt uppsatta svenska militärer, ville undanröja kommunisterna för gott.
– Det var en otroligt stark polarisering här, Finland är så nära. Högerkrafterna mobiliserade och organiserade sig, det fanns ett enormt hat mot kommunisterna. De utpekades som landsförrädare, och Norrskensflamman var huvudfienden, säger Kerstin Wixe.

Vintern när 1939 skulle övergå i 1940, bara månader innan attentatet, var en särskilt våldsam tid. Fascismen var spridd i Europa, Hitler var på marsch och nazismen och antisemitismen fanns i så väl Sverige som på många andra håll. Under den spektakulära pakten mellan Sovjet och Nazityskland svepte spänningarna över hela kontinenten. Vinterkriget, som bröt ut i Finland sista november 1939, blev gnistan.

– Ibland tänker man när man tittar tillbaka på den tiden att det hade kunnat gå hur som helst. Det var så starka strömningar, särskilt bland de härskande klasserna, att gå in i kriget. Hitlervänligheten var också väldigt stark, det glömmer vi ofta, säger Kerstin Wixe.

”Finlands sak är vår” drevs på många håll av militära. På andra sidan stod kommunisterna, som å sin sida stod bakom Sovjets invadering. Men när regeringen sa nej till att gå in i Finland, togs kriget mot kommunisterna upp på hemmaplan.

För det faktum att det var fänrikar, en stadsfiskal och en kapten som drev igenom idén om att spränga Norrskensflamman var ingen slump. Inte heller att många på ännu högre nivå lär ha känt till planerna. I rättegångarna skulle de åtalade gång på gång hävda sin oskuld genom att påpeka att det inte var meningen att hela huset skulle brinna, men att de med all rätt kunde spränga tryckpressarna. Så självklart och rättmätigt ansåg de att attentatet var, eftersom det gick i linje med de så väl statliga förföljelserna av kommunisterna som den skräck som var befäst i befolkningen och gav upphov till misstänksamhet, angiveri och våld.

När Kerstin Wixe och hennes klasskamrater började skriva om interneringslägret slogs de av tystnaden och hur undangömda minnena var.
– Kommunisterna var utsatta för väldigt mycket under lång tid. De slängdes ut från arbetsplatser och svartlistades och det satte sina spår djupt. Samtidigt som man inte alls betraktade högerkrafterna som landsförrädare. Många tappade förtroende för samhället, säger Kerstin Wixe.

Exakt en vecka efter attentatet, klockan tre på morgonen den tionde mars 1940, var en mycket kall natt. I Trångån utanför Morjärv, en liten by mellan Överkalix och Råneå, gjorde Per Åke Sundkvist och grannen Halvart Ekman sig redo för en sju mil lång cykelfärd i 40 minusgrader. För att klara kylan hade Per Åke Sundkvist lagt hö i skorna och vantarna, och virat in sig i exemplar av Norrskensflamman runt hela kroppen för att skydda sig.

– Det stod folk i varje by som ville med. Undan för undan ökade vi i antal. När vi kom fram till Luleå klockan nio var vi ett fyrtiotal, berättar han.

Per Åke Sundkvist var då 16 år, och medlem i Kommunistiska ungdomsklubben. Via grannens radio, som gick på bilbatteri, hade han fått höra om attentatet. När Halvart Ekman frågade om han ville följa med till begravningen veckan därpå, tvivlade han inte. För på samma gång som kommunisterna vid tiden förtrycktes, var de många och bestämda om att visa sin gemensamma sorg över attentatet.
Efter sex timmars cykelfärd i vintermorgonen kom de fram till Folkets hus i Luleå, där begravningen skulle äga rum.

– Där låg en stor kista och en liten kista. Vi ville komma in i Folkets hus och ta ett sista farväl, men det fick vi inte. Det var en som frågade varför. Som svar fick vi: fråga Tage Erlander.
I dag är Per Åke Sundkvist nyss fyllda 96 år. I huset i Svensbyn, dryga milen utanför Piteå dit han flyttade 1991, sitter han i köket mittemot sin dotter, Karina Sundkvist. Berättelsen är gemensam, där han stannar upp tar hon vid, fyller ut.

– Vi fick inte ens gå Storgatan, utan bortanför, den långa vägen. De drog den stora kistan på en kälke, sex män bar lillflickan, fortsätter Per Åke Sundkvist.
Det var mycket folk den kalla dagen i mars, Per Åke Sundkvist hade aldrig sett en större begravning.

– Men det var tyst. Inte ett enda ord sas. När vi kom fram till graven, fast det var så kallt, var vi barhuvade. Alla tog av sig sina mössor, berättar han.
– De fick inte ens sätta in dödsannonser i de andra tidningarna i Norrbotten, varken i Norrländska Socialdemokraten eller Norrbottenskuriren, lägger Karina Sundkvist till.
Under rättegångarna följde Per Åke Sundkvist Norrskensflammans rapportering. Med hjälp av tidningen Ny Dag kunde de trycka ut sina nummer innan tillräckligt mycket pengar hade samlats ihop för att bygga upp ett nytt tryckeri och ett nytt redaktionshus.

Fram och tillbaka mellan hemmet i Trångån och interneringslägret i Storsien där kommunister hölls fängslade cyklade Per Åke Sundkvist med tidningar som skulle levereras till de internerade. Han var en av dem som med en huva över ansiktet trotsade transportförbudet för att Norrskensflamman skulle nå ut till Norrbottens kommunister.
– Jag tog tidningarna på cykeln för att ta ut dem till Storsien. I kåken där var en som också hade täckt ansiktet, som tog in dem i lägret. Vi var bara tysta, och hade täckta ansikten, för om man åkte fast visste man inte vad det var för ena andra, berättar han.

