Eftermiddagssol över kyrkogården i Luleå. Björkarnas stammar i vitt och svart, gångarna mellan gravplatserna har inte grusats. Den milda vintern har skapat buckliga isgator där kängorna tränger ned i den mjuka isen. I snötäcket över kyrkogården sticker de höga gravstenarna upp. De lägre syns knappt, snön når upp till knäna. Det glittrar i skaren.
I denna jord lades för snart 80 år sedan de fem personer som innebrändes i ett av Sveriges värsta terrordåd; mordbranden mot tidningen Norrskensflamman 1940. Fram till attentatet på Drottninggatan i april 2017 saknade det motstycke i svensk historia.
Det var sent på natten den tredje mars som tre män tog sig in det trähus som inhyste redaktionen, Kommunisternas partilokal och tryckeriet. En brandbomb placerades i tryckpressarna, och sju minuter efter att två av männen tänt på stubinerna exploderade källarvåningen. En våldsam eldsvåda bröt ut. Centrala Luleå lystes upp i rött.
I fönstren i husen runtomkring stod människor och knackade på rutorna och skrek, de ville varna sina grannar: de tio personer som delade hus med Norrskensflammans tryckeri och redaktion. Fem av dem räddade sig med hjälp av hopknutna lakan som de firade ned från övre våningen. Lika många miste livet den natten, i en händelse som kom att bli den yttersta manifestationen av de spänningar som präglade tiden.
I en militärbil i ilfart på väg till Boden satt vid samma tidpunkt fem män. De var alla inblandade i attentatet mot Norrskensflammans tryckeri. Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström hade placerat bomberna, medan värnpliktige Palmqvist vaktat utanför huset, beväpnad med en gummiklubba. Den här natten bar de alla sina uniformer. Två av dem hade nyligen varit frivilliga i finska vinterkriget. I bilen satt också Hedenström, journalist på Flammans konkurrerande tidning Norrbottenskuriren, som länge drivit en reaktionärt antikommunistisk linje. Flyktbilen var på väg till kapten Svanbom, som också kände till attentatsplanerna. Väl där skålade de fem tillsammans med kaptenen i champagne medan Norrskensflammans vita trähus brann ned till grunden.
Runt branden cirkulerade Luleås stadsfiskal Hallberg, i dagens betydelse både chefsåklagare och polischef i staden. Enligt planen, som till stor del var hans egen, skulle han få ansvar för utredningen och därmed rädda sig själv och de andra skyldiga männen från straff.
Så blev det inte. Men ändå kom ingen av dem att dömas för mordbrand.
Natten Flamman brann dog fem personer, innebrända i det övertända huset på Kungsgatan 27. Hela familjen Hellberg: tidningens ekonomichef Arthur, hans fru Alice och deras åttaåriga dotter Maj. Svea Granberg och hennes tolvåriga son Torgny dog också i lågorna.
Deras gemensamma grav, någonstans på innerstadens kyrkogård i Luleå, är täckt av snö och tycks omöjlig att hitta.
– Om du har kapellet i ryggen är det till höger, precis i hörnet, berättar Laura Purdy och visar med armarna.
Hon är aktiv i Vänsterpartiets lokala förening och arrangerar inför attentatets minnesdag ett fackeltåg för att hedra offren.
– Det blir en tyst manifestation. Partiet anordnar, men det är viktigt för oss att inte exploatera människoliv och den här fruktansvärda tragedin. Vi vill inte kidnappa den som ett partipolitiskt inslag, utan bara lyfta och nämna det. Och hoppas att vi kan väcka medvetenhet, säger hon.
Laura Purdy arbetar på biblioteket och kom till Sverige och Luleå 1989.
– När jag läste svenska på SFI var det bara ett litet kapitel om motsättningarna under andra världskriget och hur man såg på kommunisterna. Men annars är det inget man pratar om. När jag hörde om attentatet mot Norrskensflamman visste jag inget om den mörka historien här. Under åren blev jag chockad över att det inte var mer känt, berättar hon.
I centrala Luleå blänker Piteåkonstnären Toivo Lundmarks monument över offren. Det invigdes 1998, nästan 60 år efter attentatet.
– Invigningen var så känslosam. Det var många äldre där och de vittnade om oläkta sår, bara det att det tagit decennier innan man ens fick ett endaste litet monument, säger Laura Purdy.