Per Åke Sundkvist vittnar om att trots den överhängande risken att bli angiven, så var övertygelsen och ansvaret starkare.

– Hördu du, allvarligt talat, man tog allt så givet. Man gjorde det man skulle göra. Fast man var också tvungen att titta bakåt, det hände ju när man var ute på byn att man kunde få sig en riktig smäll, fortsätter han.

Vid tiden för attentatet var Filip Forsberg, eller Röde Filip som han kallades, Flammans chefredaktör. Han bodde också i Flammans hus, men var en av dem som klarade sig undan med livet i behåll. Men branden gjorde honom invalidiserad, något som Per Åke Sundkvist menar skapade en vilja bland de unga kommunisterna att träda i hans ställe.

– Man kände ju, nu kan inte han jobba, då får vi ungdomar fortsätta med det han inte kan. Man kände ansvar för chefen, det var automatiskt. Jag kom in som ungdomskommunist vid fjorton års ålder, och jag har varit det i alla tider. En gång kommunist, alltid kommunist.

Skymningen lägger sig utanför fönstret, Karina Sundkvist häller upp kaffe och bjuder på hallongrottor. Själv är hon journalist och på 80-talet jobbade hon på Norrskensflamman, innan den flyttade till Stockholm. Även hon berättar om tystnaden som rått kring attentatet, om hur man lagt locket på. Bara i små fragment har historien berättats.

– När jag gick i skolan på 70-talet kom en pjäs om attentatet som spelades för oss. Jag blev så förvånad! Fanns det fler än oss som visste om det här? Det har varit som ett tyst trauma i staden, berättar Karina Sundkvist.

I dag är det annorlunda, tycker hon. När Norrbottensteatern förra året satte upp föreställningen Nybergs mekaniska verkstad, om attentatet och tiden det utspelade sig i, var det en stor lättnad. En scen i föreställningen skildrar begravningståget, men har ändrat dess väg. Fiktionen spelar upp det som i verkligheten inte kunde tillåtas: tåget går genom staden istället för utanför.

– Det var som en fördämning brast. Äntligen! Då grät jag, det var så stort, säger hon.

Som grund för pjäsen ligger Per Åke Sundkvists historier. Förutom engagemanget för kommunisterna och Norrskensflamman satt han i 27-mannadelegationen under den stora gruvstrejken och var under sitt långa yrkesliv i LKAB fackligt aktiv. Han har många historier att dela med sig av, och minnena rör fortfarande upp känslor.

– Ja hörrudu, det kommer upp när man sitter här. Minnena och så, alltid frågan: varför?

Det är på sätt och vis som att historien om attentatet mot Norrskensflamman saknat eko, som att den tyst har förbisetts, liksom domarna som föll mot gärningsmännen. Sju av dem dömdes, förutom stadsfiskal Hallberg som dog inlåst på Långholmen, till straffarbete för skadegörelse, men var fria män innan kriget var slut. Inget skadestånd betalades ut till de drabbades anhöriga. Valdemar Granberg, make till Svea och far till Alice som dog i branden, satt internerad i Storsien vid branden. Tjugo år senare begick han självmord. Han orkade inte mer, och blev på så vis attentatets sjätte offer.

I dag skrämmer inte kommunismen längre som då. Fascismen, däremot, är återigen på frammarsch. Attentat som syftar till mörda de som anses utgöra ett hot mot nationen eller dess självbild inträffar nu som då. Det händer i Norge, i Nya Zealand och bara i förra veckan i Tyskland. Motsättningarna ser helt annorlunda ut, men Laura Purdy i Vänsterpartiet Luleå vill påminna om den oundvikliga jämförelsen. Att hålla historien mot ljuset av vår tid och se vad vi gör i dag.

– Det är så viktigt att förstå den egna rollen, ansvaret för samtiden och framtiden. Man kan inte gå tillbaka och ogöra ett attentat, en ockupation eller en förintelse, men man kan se vad vi gör i dag. Som att sätta människor som inte har gjort någonting i förvar. Då handlade det om kommunister, i dag om asylsökande. Det är så viktigt att hedra minnet och se historien, säger hon.

På kyrkogården rör sig plogbilen längs med gravarna. Det är milt ute, vår i luften. Längre bort från kapellet sticker det upp en sten med en bild på. Den syns knappt i den flera decimeter tjocka snötäcket. Men pulsar man ut i knädjupet och skrapar av syns det tydligare. Bilden föreställer den ryske arbetarförfattaren Maxim Gorkijs karaktär Danko, och Ragnar Jändels dikt med samma namn är ingraverad på gravstenens båda sidor:

Det är ej en saga, Gorkijs dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.

Anja Bergdahl

600 kronor. Mer än så ska en hörapparat inte kosta i Stockholm. Flera äldre vittnar dock om att kliniker säljer på dem splitt nya modeller, för siffror motsvarande en månadslön. Hörselskadades Riksförbund menar att regionens utrustning är bra nog – och nu har regionen varnat jätten Audika.

– Jag har varit med patienter som har suttit och gråtit på mottagningar. En dam snyftade att hon kunde behöva sälja huset för att ha råd med hörapparat. Det är fruktansvärda saker man har sett.

Agneta Österman Lindquist (bilden), distriktsordförande i Stockholm för Hörselskadades riksförbund, samlar sig och suckar. Hon och andra från HRF får inte sällan hänga med som stöd åt de som ska till hörselmottagningen för första gången – för att hindra att patienter övertygas att spendera pengar de inte har.

Under de senaste åren har det nämligen kommit in flera anmälningar om att privata hörselkliniker avråder från regionens produkter – för att i stället rekommendera mångdubbelt dyrare alternativ.

– Det går inte alltid till så, men en kultur har spridit sig som är väldigt negativ för patientgruppen, säger Agneta Österman Lindquist.

– Medelåldern är hög, så de är i ett underläge redan från början och väldigt lätt utsatta för säljargument. Sådant ska inte finnas i vården, tycker jag.

Medan läkemedelsbranschen sedan 2009 varit så pass reglerad att medicinbolag som Pfizer eller Bayer inte får driva egna apotek, är verkligheten i Region Stockholms hörselvård den motsatta. Här ägs de två största kedjorna – Audika och Audionova – av Demant respektive Sonova, två av de globalt största koncernerna som tillverkar hörapparater. På Demants Sverigeaddress i Sundbyberg hittas branschorganisationen Hörselföretagarna, vars ordförande Klas Johansson grundat klinikkedjan Eartech.

Kan även nämna att en person, en kvinna i hög ålder som haft hörapparat i många år, hört av sig och berättat att Audika i Kista ringt hem och sagt att det var dags att prova ut nya hörapparater, att regionen inte gav bidrag längre och att det nu skulle kosta 26 000 kr.

Agneta Österman Lindquist berättar att vårdvalsmodellen, där privata kliniker jobbar på uppdrag av regionen, kom till Stockholm 2011. Mottagningarna måste tillhandahålla regionens eget utbud av hörapparater, subventionerade modeller som i dag ska kosta maximalt 600 kronor. Men de får också sälja egna apparater vid sidan om.

Tidigare fick hörselmottagningarna även en viss peng från regionen – kallad ”hörselcheck” – för att subventionera en del av den privata försäljningen.

– Det här innebar att man effektivt styrde patienten mot det privata sortimentet. Man tjänade helt enkelt mer på att sälja det, och då få regionpengen plus överskottet från den betalande patienten, säger HRF:s distriktsordförande till Flamman.

– Det blev lönsamt att börja ”prata ned” regionens sortiment.

När Per Kristiansson (bilden), 62, fyllde 60 hamnade han i målgruppen för vad han beskriver som ”väldigt aggressiv” reklam från de största hörselvårdsbolagen. Han besökte sin närmste Audika-mottagning i oktober för att kolla hörseln, och beskriver hur han ”gjorde misstaget” att fråga om att hyra regionens alternativ i stället, efter att han bara blivit erbjuden deras eget utbud på ”mellan sex och trettiofem tusen”.

– Hon svarade avmätt ”jo, det kan du väl göra”, men lät inte intresserad. Jag bad om att få boka en undersökningstid, det blev lite suck, stön och blädder, innan de föreslog en i maj 2026, berättar han för Flamman.

Hade du fått en tid direkt om du betalade 35 000 kronor, tror du?

– Jag har inga bevis, men min känsla var att det är ett slutet system, byggt för att man ska köpa grejer. Hela hon var tydligt avvisande, så fort jag ens knystade om regionens sortiment.

Patient som haft happ via Regionen som återkopplar. Audionomen uppger att hon inte kan göra mer men att han kan köpa privata hörapparater som är bättre. Han får dessa med sig och ringer nu för att få veta om han verkligen inte kan få hjälp via Regionen.

Hösten 2025 fick Audika en skarp tillsägelse av Region Stockholm, som samlat 37 anmälningar från det gångna året. En stor del handlar om att bolaget ”lämnat antingen bristfällig eller direkt vilseledande information [om] kostnader för hörapparater, vem som ska bekosta dessa, vilka alternativ som står till buds och vad som ingår i det regionfinansierade uppdraget”.

”Jag frågar efter landstingets utbud, men audionomen svarar att hon inte arbetar med det utbudet. Jag blir perplex och kommer mig inte för att fråga vidare”, skriver en patient i Farsta, som sedan erbjöds en hörapparat för 24 000 kronor, i sin anmälan.

En annan ”fick besked om att regionens sortiment av hörapparater är dåligt, och rekommenderades köpa senaste Oticonmodellen för 32 000 kronor i stället”. Oticon ägs av Audikas moderbolag Demant. En 84-årig kvinna meddelar regionen att hon fick höra att ”bara en audionom sysslade med regionens hörapparater”, och att ”alla andra” Audika-mottagningar enbart sålde Oticon.

Mahsa Pourheidari (bilden), vd på Audika, menar i ett mejl till Flamman att ”endast ett drygt tiotal” av anmärkningarna direkt rör Audikas verksamhet, och att resten är ”av mer övergripande karaktär, delvis felaktiga eller avser frågor som faller under Regionens eget ansvar”.

”Här finns just nu en hel del frågetecken där vi upplever att vi även får ta ansvar och konsekvenser för beslut som Regionen tagit”, skriver hon.

”En stor del av anmärkningarna handlar om väntetider och informationsutmaningar – områden som vi under hela 2024 upprepade gånger har varnat för, och arbetat intensivt med att förbättra. Vår utmaning har varit att Regionen först godkänt lösningar vi föreslagit, exempelvis kring informationsmaterial på klinikerna, för att senare dra tillbaka sitt godkännande.”

HRF menar att patienters hörselbehov skiljer sig åt, och att resultatet till stor del beror på hur audionomen ställer in och kalibrerar hörapparaten. Samtidigt tycks det vara just sådana extrafunktioner som framhålls när Audika försöker sälja sin dyrare utrustning till patienter.

”Får nu veta att det inte finns hörapparater i sortiment som kan kopplas med mobil eller bullerundertrycka. Erbjuds endast köpa för 24–35 000”, skriver en av dem som anmält Audika.