Mittemot minnesmonumentet, på Kungsgatan 27, där Flammans redaktionshus en gång stod, finns i dag en ögonklinik. Kicki, som sitter i receptionen där, är inte från Luleå och känner inte till händelsen. Hon ropar ut sin kollega, Andreas, som är härifrån. Han ser ut på monumentet, funderar.
– Jo, det känner jag vagt igen, att det var något attentat för länge sedan.
Historiskt sett har det varit tyst om attentatet. Varken böcker eller filmer har i någon vidare bemärkelse berättat om det, och nästan inget alls innan 70-talet. Snarare, tycks det, har händelsen förpassats till marginalerna i det kollektiva minnet i ett land som ömt har vårdat föreställningen om sin egen neutralitet.
Därför framstår attentatet som en skärva i tiden, en händelse som tränger igenom den där föreställningen om neutraliteten, som tvingar fram en berättelse av en lång serie av spänningar och motsättningar i den svenska 1900-talshistorien. Med ett slags epicentrum här i Norrbotten.
– Norrbotten har inte riktigt räknats som en del av Sverige, jag tror att det är därför många inte känner till den här historien. Här har motsättningarna varit så starka, de sitter så djupt. Och framförallt då under kriget, säger Kerstin Wixe.
Hon är journalist och bor utanför Luleå. Till Norrbotten kom hon på 70-talet, för att studera i Kalix. Under utbildningen fick hon, tillsammans med Ingrid Eriksson och Karl-Erik Larsson, höra om de interneringsläger – eller koncentrationsläger som de också kallades – som upprättades i Storsien under kriget. Där sattes 350 män, nästan alla kommunister, men också aktiva inom facken och arbetarrörelsen. De bestämde sig för att skriva om det.
– Då hade man inte skrivit om det, och man pratade inte om det heller. Riksdagen kände till det så klart, men när vi började skriva fanns det knappt en människa som hade hört om det, berättar Kerstin Wixe.
Förföljelsen av kommunister var utbredd i hela landet, men i Norrbotten var situationen särskilt påtaglig. Riksdagen godkände transportförbuden och razziorna mot kommunistiska tidningar och statssekreterare Tage Erlander hade yttersta ansvaret för interneringslägren. Nazister och fascister, av vilka många var högt uppsatta svenska militärer, ville undanröja kommunisterna för gott.
– Det var en otroligt stark polarisering här, Finland är så nära. Högerkrafterna mobiliserade och organiserade sig, det fanns ett enormt hat mot kommunisterna. De utpekades som landsförrädare, och Norrskensflamman var huvudfienden, säger Kerstin Wixe.
Vintern när 1939 skulle övergå i 1940, bara månader innan attentatet, var en särskilt våldsam tid. Fascismen var spridd i Europa, Hitler var på marsch och nazismen och antisemitismen fanns i så väl Sverige som på många andra håll. Under den spektakulära pakten mellan Sovjet och Nazityskland svepte spänningarna över hela kontinenten. Vinterkriget, som bröt ut i Finland sista november 1939, blev gnistan.
– Ibland tänker man när man tittar tillbaka på den tiden att det hade kunnat gå hur som helst. Det var så starka strömningar, särskilt bland de härskande klasserna, att gå in i kriget. Hitlervänligheten var också väldigt stark, det glömmer vi ofta, säger Kerstin Wixe.
”Finlands sak är vår” drevs på många håll av militära. På andra sidan stod kommunisterna, som å sin sida stod bakom Sovjets invadering. Men när regeringen sa nej till att gå in i Finland, togs kriget mot kommunisterna upp på hemmaplan.
För det faktum att det var fänrikar, en stadsfiskal och en kapten som drev igenom idén om att spränga Norrskensflamman var ingen slump. Inte heller att många på ännu högre nivå lär ha känt till planerna. I rättegångarna skulle de åtalade gång på gång hävda sin oskuld genom att påpeka att det inte var meningen att hela huset skulle brinna, men att de med all rätt kunde spränga tryckpressarna. Så självklart och rättmätigt ansåg de att attentatet var, eftersom det gick i linje med de så väl statliga förföljelserna av kommunisterna som den skräck som var befäst i befolkningen och gav upphov till misstänksamhet, angiveri och våld.