Carl-Johan Schiller (KD) (bilden), oppositionsregionråd, har försvarat Stockholms system som ett som skapat några av landets kortaste hörselvårdsköer. Men han är också bekant med problemen.

– Ingen ska någonsin uppleva att man blir lurad, eller känna sig pressad att köpa en produkt man inte efterfrågar eller behöver. Man ska självklart informeras om de rättigheter man har, säger han till Flamman, och fortsätter:

– Vi behöver stärka kontrollsystemen både i det privata och offentliga. Samtidigt är vi måna om att behålla de betydligt kortare köer vi har haft i Stockholm, jämfört med andra regioner. Hörselproblem är viktiga att få hjälp snabbt med.

Regionen avskaffade 2023 ”hörselchecken”, subventionen på 2 380 kronor för privata modeller som kan kosta många gånger mer. Att 93 procent av utprovningarna av hörapparater leder till köp tyder på att audionomen fått ”både en förskrivande och säljande roll”, skrev regionen i beslutet.

I sista sekund dök en oväntad aktör upp, ivrig att vilja öppna en hörselklinik i ett hörn av sitt nya storpacksvaruhus i ett industriområde i Täby – amerikanska Costco. Hörselvård är en etablerad del av butikskedjan utanför Sverige, och samsas även här under samma tak som apotek, optiker och däckbyte.

Vänsterpartiets regionråd Jonas Lindberg (bilden) var en av motståndarna till etableringen. Att amerikanska butikskedjor blir svenska vårdgivare kallar han ”absurt”.

– Men sånt händer när man marknadsutsatt vården. Det är en jättekedja med säte i USA som ska tjäna så mycket pengar de kan, så deras primära uppdrag är inte gentemot Stockholms invånare. Patienterna blir brickor i det spelet, och regionen tycker det är fritt fram, säger han till Flamman, och fortsätter:

Läs mer

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

Inrikes • 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

– Vi lämnar redan över vår sjukvård till stora koncerner som Aleris, Capio, Kry och Meliva. Ica har sitt samarbete med Apotek Hjärtat. Avregleringar har skapat en situation där personer tvingas springa mellan tio olika apotek som alla säljer läppstift och solkräm, men inget av dem har medicinen de faktiskt behöver och har rätt till.

Agneta Österman Lindquist och HRF tycker sig ha fått mer gehör för kritiken på senare tid.

– Vi har under senaste mandatperioden äntligen fått politikerna att verkligen
förstå hur dåligt det fungerar, säger hon.

Nuförtiden lyssnar inte bara Jonas Lindberg (V), utan även primärvårdsregionrådet Christine Lorne (C), som skjutit till 50 miljoner i hörselvården och delar åsikten att ”Stockholm inte bör ha den sammanblandning mellan regional och privat hörselvård som många patienter vittnar om”.

– Vi har kämpat jättelänge, ofta mot något argument om att ”valfriheten är jätteviktig”. Visst, det är trevligt att få välja modell, säger distriktsordföranden, och fortsätter:

– Men man ska inte hamna i det här grova säljet, och att prata ned vad samhället erbjuder.

Flamman har sökt Audionova, Costco, Hörselföretagarna och regionråd Christine Lorne (C).

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

När superrika män börjar erbjuda sin säd som en tjänst till mänskligheten blir det tydligt varför kampen mot ojämlikhet också är en feministisk fråga.

Den 23 december delades en märklig julklapp ut av samtalsappen Telegrams grundare Pavel Durov. Han lovade att betala provrörsbefruktningen för ogifta kvinnor under 37, om de använder hans ”eftertraktade” och ”högkvalitativa” spermier. Han kallar det sin ”civila plikt” att hjälpa till, och har redan fler än 100 biologiska barn som alla har rätt att ärva hans uppskattade förmögenhet på 156 miljarder kronor.

Hans affärspartner Elon Musk, själv far till minst 14 barn, skojade att det var ”nybörjarsiffror” jämfört med Djingis Khan, som beräknas ha 16 miljoner ättlingar. Durov svarade med en referens till datorspelet Starcraft: Spawn more overlords!!!, skapa fler överherrar.

Erbjudandet att göra kvinnor till avelsston för elitgener hänger ihop med en annan pojkfantasi som Elon Musk spridit: grundandet av en ny republik styrd av ”högstatusmän”, där män med lågt testosteron och kvinnor inte är välkomna.

Utbytet är ett tecken i tiden. Om superrika män förr ville bli odödliga genom museer och forskningsstiftelser, vill de i dag frälsa världen med sin sperma. Det visar också varför kampen mot superrika män måste vara en huvudfråga för feminister.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn.

I rapporten Därför blir män rikare än kvinnor visar Fredrika Bremer-förbundet att ”lönegapet” kan minskas om vi vill, men också att jämställdhet inte går att isolera från ekonomin. Skillnaden i livsinkomster beror inte bara på normer eller livsval, utan på en politik som prioriterar vinster för en liten krets stenrika män.

Det gör det dock svårare att nå bred enighet om en politik som gynnar kvinnor. Den är nämligen ofrånkomligen socialistisk.

Sverige är ett skolboksexempel. Här använde vi staten för att frigöra kvinnan: föräldraförsäkring, barnomsorg, äldreomsorg och utbyggd offentlig sektor gjorde det möjligt för henne att arbeta, försörja sig och lämna skadliga relationer. Det var inget mirakel, utan en politik som byggde på socialismens och kvinnorörelsens recept. Därför toppar de nordiska länderna också ständigt jämställdhetsindex från World economic forum, Varieties of democracy och FN.

Och sambandet syns lika tydligt när staten drar sig tillbaka. Skattesänkningar, privatiseringar och individualiserad risk har fått ojämlikheten att tillta igen.

Just föräldraskapet är ett tydligt exempel. Kvinnors löner minskar fortfarande när de får barn, medan mäns knappt påverkas. Rapporten förklarar det delvis med normer om den ”perfekta medarbetaren”, men dessa normer är direkt kopplade till marknadsekonomin, där arbetsgivare krasst sett alltid måste hålla tillbaka kostnader. Därför kan vi inte vänta på ”attitydförändringar”. Politiken måste tvinga fram en jämn fördelning av ledighet, ansvar och risk. Och vi män måste ta vår del.

Men lönerna är en krympande del av historien. Den verkligt explosiva ojämlikheten finns i kapital. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men i Sverige lönar det sig att äga. Arbete beskattas hårt och kapital lätt. Det har inte gjort ”män” till kollektiva vinnare, utan skapat en extremt rik manlig elit. Enligt Credit Suisse och UBS äger den rikaste procenten över 45 procent av alla tillgångar, och de flesta är män. Det är här makten finns. Inte hos kvinnan, men inte heller hos den arbetslösa killen i Borlänge.

Pengarna används inte bara till att köpa metalliska jättepenisar att, som Jeff Bezos och Elon Musk, segla till Venedig eller flyga till Mars med. De används också till att köpa medier där de kan sprida sina reaktionära idéer, som när Elon Musk ger sig in i svensk debatt på extremhögerns sida på sin egen plattform X.

Hans offentliga nedskärningsprogram Doge bör förstås även i detta ljus. När resurser flyttas från välfärd till privata fickor försvagas verktygen som kvinnor använde för att bli fria. Därför är även Tidöavtalet en samlad attack mot kvinnors frihet, där SD:s reaktionära värderingar går hand i hand med nedmonteringen av välfärden.

Läs mer

I en omtalad intervju med Fox News säger Elon Musk att den västerländska civilisationen hotas av lågt barnafödande. Foto: Fox News/AP.

Utrikes • 05 maj, 2023

Därför drömmer Silicon Valley om eugenikens återkomst

Socialister och feminister måste samla sig för en ny gemensam strid. Men inte genom att hjälpa högern att övertala unga arbetarmän om att även de är vinnare om de manliga miljardärerna får bestämma. Utan genom att förklara att även de missgynnas, inte bara ekonomiskt och socialt, utan även sexuellt.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn. Det som skulle fösa tillbaka kvinnan i mannens famn har i stället lett till en sexstrejk värdig Aristofanes pjäs Lysistrate.

Det är alltså dags att säga nej till miljardärernas sperma. Ett mer jämlikt samhälle skulle inte bara ge kvinnor större frihet – det skulle ge männen ett bättre sexliv också. Om inte det lockar tillbaka killarna till vänstern vet jag inte vad som gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Helst vill vi förstås efter valet 2026 ha en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men politiken följer inte alltid önskelistor, och mycket talar för att Centerpartiet kommer att behövas för att skapa en majoritetsregering.

”Det går inte”, säger pessimisten. Men vi är optimister. Det går i andra länder, inte minst i våra nordiska grannländer, och i Sverige samregerar V och C redan i både regioner och kommuner. Så varför skulle det inte gå i riksdagen?

I praktiken har Centerpartiet, genom att utesluta varje samarbete med Sverigedemokraterna, inget alternativ till en rödgrön regering med Magdalena Andersson som statsminister. Detta börjar nu gå upp för Centerledningen, som inser att ett samarbete med Vänsterpartiet troligen kommer att bli nödvändigt för att en regering utan SD ska kunna bildas.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll.

Den ekonomiska politiken är självklart central och här finns betydande skillnader. Inte bara mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet, utan mellan dem och samtliga rödgröna partier. Så varför skulle de få diktera den ekonomiska politiken?

Alla partier kommer att behöva kompromissa, även Centerpartiet. Men också på ekonomins område finns viktiga frågor, där en möjlig samsyn kan uppnås. Det är inte socialismen som står på dagordningen, men den ekonomiska politiken får under inga omständigheter leda till att ojämlikheten ökar.

Rader av undersökningar visar att Centerpartiets väljare är de borgerliga väljare som ligger närmast de rödgröna partierna när det gäller jämlikhet, också på det ekonomiska området. I vårens Som-undersökning hade andelen centerpartister som placerar sig till höger mer än halverats, och deras inställning till skattenivåerna ligger nu nära Socialdemokraternas.

Skillnaden mot de tre högerpartiernas väljare är alltså stor. Mot denna bakgrund borde det gå att komma överens om en ekonomisk politik som inte ökar de ekonomiska klyftorna, och som skyddar den gemensamma välfärden.

Det finns förstås problem och kompromisser att hantera, men det finns också områden där de tre rödgröna partierna och Centerpartiet drar åt samma håll. Inte minst gäller det klimat och miljö. Här finns förutsättningar för en mer offensiv politik. C borde tillsammans med V och MP kunna sätta stopp för socialdemokratiska tankar på utbyggd kärnkraft samtidigt som stora satsningar görs på utbyggd järnväg och kollektivtrafik, både i städer och på landsbygd.

Och när det kommer till demokratin och rättsstaten finns en stark gemensam grund, medan regeringen angriper yttrandefriheten och vill gradera medborgarskapet. Att sådana frågor alls står på dagordningen visar hur allvarlig situationen är. Centerpartiet borde tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunna enas om en humanare och mindre repressiv migrations- och kriminalpolitik.