När Kerstin Wixe och hennes klasskamrater började skriva om interneringslägret slogs de av tystnaden och hur undangömda minnena var.
– Kommunisterna var utsatta för väldigt mycket under lång tid. De slängdes ut från arbetsplatser och svartlistades och det satte sina spår djupt. Samtidigt som man inte alls betraktade högerkrafterna som landsförrädare. Många tappade förtroende för samhället, säger Kerstin Wixe.
Exakt en vecka efter attentatet, klockan tre på morgonen den tionde mars 1940, var en mycket kall natt. I Trångån utanför Morjärv, en liten by mellan Överkalix och Råneå, gjorde Per Åke Sundkvist och grannen Halvart Ekman sig redo för en sju mil lång cykelfärd i 40 minusgrader. För att klara kylan hade Per Åke Sundkvist lagt hö i skorna och vantarna, och virat in sig i exemplar av Norrskensflamman runt hela kroppen för att skydda sig.
– Det stod folk i varje by som ville med. Undan för undan ökade vi i antal. När vi kom fram till Luleå klockan nio var vi ett fyrtiotal, berättar han.
Per Åke Sundkvist var då 16 år, och medlem i Kommunistiska ungdomsklubben. Via grannens radio, som gick på bilbatteri, hade han fått höra om attentatet. När Halvart Ekman frågade om han ville följa med till begravningen veckan därpå, tvivlade han inte. För på samma gång som kommunisterna vid tiden förtrycktes, var de många och bestämda om att visa sin gemensamma sorg över attentatet.
Efter sex timmars cykelfärd i vintermorgonen kom de fram till Folkets hus i Luleå, där begravningen skulle äga rum.
– Där låg en stor kista och en liten kista. Vi ville komma in i Folkets hus och ta ett sista farväl, men det fick vi inte. Det var en som frågade varför. Som svar fick vi: fråga Tage Erlander.
I dag är Per Åke Sundkvist nyss fyllda 96 år. I huset i Svensbyn, dryga milen utanför Piteå dit han flyttade 1991, sitter han i köket mittemot sin dotter, Karina Sundkvist. Berättelsen är gemensam, där han stannar upp tar hon vid, fyller ut.
– Vi fick inte ens gå Storgatan, utan bortanför, den långa vägen. De drog den stora kistan på en kälke, sex män bar lillflickan, fortsätter Per Åke Sundkvist.
Det var mycket folk den kalla dagen i mars, Per Åke Sundkvist hade aldrig sett en större begravning.
– Men det var tyst. Inte ett enda ord sas. När vi kom fram till graven, fast det var så kallt, var vi barhuvade. Alla tog av sig sina mössor, berättar han.
– De fick inte ens sätta in dödsannonser i de andra tidningarna i Norrbotten, varken i Norrländska Socialdemokraten eller Norrbottenskuriren, lägger Karina Sundkvist till.
Under rättegångarna följde Per Åke Sundkvist Norrskensflammans rapportering. Med hjälp av tidningen Ny Dag kunde de trycka ut sina nummer innan tillräckligt mycket pengar hade samlats ihop för att bygga upp ett nytt tryckeri och ett nytt redaktionshus.
Fram och tillbaka mellan hemmet i Trångån och interneringslägret i Storsien där kommunister hölls fängslade cyklade Per Åke Sundkvist med tidningar som skulle levereras till de internerade. Han var en av dem som med en huva över ansiktet trotsade transportförbudet för att Norrskensflamman skulle nå ut till Norrbottens kommunister.
– Jag tog tidningarna på cykeln för att ta ut dem till Storsien. I kåken där var en som också hade täckt ansiktet, som tog in dem i lägret. Vi var bara tysta, och hade täckta ansikten, för om man åkte fast visste man inte vad det var för ena andra, berättar han.
Per Åke Sundkvist vittnar om att trots den överhängande risken att bli angiven, så var övertygelsen och ansvaret starkare.
– Hördu du, allvarligt talat, man tog allt så givet. Man gjorde det man skulle göra. Fast man var också tvungen att titta bakåt, det hände ju när man var ute på byn att man kunde få sig en riktig smäll, fortsätter han.