Slutligen behövs en politik som faktiskt gynnar landsbygden. Bönder och andra småföretagare har länge missgynnats av en industripolitik som främst gagnat stora bolag, ibland med förluster för hela samhället, som i fallet med Northvolt.

Vi ser därför goda förutsättningar för ett regeringssamarbete mellan de tre rödgröna partierna och Centerpartiet. Under alla omständigheter är ett sådant alternativ överlägset ett fortsatt styre med SD som ledande kraft.

Diskutera på forumet (0 svar)

Stig Henriksson

Per Sundgren

Författare och tidigare politiker.

Med vind, vatten och en stark ståltradition är norra Sverige idealiskt för den gröna industrin. Om Stegra faller är det ännu ett fiasko för regeringen – och en fin julklapp till Xi Jinping.

Sverige och Europa har ett grundläggande problem: vi är beroende av att importera energi. År 2023 importerade unionen 58 procent av all energi. Eftersom den är central för både produktion och transport stannar ekonomin om vi inte kan köpa billig olja, kol och gas. Då försvinner jobb, varor blir dyrare och hela branscher slås ut.

Det vet Putin, som ströp gaskranen före invasionen av Ukraina. Det vet Trump, som vill tvinga oss att lägga ned vår klimatpolitik för att få oss att köpa amerikansk gas. Det vet Qatar, som ställer liknande krav. Det vet också Xi Jinping som storsatsar på grön energi för att slippa importera fossil sådan.

Därför handlar svensk grön energi inte bara om klimatet, utan om självständighet och säkerhet.

Det är också något som industrin vill se. Därför grundades Stegra, ett uppstartsbolag som backas av jättar som Scania och Mercedes-Benz, för att ersätta kol i stålproduktionen med vätgas från förnybar el. Bolaget bygger nu EU:s första stålverk på 50 år, ett projekt som ska skära bort miljontals ton stål som årligen importeras till EU och skapa runt 1 500 jobb i norra Sverige.

Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

För ett otränat öga ser Stegra och Northvolt likadana ut – gröna risksatsningar i norr. Men Stegra är något annat. Man producerar stål – något Sverige har gjort sedan 1600-talet. Man använder europeiska leverantörer i stället för kinesiska, som Northvolt hade problem med. Och man har kommit överens med Byggnads om kollektivavtal på hela bygget, att minimera de underentreprenörled som Northvolt haft problem med, och ha koll på bygget.

Att satsningarna hamnar i norr är ingen slump. Där finns vattenkraft, vindkraft och en industriell kompetens som gör regionen attraktiv. Det arvet håller regeringen nu på att sjabbla bort.

Energin och kompetensen är nämligen värdelös utan hamnar, järnväg och elnät. Här har regeringen dumpat ansvaret på Stegra. För att satsningarna ska fungera måste Luleå hamn byggas ut och ny räls läggas. Men kommunen vill självklart inte ta risken för mångmiljardinvesteringar. Sådana investeringar borde komma från staten, som har lägre lånekostnader än både kommuner och bolag. I stället lämnar man notan till ett enskilt bolag, samtidigt som man lägger 20 miljarder om året på städning och köksrenoveringar genom rut och rot, och ägnar resten av tiden åt att kulturkriga mot allt som kallas grönt.

Under tiden fortsätter Kina att bygga industrikapacitet och statliga bolaget HBIS utvecklar nu samma teknik. Kinas handelsöverskott växte nyligen till rekordstora 1 000 miljarder dollar. Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

Stegra har nu fått problem med finansieringen. Investerarna tvekar, då regeringen dessutom har vägrat att betala ut det stöd till Stegra som EU-kommissionen redan godkänt. Man har dessutom bestämt att just Stegra inte ska få statliga medel som finns till för att investerare ska tro på projektet. Staten borde signalera långsiktighet och stabilitet. I stället signalerar man kortsiktighet och osäkerhet.

Först när skadan redan var skedd delade Energimyndigheten i panik ut ett begränsat stöd för några veckor sedan. Det är sent och otillräckligt. Om Stegra faller kunde pengarna lika gärna eldats upp i spisen i Sagerska palatset.

Läs mer

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Inrikes • 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Här finns också det tragiska sambandet mellan Northvolt och Stegra: ett fåtal kampanjaktörer med hemliga finansiärer har fått mediesverige att tro att problemet är en ambitiös industripolitik.
I själva verket är det tvärtom: den unika statliga passiviteten i Sverige undergräver vår konkurrenskraft.

Som forskare på stålomställning vet jag hur centralt Sverige har varit globalt. OECD, IEA och EU har alla pekat på Stegra som ett ledande exempel för stålindustrins omställning. Kollegor runt om i världen säger samma sak: alla väntar på att se om Sverige levererar. Lyckas vi, följer andra. Men om både LKAB, SSAB och Vattenfalls Hybrit pausas och Stegra fallerar skulle det få en enorm avkylande effekt i hela västvärlden.

Vi kan ersätta de miljoner ton kol som importeras till EU varje år. Vi kan skapa en innovationsmotor i norra Sverige. Ska det kastas bort?

Om det sker vilar ansvaret tungt på Rosenbad.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jonas Algers

Doktorand vid institutionen för teknik och samhälle på Lunds tekniska högskola.

En berättelse om storstrategispel och högerextrem radikalisering, berättad av någon som älskar dem.

Ifall du missat det: USA:s försvarsminister Pete Hegseth har många tatueringar.

De ser inte bara fruktansvärda ut. De är också oroande, då många kretsar kring ett och samma tema: korstågen. Inte metaforiskt, utan de faktiska medeltida expeditionerna. Pete Hegseth, USA:s krigsminister som det numera heter, har täckt kroppen med symboler från väpnade slag för snart 1 000 år sedan.

Jerusalemkorset, vapenskölden för det havererade korsfararväldet Kungariket Jerusalem, sitter mitt på bröstet. På underarmen finns ett kors med ett svärd, en referens till bibelversen Matteus 10:34, som kristna nationalister än i dag använder för att rättfärdiga religiöst våld. Och på biceps: Deus vult, Gud vill det.

Gaddad. Pete Hegseth, USA:s krigsminister, visar upp sina armtatueringar på Instagram. Foto: Privat.

Den sistnämnda tatueringen var den som fick mest uppmärksamhet när Hegseth nominerades till sin post i november 2024. Det påpekades att uttrycket använts av vit makt-mördare och nynazister under 2010-talet, vilket väckte oro även utanför de etablerade mediernas läsekretsar. Men konsekvenserna uteblev. Han avfärdade kritiken som ”antikristen hatretorik”, godkändes att leda Pentagon, och liberalerna gick vidare med sina liv. När de ger sig på honom i dag handlar det i regel om hans supande eller allmänna inkompetens.

Men varför har de släppt tatueringarna? Troligen för de kan ursäktas som uttryck för kristen traditionalism, snarare än rasism i vår samtid. Det må stämma för Jerusalemkorset, som fortfarande pryder Georgiens flagga, och visst har Matteusevangeliet citerats i predikningar i tusentals år.

Men ”Deus vult” är knepigare. Efter korstågen föll uttrycket ur bruk. I hundratals år användes det varken av kyrkan, konservativa katoliker eller medeltidsnördar. Men sedan 2010-talet har frasen återupplivats som en symbol för vit nationalism.

Sedan 2012, för att vara mer exakt – efter att svenska Paradox Interactive släppte Crusader Kings II, ett storstragegispel (grand strategy) om medeltiden där uttrycket förekommer hela tiden.

Du har nog en idé om hur texten fortsätter.

Jag kopplar Paradox till en färsk skandal om Donald Trump, för att vänsteryxigt beskriva deras spel i så skräckinjagande termer som möjligt. Med formuleringar som omedelbart avslöjar att jag inte spelat en sekund, målar jag upp hela strategigenren som en digital radikaliseringsmaskin som gör unga män till fascister. Det saknas knappast underlag. Företagets mest populära spel är trots allt en andra världskriget-simulator där du bokstavligen kan spela Hitler. Sedan rundar jag av med lite vagt gnäll om internet, antyder att spelen borde förbjudas, och går vidare utan att ha gjort någon klokare.

Det tänker jag inte göra. För jag har något att erkänna: jag älskar Paradoxspel. Jag har spelat dem sedan högstadiet och gör det fortfarande. Jag är dessutom, vågar jag påstå, rätt bra på dem.

Diskutera på forumet (0 svar)

Joshua A Cohen

Joshua A Cohen är en amerikansk bloggare som driver nyhetsbrevet Ettingermentum.

Flamman fyller 120 år och firar med historiska siffror. Årets mest lästa artiklar tar sikte på samhällets mäktigaste.

1,5 miljoner. Så många gånger klickade sig folk in på Flammans hemsida under 2025 – en historisk siffra.

Vi är stolta över att några tidningens mest lästa artiklar under året tar sikte på Sveriges rika och mäktiga, helt i enlighet med tidningens socialistiska historia.

Dit hör Liz Fällmans reportage från Vargön, där turkiska Yildirim köpt upp smältverket och dumpar miljontals ton slagg, liksom Leonidas Aretakis genomlysning av överklassterroristen Alexander Holmberg och försöken från den inflytelserika familjen att skydda sin nazistson genom riktade stämningar. Men också Jonas Algers insiktsfulla industripolitiska analyser av Kinas gröna omställning och Northvolts kollaps, som lästs av tusentals människor.

Vi har också publicerat viktiga idétexter, som Joel Halldorfs uppmaning till frikyrkorna att göra upp med den kristna sionismen – som diskuterats i såväl Sverige som våra grannländer – och Lyra Eriksson Lindbäcks uppgörelse med den traumakultur som präglat samhället under 2000-talet. Under sommaren debatterade kulturredaktör Paulina Sokolow antisemitismens fortsatta relevans med poeten Johannes Anyuru.

Utöver det har vi fört en intensiv bevakning av både Vänsterpartiets interna splittringar och den framväxande högerextrema gaturörelsen. Våra gräv om allt från Jeffrey Epsteins svenska kopplingar till SD:s mingel med Alexander Ernstberger har plockats upp av de stora mediehusen. Vi har dessutom storsatsat på intervjuer, och pratat med alla från Linda Skugge och Amanda Lind till humorgruppen Freudian Slip och den virala herrmodeexperten Derek Guy.

Under året har vi både ökat i antal prenumeranter och höjt priset på tidningen. Det innebär att vi ökat våra prenumerationsintäkter med två miljoner jämfört med året innan – och mer än fördubblat dem sedan 2023.

Pengarna har investerats i en ny reportertjänst, höjda arvoden och en ny hemsida – men också i att stärka säkerheten på redaktionen. Att inte ducka för de tuffa granskningarna kommer tyvärr med en ökad hotbild. Samtidigt tror vi att vi är på helt rätt väg framåt.

1,5 miljoner visningar är en bra siffra. Det innebär att nästan tre gånger fler läser Flamman i dag jämfört med för bara några år sedan. 2026 fyller tidningen 120 år, och står starkare än på länge.

Samtidigt hoppas vi att det bara är början. Nu börjar valåret, och vi vill göra allt för att fortsätta granska Sveriges ekonomiska och politiska makthavare. Om du vill bidra till det arbetet får du gärna prenumerera, alternativt sätta in en slant via Swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2). Varje krona går till att bygga en stark vänstertidning som står emot högerblåsten.