Vid tiden för attentatet var Filip Forsberg, eller Röde Filip som han kallades, Flammans chefredaktör. Han bodde också i Flammans hus, men var en av dem som klarade sig undan med livet i behåll. Men branden gjorde honom invalidiserad, något som Per Åke Sundkvist menar skapade en vilja bland de unga kommunisterna att träda i hans ställe.
– Man kände ju, nu kan inte han jobba, då får vi ungdomar fortsätta med det han inte kan. Man kände ansvar för chefen, det var automatiskt. Jag kom in som ungdomskommunist vid fjorton års ålder, och jag har varit det i alla tider. En gång kommunist, alltid kommunist.
Skymningen lägger sig utanför fönstret, Karina Sundkvist häller upp kaffe och bjuder på hallongrottor. Själv är hon journalist och på 80-talet jobbade hon på Norrskensflamman, innan den flyttade till Stockholm. Även hon berättar om tystnaden som rått kring attentatet, om hur man lagt locket på. Bara i små fragment har historien berättats.
– När jag gick i skolan på 70-talet kom en pjäs om attentatet som spelades för oss. Jag blev så förvånad! Fanns det fler än oss som visste om det här? Det har varit som ett tyst trauma i staden, berättar Karina Sundkvist.
I dag är det annorlunda, tycker hon. När Norrbottensteatern förra året satte upp föreställningen Nybergs mekaniska verkstad, om attentatet och tiden det utspelade sig i, var det en stor lättnad. En scen i föreställningen skildrar begravningståget, men har ändrat dess väg. Fiktionen spelar upp det som i verkligheten inte kunde tillåtas: tåget går genom staden istället för utanför.
– Det var som en fördämning brast. Äntligen! Då grät jag, det var så stort, säger hon.
Som grund för pjäsen ligger Per Åke Sundkvists historier. Förutom engagemanget för kommunisterna och Norrskensflamman satt han i 27-mannadelegationen under den stora gruvstrejken och var under sitt långa yrkesliv i LKAB fackligt aktiv. Han har många historier att dela med sig av, och minnena rör fortfarande upp känslor.
– Ja hörrudu, det kommer upp när man sitter här. Minnena och så, alltid frågan: varför?
Det är på sätt och vis som att historien om attentatet mot Norrskensflamman saknat eko, som att den tyst har förbisetts, liksom domarna som föll mot gärningsmännen. Sju av dem dömdes, förutom stadsfiskal Hallberg som dog inlåst på Långholmen, till straffarbete för skadegörelse, men var fria män innan kriget var slut. Inget skadestånd betalades ut till de drabbades anhöriga. Valdemar Granberg, make till Svea och far till Alice som dog i branden, satt internerad i Storsien vid branden. Tjugo år senare begick han självmord. Han orkade inte mer, och blev på så vis attentatets sjätte offer.
I dag skrämmer inte kommunismen längre som då. Fascismen, däremot, är återigen på frammarsch. Attentat som syftar till mörda de som anses utgöra ett hot mot nationen eller dess självbild inträffar nu som då. Det händer i Norge, i Nya Zealand och bara i förra veckan i Tyskland. Motsättningarna ser helt annorlunda ut, men Laura Purdy i Vänsterpartiet Luleå vill påminna om den oundvikliga jämförelsen. Att hålla historien mot ljuset av vår tid och se vad vi gör i dag.
– Det är så viktigt att förstå den egna rollen, ansvaret för samtiden och framtiden. Man kan inte gå tillbaka och ogöra ett attentat, en ockupation eller en förintelse, men man kan se vad vi gör i dag. Som att sätta människor som inte har gjort någonting i förvar. Då handlade det om kommunister, i dag om asylsökande. Det är så viktigt att hedra minnet och se historien, säger hon.
På kyrkogården rör sig plogbilen längs med gravarna. Det är milt ute, vår i luften. Längre bort från kapellet sticker det upp en sten med en bild på. Den syns knappt i den flera decimeter tjocka snötäcket. Men pulsar man ut i knädjupet och skrapar av syns det tydligare. Bilden föreställer den ryske arbetarförfattaren Maxim Gorkijs karaktär Danko, och Ragnar Jändels dikt med samma namn är ingraverad på gravstenens båda sidor:
Det är ej en saga, Gorkijs dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.