Gott nytt år!

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Brunt och gult är kampens färg. Clara Bohman tar adjö av ett år då kroppsvätskorna skvätt på scenerna som aldrig förr.

Den 18 oktober: Världens mäktigaste man Donald Trump delar AI-videor där han flygbombar sina politiska motståndare med bajs. Samtidigt har kiss och bajs börjat spela en allt större roll på svenska scener. Kvinnliga skådespelare kissar ymnigt på scen: Mira Mark i Exil i Hello Kitty City på Brunnsgatan fyra, Jenny M Jensen i 1974 på Konträr – hon låter det gula skvala på den svenska flaggan för att visa sitt missnöje med svensk kulturpolitik och Elin Skarin i Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel kissar i ett dricksglas. I Dämon: Il funeral de Bergman på Dramaten tvättar regissören Angélica Liddell sitt nakna kön framför publiken och skvätter ut smutsvattnet på den.

Att kissa och bajsa på scen är kamp.

Diskutera på forumet (0 svar)

Clara Bohman

Skribent.

Helikoptrarna har tystnat, men rädslan hänger kvar. Flamman åkte till Chicago och träffade traumatiserade migranter som nu gömmer sig från gränspatrullen – och de eldsjälar som hjälper dem.

Chicago i slutet av november. Vinterkylan är inte här än, men då och då sveper iskalla prärievindar in som en förvarning. För bara några veckor sedan surrade helikoptrar över taken, medan gränspoliser grep människor med latinamerikanskt utseende. Nu har ett lugn lagt sig över staden.

I skyltfönster och på restaurangdörrar sitter klistermärken på både engelska och spanska, som vittnar om de senaste månadernas konflikter: ”Lämna Chicago ifred”, ”Gränspolisen: Ut ur Chicago”, ”ICE är inte välkomna”. På en postlåda har någon klottrat ”ICE-agenter är fjollor”.

För att förstå vad som har hänt har jag stämt möte med Förenade grannar för ömsesidigt stöd (Neighbors united for mutual support, Nums). De är baserade i södra Chicago och har bett mig att träffas i en kyrka – vars namn de av säkerhetsskäl inte vill att jag nämner.

När jag slår upp portarna möts jag av en kör framför altaret som snart börjar sjunga. Jag ser mig förvirrat omkring, innan jag ser meddelandet på mobilen: ”gå runt till baksidan”.

Vid dörren mot parkeringsplatsen tar socialarbetaren Bess Cohen (bilden) emot. Hon engagerade sig i Nums för precis ett år sedan, berättar hon, medan vi letar efter en avskild vrå i kyrkans källare.

– Jag är judinna, så jag tycker det här stället är ganska läbbigt, säger hon när vi passerar under ett kors med en gråtande Jesus.

Nums grundades av Maureen Graves, en humanitär advokat som började hjälpa migranter förra sommaren, när en udda kris uppstod i staden. Inför Demokraternas partikonvent i augusti 2024 beslöt Texas republikanska guvernör Greg Abbott att skicka tusentals migranter, främst från Venezuela, till staden för att skapa kaos och få det demokratstyrda Chicago att framstå i dålig dager.

Bussarna anlände sent för att släppa av folk på polisstationer, kyrkor eller trottoarer, ofta utan både vinterkläder och kontakter i staden.

Anarki. Ett protestklistmärke från anarkistgruppen Crimethinc har satts upp på stängslet utanför en Ice-kontor i förorten Broadview, Chicago, den 12 december 2025. Foto: Nam Y. Huh/AP.

– De där bussarna kommer att fortsätta rulla tills vi har säkrat gränsen, förklarade Abbott inför en jublande publik.

Den nya eran inleddes 2022, när man började bussa migranter från Texas till så kallade ”fristäder” i de delar av USA som domineras av det demokratiska partiet. Vilket i Chicago ledde till en kraftig ökning av hemlösheten.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda.

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas.

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Rörelsen • 19 december, 2025

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ammar Makboul

Medlem i Vänsterpartiet med mångårig bakgrund inom freds- och solidaritetsrörelsen.

Att tysta ett terrorattentat

Anja Bergdahl

Hörselkliniker säljer dyr teknik till äldre: ”Gråter på mottagningar”

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Liz Fällman

Dags att säga nej till miljardärernas sperma

Därför drömmer Silicon Valley om eugenikens återkomst

Leonidas Aretakis

V och C måste inse allvaret och samarbeta

Stig Henriksson

Per Sundgren

Är detta Buschs julklapp till Xi Jinping?

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Jonas Algers

Så formar spelnördar på Södermalm USA:s unga höger

Joshua A Cohen

Flamman firar in 2026 med historisk ökning

Jacob Lundberg

Clara Bohman: Hejdå 2025 – året när bajs blev till motstånd

Clara Bohman

Iskyla efter Ice i Chicago

Jonas Elvander

Ond, kåt, sjuk och oförglömlig

Paulina Sokolow

Flammans svek mot Palestinarörelsen

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Ammar Makboul

Anja Bergdahl

Flammans veckobrev

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Liz Fällman

Därför drömmer Silicon Valley om eugenikens återkomst

Leonidas Aretakis

Stig Henriksson

Per Sundgren

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Jonas Algers

Prenumerera och läs direkt!

Joshua A Cohen

Jacob Lundberg

Prenumerera och läs direkt!

Clara Bohman

Prenumerera och läs direkt!

Jonas Elvander

Prenumerera och läs direkt!

Paulina Sokolow

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Ammar Makboul

Flammans veckobrev